# ID: svediakorp-gov457478
# author: Tony Blair, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,745
# sentences: 197
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, kolleger, distingerade gäster!
Det är en ära att vara här i Europaparlamentet i dag.
Om ni så tillåter skall jag komma tillbaka efter varje möte i Europeiska rådet under Förenade kungarikets ordförandeskap och rapportera för er.
Jag kommer dessutom gärna att rådfråga parlamentet före varje rådsmöte för att få veta parlamentets synpunkter innan några överläggningar görs i rådet.
Detta är ett tal i rättan tid.
Vad än människor är oeniga om i EU i dag är de åtminstone eniga om en sak: EU befinner sig mitt i en djup diskussion om dess framtid.
Jag vill använda klarspråk till er i dag om denna diskussion, orsakerna till den och hur vi kan lösa det.
I varje kris finns en möjlighet.
Det finns en för EU nu, om vi vågar ta tag i den.
Diskussionen om EU bör inte föras genom att utbyta förolämpningar eller genom personangrepp.
Den bör vara ett öppet och ärligt utbyte av idéer.
Jag vill från början tydligt beskriva hur jag definierar diskussionen och dess underliggande oenighet.
Det står inte mellan ett EU med en ” fri marknad ” och ett socialt ansvarstagande EU, mellan dem som vill gå tillbaka till en gemensam marknad och dem som tror på EU som ett politiskt projekt.
Detta är inte bara en feltolkning.
Det är utformat för att trakassera dem som vill förändra EU genom att framställa viljan till förändring som ett svek mot det europeiska idealet och försöka stoppa en seriös diskussion om EU: s framtid genom att påstå att själva insisterandet på en diskussion är att omfamna EU-motståndet.
Det är ett tänkesätt jag har kämpat emot under hela min politiska verksamhetstid.
Ideal överlever genom förändringar.
De dör av passivitet inför utmaningar.
Jag är en passionerad EU-anhängare.
Det har jag alltid varit.
Jag undrade om detta skulle bli ett livligt forum och jag är glad över att det är det.
Det kallas demokrati och det kommer att vara långvarigt.
Första gången jag röstade var 1975 i den brittiska folkomröstningen om ett medlemskap och jag röstade ” ja ”.
Strax före det brittiska valet 1983, när jag var den sista kandidat som valdes i Förenade kungariket och när mitt parti förde en politik som drog sig undan EU, talade jag om för valkommittén att jag inte instämde med den politiken.
Vissa trodde att jag hade förlorat valet, andra önskade kanske att jag hade gjort det.
Men sedan hjälpte jag till med att ändra den politiken under 80-talet och jag är stolt över den förändringen.
Efter att jag blev premiärminister har jag undertecknat det europeiska sociala kapitlet, tillsammans med Frankrike hjälpt till med att skapa EU: s moderna försvarspolitik, bidragit med min del i Amsterdam-, Nice- och Romfördragen.
Detta är en union med värderingar, med solidaritet mellan nationer och människor …
… med inte enbart en gemensam marknad för handel utan ett gemensamt politiskt område där vi lever som medborgare.
Det kommer det alltid att vara.
Jag tror på EU som ett politiskt projekt.
Jag tror på ett EU med en stark och omtänksam social dimension.
Jag skulle aldrig acceptera ett EU som endast var en ekonomisk marknad.
Att säga att detta är problemet är att fly den verkliga diskussionen och gömma sig i tryggheten bakom de saker vi alltid har sagt till varandra i bistra tider.
Det finns ingen uppdelning mellan ett EU som måste lyckas ekonomiskt och ett socialt ansvarstagande EU.
Det politiska EU och det ekonomiska EU lever inte i skilda världar.
Syftet med ett socialt ansvarstagande EU och ett ekonomiskt EU bör vara att stödja varandra.
Syftet med ett politiskt EU bör vara att främja att de demokratiska och effektiva institutionerna utvecklar politiken inom dessa två områden och över gränserna där vi vill och behöver samarbeta ur ett ömsesidigt perspektiv.
Men syftet med politiskt ledarskap är att bedriva rätt politik för dagens värld.
I 50 år har ledare i Europa gjort det.
Vi talar om kris; låt oss först tala om det vi uppnått.
När kriget var över låg Europa i ruiner.
I dag framstår Europeiska unionen som ett monument över politiska bedrifter: nästan 50 års fred, 50 års välstånd, 50 års framsteg.
Tänk på det.
Låt oss alla vara tacksamma över det och stolta över det som har hänt i Europa under de 50 senaste åren.
Historiens vindar blåser i EU: s riktning.
Länder runt om i världen går samman i dag eftersom de i det kollektiva samarbetet ökar sin individuella styrka.
Fram till andra hälften av 1900-talet hade enskilda nationer i Europa under århundraden dominerat världen, koloniserat stora delar av den och krigat mot varandra för en världsledande ställning.
Efter andra världskrigets blodbad var de politiska ledarna klarsynta nog att inse att de dagarna var förbi.
Dagens värld är inte mindre klarsynt: den är förutseende.
Förenta staterna är världens enda supermakt.
Men inom ett par årtionden kommer Kina och Indien att vara världens största ekonomier, var och en av dem med en befolkning tre gånger större än hela EU: s.
Idén om ett enat Europa som samarbetar är nödvändig i dag för att våra nationer skall vara starka nog att hålla kvar vår ställning i världen.
Men nu, nästan 50 år senare, måste vi förnya oss.
Det är inget att skämmas över.
Alla institutioner måste göra det och det kan vi också men bara om vi återförenar de europeiska ideal vi tror på med dagens moderna värld vi lever i.
Om vi inte gör det, om Europa blir EU-skeptiskt, eller om Europas länder, som står inför den enorma utmaning vi har framför oss, beslutar sig för att skocka ihop sig och hoppas att vi kan undvika globaliseringen, slinka undan från att konfrontera förändringarna omkring oss, ta vår tillflykt till EU: s nuvarande politik som om vi genom att konstant återupprepa den skulle få själva återupprepningen att göra den mer relevant, då riskerar vi att misslyckas.
Att misslyckas i stor strategisk skala.
Det är inte läge att anklaga dem som vill förändra EU för att svika EU.
Det är läge att erkänna att det endast är genom förändring som EU kommer att återfå sin styrka, betydelse, idealism och således stöd bland folket.
Som vanligt ligger folket steget före politikerna.
Vi politiker tror alltid att folket, som inte dagligen är helt uppslukade av politik, kanske inte förstår politiken, kanske inte ser det subtila och komplexa i den.
I slutändan är det alltid folket som förstår politiken tydligare än vi, just därför att de inte uppslukas av den varje dag.
Problemet är därför inte EU-idén.
Det handlar om modernisering och politik.
Det är inte en diskussion om hur man skall överge EU, utan hur man skall få unionen att göra det den var ämnad att göra: förbättra människors liv.
Och just nu är folk inte övertygade.
Fundera på detta.
I fyra års tid, varav två år i konventet, fördes det inom EU en diskussion om vår nya konstitution.
Det var ett detaljerat och noggrant arbete att sätta upp de nya reglerna för att styra över ett EU med 25, och sedermera 27, 28 och fler medlemsstater.
Konstitutionen godkändes av alla regeringar.
Den stöddes av alla ledare.
Den förkastades sedan fullständigt i folkomröstningarna i två medlemsstater som var med och grundade EU, i Nederländernas fall med över 60 procent.
Verkligheten är den, åtminstone som det ser ut i dag, att det skulle vara svårt att uppnå att en majoritet av medlemsstaterna röstade ” ja ” i en folkomröstning.
Det finns två möjliga förklaringar.
En är att folk granskade konstitutionen och inte instämde med de exakta artiklarna.
Jag tvivlar på att det var skälet till majoritetens ” nej ”.
Det var inte en fråga om utformningen eller oenighet om själva texten.
Den andra förklaringen är att konstitutionen helt enkelt blev ett medel för folket att visa ett bredare och djupare missnöje med situationen i Europa.
Jag anser att detta är den rätta analysen.
Om så är fallet handlar inte krisen om de politiska institutionerna.
Den handlar om det politiska ledarskapet.
Folket i Europa ställer svåra frågor till oss.
De är oroade över globaliseringen, anställningstryggheten, pensionerna, levnadsstandarden.
De ser inte bara sin ekonomi förändras utan även samhället omkring dem.
Traditionella samhällen löses upp.
Etniska mönster förändras.
Familjelivet utsätts för påfrestningar när familjer kämpar för att balansera arbete och hem.
Vi lever verkligen i en period av omvälvningar och förändringar.
Se på våra barn och den teknik de använder och den arbetsmarknad de står inför.
Världen är oigenkännlig jämfört med den vi upplevde som studenter för tjugo – trettio år sedan.
När sådana förändringar sker måste sansade människor ta ledningen.
Om de inte gör det får de en extrem draghjälp i den politiska processen.
Detta händer inom en nation.
Just nu händer det i Europa.
Bara fundera.
Laekenförklaringen, som gav start åt konstitutionen, skapades, och jag citerar: “ för att närma medborgarna EU ”.
Gjorde den det?
Lissabonstrategin lanserades 2000 med ambitionen att göra EU till, och jag citerar: ” den mest konkurrenskraftiga platsen i världen att göra affärer på år 2010 ”.
Vi har kommit halvvägs igenom denna period.
Har det lyckats?
Jag har suttit med vid rådets slutsatser gång på gång där man beskriver hur vi återknyter medborgarna till EU.
Men gör vi det?
Det är dags att vi stämmer av med verkligheten och får oss en tankeställare.
Folket signalerar till handling runt om i städerna.
Lyssnar vi?
Har vi den politiska viljan att gå ut och möta dem så att de betraktar vårt ledarskap som gemensamt, som en del av lösningen och inte en del av problemet?
Det är i detta sammanhang som budgetdiskussionen bör föras.
Man säger att vi behöver budgeten för att återställa EU: s trovärdighet.
Så klart vi behöver, men det bör vara den rätta budgeten.
Den bör inte tas ur diskussionen om EU-krisen.
Den bör vara en del av lösningen till den.
Jag vill säga ett par ord om förra fredagens toppmöte.
Det har antytts att jag inte var villig att kompromissa om Förenade kungarikets rabatt, att jag tog upp reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken först i sista minuten, att jag förväntade mig att omförhandla den gemensamma jordbrukspolitiken i fredags kväll.
Jag är faktiskt den enda brittiska ledare som någonsin har sagt att jag skall lägga rabatten på bordet.
Jag har aldrig sagt att vi skall avsluta den gemensamma jordbrukspolitiken nu eller omförhandla den över en natt.
En sådan inställning vore absurd.
All förändring måste ta hänsyn till jordbrukarnas rättmätiga behov och ske över en tidsperiod.
Jag har helt enkelt sagt två saker: vi kan inte godta en ny budget som inte åtminstone sätter igång en process som leder till en mer förnuftig budget …
… och att denna måste tillåta en sådan budget att forma den andra halvan av budgetperioden fram till 2013.
Annars kommer vi att hamna på år 2014 innan vi kommer överens om någon grundläggande förändring, för att inte tala om när den genomförs.
Under tiden kommer Förenade kungariket naturligtvis att betala sin fulla del av utvidgningen.
Jag kan påpeka att vi hur som helst skulle förbli den näst största nettobetalaren till EU och vi har under denna budgetperiod betalat miljarder mer än storleksmässigt likadana länder.
Detta är i själva verket kontexten för denna budgetdebatt.
Så hur skulle en annorlunda politisk dagordning för EU se ut?
Först skulle den modernisera vår sociala modell.
Åter igen har vissa antytt att jag vill överge EU: s sociala modell.
Men säg mig, vad är det för en social modell som har 20 miljoner arbetslösa över Europa …
… som har produktionsnivåer som hamnar efter dem i Förenta staterna, som tillåter att Indien har fler med naturvetenskaplig examen än Europa har och att kunskap, forskning och utveckling, patent och informationsteknik går ner och inte upp på alla relevanta index för en modern ekonomi?
Indien kommer att expandera sin biotekniksektor femfaldigt under de kommande fem åren.
Kina har tredubblat sina resurser för forskning och utveckling under de senaste fem åren.
Av de 20 främsta universiteten i världen i dag ligger nu bara två i Europa.
Syftet med vår sociala modell måste vara att öka vår konkurrensförmåga, att hjälpa vårt folk att hantera globaliseringen, att låta dem omfattas av dess möjligheter och undvika farorna.
Vi behöver självklart ett socialt ansvarstagande EU men det måste vara ett socialt ansvarstagande EU som fungerar.
Och vi har blivit tillsagda hur man gör det.
Wim Kok-rapporten från 2004 visar vägen: satsning på kunskap, en aktiv arbetsmarknadspolitik, forskningscentrer och innovation, högre utbildning, stadsförnyelse och hjälp till småföretag.
Detta är modern socialpolitik, inte reglering och anställningsskydd som kanske räddar några arbetstillfällen under en tid framöver på bekostnad av många arbetstillfällen i framtiden.
Och eftersom detta är en dag då vi kullkastar karikatyrer, låt mig kullkasta ännu en: idén att Förenade kungariket i klorna på en extrem anglosaxisk marknadsfilosofi som trampar på de fattiga och de missgynnade.
Förenade kungarikets nuvarande regering har introducerat ” New Deal ” för de arbetslösa, det största arbetsmarknadsprogrammet i Europa som har sett till att långtidsarbetslösheten bland ungdomar praktiskt taget har försvunnit i mitt land.
Det har ökat investeringarna i vår offentliga sektor mer än i något annat land i Europa under de senaste fem åren.
Vi var tvungna att göra detta, det är sant, men vi gjorde det.
Vi har introducerat Förenade kungarikets första minimilön.
Vi har förnyat våra städer, vi har lyft nästan en miljon barn ur fattigdom, två miljoner pensionärer ur akuta svårigheter och nu har vi satt igång den mest radikala utvidgningen av barnomsorg och föräldrarättigheter i vårt lands historia.
Vi har gjort allt detta på grundval av, och inte på bekostnad av, en stark ekonomi.
Så det måste göras först, att modernisera vår sociala modell.
Låt för det andra budgeten återspegla denna verklighet.
Sapir-rapporten visar vägen.
Den publicerades av kommissionen 2003 och framställer i tydliga detaljer hur en modern EU-budget skulle kunna se ut.
Låt oss omsätta det i praktiken.
Men en modern budget är inte av det slaget att den om tio år fortfarande lägger 40 procent av pengarna på den gemensamma jordbrukspolitiken.
För det tredje, genomför Lissabon-strategin.
Vi satte upp mål i Lissabon för arbetstillfällen, deltagande i arbetsmarknaden, elever som hoppar av skolan och livslångt lärande men uppriktigt sagt är vi för närvarande inte ens i närheten av att möta dessa mål till 2010.
Lissabon-strategin talade om för oss vad vi skulle göra.
Låt oss göra det.
För det fjärde, och här går jag försiktigt fram, sätt upp ett makroekonomiskt ramverk för EU som är disciplinerat men också flexibelt.
Det är inte min sak att kommentera euroområdet men jag säger bara detta: om vi enades om verkliga framsteg med de ekonomiska reformerna och om vi visade att vi verkligen menar allvar med strukturförändringarna, då skulle folket uppfatta de makropolitiska reformerna som något förståndigt och rationellt, som sunt förnuft, och inte som en produkt av budgetslarv.
Vi har ett trängande behov av en sådan reform inom EU om EU skall kunna växa.
Låt oss efter de ekonomiska och sociala utmaningarna ta itu med en annan uppsättning sammanlänkade frågor: brottslighet, säkerhet och invandring.
Det är nu lättare än någonsin för brottsligheten att korsa gränserna.
Vi uppskattar att enbart i Förenade kungariket kostar den organiserade brottsligheten oss 20 miljarder pund sterling om året.
Invandringen har fördubblats under de senaste 20 åren.
En stor del av den är nyttig och välkommen men den måste hanteras.
Olaglig invandring är ett problem i alla våra länder och en mänsklig tragedi för tusentals människor.
Man uppskattar att 70 procent av de olagliga invandrarna har fått hjälp av organiserade kriminella grupper.
Sedan har vi den avskyvärda människohandeln med vars hjälp organiserade ligor förflyttar människor från ett område till ett annat i syfte att exploatera dem när de kommer fram.
Totalt utsätts mellan 600 000 och 800 000 människor för människohandel varje år och över 100 000 kvinnor faller varje år offer för människohandlare inom EU.
Än en gång, en relevant dagordning för rättsliga och inrikes frågor skulle ha fokus på dessa frågor: att genomföra EU: s handlingsplan mot terrorism som har en enorm potential att förbättra upprätthållandet av lag och ordning samt att ta itu med radikaliseringen och rekryteringen av terrorister, gränsöverskridande polis- och underrättelseverksamhet mot organiserad brottslighet, utveckla förslag för att slå till hårt mot narkotikasmugglarna när de öppnar sina bankkonton, trakassera deras verksamhet, gripa deras ledare och dra dem inför rätta, få till stånd avtal för tillbakaskickande av nekade asylsökare och olagliga invandrare från grannländer och andra, utveckla biometritekniken för att göra EU: s gränser säkra.
Allt detta är frågor som vi kan koncentrera oss på.
Sedan har vi hela den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Vi bör komma överens om praktiska åtgärder för att stärka EU: s försvarsförmåga, vara beredda på att åta oss fler fredsbevarande uppdrag och uppdrag för upprätthållande av lag och ordning.
Vi bör utveckla förmågan tillsammans med Nato, och när Nato inte vill bli inblandat gör vi det själva, för att kunna ingripa snabbt och effektivt vid konfliktlösning.
Titta på dagens antal i våra arméer i Europa och på de utgifter vi har för försvaret.
Svarar de verkligen mot dagens strategiska behov?
En sådan försvarspolitik är en nödvändig del av en effektiv utrikespolitik.
Men även utan den bör vi se efter hur vi kan göra så att EU: s inflytande räknas.
När EU nyligen gick med på att fördubbla sitt bistånd, och i synnerhet en fördubbling av biståndet till Afrika, ledde det omedelbart till en skjuts framåt, inte bara för denna problemtyngda kontinent utan även för EU-samarbetet.
Vi är världsledande i dag när det gäller utveckling och vi bör vara stolta över det.
Vi bör gå i spetsen för främjandet av ett nytt multilateralt handelsavtal som ökar handeln för alla, i synnerhet de fattigaste länderna.
Vi leder diskussionen om klimatförändringar och utvecklar en paneuropeisk politik för att tackla den.
Tack vare Javier Solana har EU blivit märkbart synlig i fredsprocessen i Mellanöstern.
Min poäng är mycket enkel: ett starkt EU skulle bli en aktiv deltagare i utrikespolitiken, en bra partner för Förenta staterna så klart men även kapabel att visa vår egen förmåga att forma och föra världen framåt.
Ett sådant EU – med en ekonomi som är under modernisering och en ökad säkerhet med hjälp av ett tydligt agerande inom våra gränser och utanför – skulle vara ett självsäkert EU.
Det skulle vara ett EU som är självsäkert nog att inte se utvidgningen som ett hot, som om medlemskapet var ett nollsummespel där gamla medlemmar förlorar när nya medlemmar vinner, utan en utomordentlig historisk möjlighet att bygga en större och mäktigare union.
Ha inga illusioner!
Om vi stoppar utvidgningen eller stänger ute dess naturliga konsekvenser skulle det i slutändan inte rädda ett enda arbetstillfälle, uppehålla verksamheten i ett enda företag, förebygga en enda delokalisering.
Kanske under en tid men inte länge.
Under tiden skulle EU bli mer inskränkt och mer inåtvänt och det skulle inte vara anhängarna till europeisk idealism som samlade stöd utan anhängarna till förlegad nationalism och främlingsfientlighet.
Jag säger helt uppriktigt att det är en motsägelse att vara för en liberalisering av EU-medlemskapet men emot öppnandet av ekonomin.
Om vi tar denna tydliga kurs och om vi sedan kombinerar den med en kommission – som den under José Manuel Barroso är fullt kapabel till – som är beredd att avlägsna en del av de onödiga regleringarna, skala bort en del av byråkratin och bli en förkämpe för ett globalt, utåtriktat och konkurrenskraftigt EU, då blir det inte svårt att fånga EU-medborgarnas fantasi och stöd.
Under vårt ordförandeskap kommer vi att försöka föra budgetuppgörelsen framåt, lösa en del av de svåra ärendena som tjänstedirektivet och arbetstidsdirektivet, verkställa unionens förpliktelser gentemot länder som Turkiet och Kroatien som hoppas på en framtid som EU-medlemmar och föra denna diskussion om EU: s framtid på ett öppet och integrerande sätt där vi uttrycker våra åsikter starkt men har full respekt för andras åsikter.
Jag ber bara om en sak: vi får inte lura oss själva med att denna diskussion är onödig, att om vi bara kan fortsätta som vanligt så kommer folk förr eller senare låta sig bevekas och gå med på att EU är som det är och inte som de vill att det skall vara.
Under min tid som premiärminister har jag insett att det svåra inte är att fatta beslutet, det är att upptäcka när man skall fatta det.
Det är att förstå skillnaden mellan de utmaningar man måste hantera och de utmaningar man måste anta och övervinna.
Detta är ett sådant beslutsläge för EU.
Folket i Europa talar till oss.
De ställer frågorna.
De vill ha vårt ledarskap och det är dags att ge dem det.
