# ID: svediakorp-gov457515
# author: Jacek Emil Saryusz-Wolski (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 407
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr premiärminister!
Vi hade en dröm, en dröm om ett fritt, generöst och solidariskt Europa.
Det var en dröm i 50 års tid.
De pågående bråken gör att vi känner oss desillusionerade.
Vi i parlamentet har lyckats utarbeta en budget i vilken vi har jämkat samman nationella känsliga intressen med det allmänna EU-intresset.
Vår budget kanske inte är idealisk men den utgör en bra kompromiss.
Problemet är inte specifikt kopplat till någon enskild regering – fransk, brittisk, tysk eller någon annan.
Det är kopplat till den felaktiga filosofi som ” enprocentsklubben ” tillämpar i budgetförhandlingarna.
Det är helt enkelt omöjligt att få mer EU för mindre pengar.
Unionen borde motstå frestelsen att göra utvidgningen till syndabock för, eller offer för, alla de problem som unionen står inför vare sig de är av konstitutionell eller budgetär art.
Det är tvärtom, det är de nya medlemsstaterna som tillhandahåller dynamik och stimulans för reformer som i vilket fall som helst är nödvändiga.
Dessa länder är idealistiska på gränsen till självuppoffrande när det gäller EU.
Unionen behöver mer medel om vi skall kunna förverkliga våra ambitioner.
Om vi skall kunna bygga en politisk och ekonomisk union måste vi röra oss bortom revisorsinställningen, förminskad till att tänka i nettobidragsgivartermer.
Vi från länderna i Central- och Östeuropa vet mycket väl vilket priset för vår europeiska dröm var.
Vi har genomlevt årtionden av hårda tider, kränkningar av mänskliga rättigheter, betalat med vårt liv, fängelse, gulag och brist.
Vi kommer från Jaltas kyla men klimatet i EU håller på att bli kallt och egoistiskt.
Hur mycket är EU värt?
Finns det två sätt att sätta en prislapp på EU?
Är det en procent av BNI, är det rabatten, eller är det direktstöden å ena sidan?
Är det å andra sidan inte det pris vi betalade, priset för att skriva under på EU: s värderingar och en ödesgemenskap?
Men vi sätter högre värde på EU.
Låt oss inte riskera det.
Priset vi betalade för det är inte möjligt att uttrycka i euro.
Hur förklarar vi ett år efter det att vi gått med i EU klyftan mellan löfte och verkställande för våra medborgare?
Hur kan vi ge EU-projektet mer själ?
