# ID: svediakorp-gov457653
# author: Jules Maaten (ALDE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-07-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,098
# sentences: 48
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. Herr talman, Europeiska centralbankens ordförande, kommissionsledamöter, mina damer och herrar!
Utskottet för ekonomi och valutafrågor har gjort denna debatt om kommunikationsstrategin för euron något bredare och omvandlat den till en diskussion om det nuvarande tillståndet för euron och vad vi egentligen bör göra med den.
Den här debatten äger i själva verket rum vid en tidpunkt när hela den politiska debatten om Europa är pressad, något som vi inte har råd att blunda inför.
När euron infördes 1999, och i synnerhet 2002, kände många av oss, och absolut även jag själv, att valutan skulle föra Europa närmare dess medborgare som – definitivt de i euroområdet – varje dag skulle hålla en bit av Europa i sina händer och därmed få hjälp att känna en större samhörighet med EU.
Jag anser dock att man måste erkänna att detta inte varit fallet.
Inte bara i mitt eget land, utan även i andra länder i euroområdet och i länder som kan anslutas till det, har jag upplevt att euron i vissa fall visat sig vara en börda.
Detta är något jag verkligen beklagar, men det är en slutsats som vi har tvingats dra.
Sett mot bakgrund av realiteterna är detta en vansinnig situation med tanke på hur väl euron fungerar.
Det finns billigare finansieringsalternativ att tillgå, räntorna är lägre än någonsin, vilket stimulerar investeringar och konsumtion och ger konsumenterna verkliga fördelar, till exempel i form av lägre hypotekslåneränta och billigare lån.
ECB: s striktare synsätt på hur valutapolitiken skall styras har lett till ökad öppenhet i fråga om priser, och därmed en stabil miljö för euron och låg inflation.
Se bara på framgångshistorierna för de länder som ingick i övergången 2001 – 2002, där inflationen bara uppgick till 2,3 procent.
Euron har gett ekonomierna i euroområdet ökad motståndskraft mot finanskriser.
Utan euron skulle den 11 september 2003, den 11 mars 2004 eller 2002 års bokföringsskandaler ha orsakat mycket större turbulens.
Så har inte skett, och det är tack vare euron.
Valutaväxlingsriskerna har undanröjts, resor inom euroområdet har förenklats, alla typer av administrativa rutiner har blivit överflödiga, liksom kostnaderna vid växling av valuta.
Konsumenterna gynnas av en stark euro.
Råvaror och olja på världsmarknaden betalas i dollar, och den fördelaktiga växelkursen, i alla fall fram till folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna, har lett till relativt sett låga bränsle- och livsmedelspriser för Europas konsumenter.
Handeln har ökat inom Europeiska unionen: 10 procent överlag och 17 procent i länder som Nederländerna, Spanien, Belgien och Österrike.
Då har jag inte ens nämnt att euron är högt värderad av de internationella finansmarknaderna, vilket framgår av dess framträdande roll som internationell valutareserv.
Trots alla framgångar – och jag tror att detta visar att euron mycket väl kan vara ett av EU: s mest framgångsrika, eller till och med dess mest framgångsrika projekt hittills – kan vi notera att många vanliga konsumenter inte verkar hålla med oss.
Detta betyder att vi har ett stort problem av samma format som vi mötte i debatten om konstitutionen.
Vad beror detta på?
Jag tror framför allt det handlar om problemet med inflation.
I vår dialog den 14 mars om den monetära politiken sade ni, herr Trichet, något som jag tror är högst relevant.
Jag tror att på grund av att vi inte kommunicerade så bra med allmänheten i fråga om inflationen, så förlorade vi en del trovärdighet i länder där euron nu har införts.
Jag märker i mina kontakter med medborgarna att det är en chans som för alltid gått oss förlorad.
När jag säger att inflationen är mycket begränsad brukar svaret bli att jag ljuger.
När jag säger att det är så och att det finns statistikbyråer och Eurostat som kan bekräfta detta, så svarar de att javisst, men byråerna ljuger också.
Trovärdigheten är en bristvara.
Det verkar som om vi inte kan förklara hur inflationen, som var ett faktum 2002, nu har försvunnit.
Konsumenterna är inte dumma.
Eftersom vi inte lyckades förklara för dem vad som orsakade inflationen skyller man nu allting på euron.
Vi har bara oss själva och våra institutioner att skylla.
Detta förvärras givetvis av all uppståndelse kring stabilitetspakten, och jag är därför mycket nöjd med ändringsförslaget i ämnet från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater.
Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har också lagt fram ett vettigt ändringsförslag som gäller rabaldret kring Lissabonprocessens misslyckande och som syftar till att vi skall kunna gå vidare med processen.
Det är viktigt att lösa dessa problem eftersom de nya medlemsstaterna snart ansluter sig till euron.
Jag tycker att betänkandet har förbättrats genom det stora antal ändringsförslag som har lagts fram i ämnet, även från utskottet och från ledamöter från de nya medlemsstaterna.
Det är viktigt att vi anslår rätt ton gentemot dem när euron införs i deras hemländer, men också gentemot medborgarna i det nuvarande euroområdets medlemsstater – det är nämligen deras dom vi måste kunna möta.
Det är också anledningen till varför jag ber Europeiska centralbanken att varje år avge rapporter till oss; syftet är inte bara att med bankmännens jargong tala i ekonomiska termer om hur bra det går för euron, utan också för att tala om vad euron verkligen betytt för vanliga konsumenter.
Det är tråkigt att detta enligt ECB, eller åtminstone enligt vad Jose Manuel González Páramo uppger i sitt brev till mig, skulle leda till ett antal metodproblem.
Jag inser att så kanske är fallet, men konstaterar också att brevet skrevs före den nuvarande krisen.
Jag skulle ändå uppskatta om Europeiska centralbanken kunde ompröva denna begäran.
Personligen skulle jag inte ha något emot att kommissionen ingrep.
Det är lätt att tycka att ” euron finns, och nu måste vi stå ut med den ”.
En ansvarsmedveten medborgare vägrar att acceptera ett sådant resonemang.
Detta är ett problem vi kan lösa.
Med tanke på hur ni, Jean-Claude Trichet, brukar kunna kommunicera med utskottet anser jag att ni är rätt person att lösa problemet.
Framför allt borde vi – parlamentet, ECB och kommissionen – kunna göra detta på ett ganska enkelt sätt med gemensamma ansträngningar.
