# ID: svediakorp-gov457471
# author: Ieke van den Burg, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 635
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Till de aspekter av det europeiska samarbetet som inte har fullbordats hör den europeiska integrationen och monetära unionen.
När den skapades i Maastricht fanns det fortfarande inspirerade och visionära européer.
Jacques Delors var en av dem.
Han hade två mål med en monetär union: att stabilisera växelkurserna och inflationsutvecklingen, samt att komma närmare en politisk union där Europas medborgare skulle garanteras välstånd och välfärd.
Vi lyckades elegant uppnå det första målet.
Vi har en stabil euro som har stått emot stora valutakriser och en inflation som är så låg att den på nytt har givit ekonomerna något att oroa sig över.
När det gäller den andra aspekten, det vill säga den politiska unionen, verkar det dock som att vi i dag har hamnat längre bort från den än någonsin, även om kriser ofta leder till oanade framsteg.
De medlemsstater som bytte ut sina nationella valutor mot den gemensamma euron utan att vilja arbeta för en mer politisk union och en enhetlig makroekonomisk och budgetmässig politik behövde garantier för att förhindra att en medlemsstats sparsamhet undergrävdes av en annans oansvarigt höga utgifter.
De ville inte inkräkta för mycket på varandras territorium när det gäller val av budgetpolitik, och det är därför stabilitets- och tillväxtpakten med dess sanktionssystem kom till; det var med andra ord en pakt baserad på misstro.
Genom pakten fastställdes kvantitativa normer för bland annat nettoresultatet av regeringarnas årliga budgetar och för nivån på den offentliga skulden.
Detta fungerade i slutet av förra århundradet, men den ekonomiska situationen under de senaste åren har fått dessa bestämmelser att framstå som alltför stelbenta.
Av rent rationella skäl var det därför logiskt och förnuftigt att ändra dem och än en gång ge tillbörlig prioritet till målet med stabilitet och tillväxt.
Samtidigt hamnade dock ett antal större medlemsstater i svårighet och motsatte sig kommissionens inblandning och de andra finansministrarnas sanktioner.
På grund av detta sammanföll kommissionens lämpliga anpassningar för att göra pakten mer intelligent med en prestigestrid bland medlemsstaterna.
Kommissionsledamot Joaquín Almunia koncentrerade sina ansträngningar för en förnuftig reform, men ekofeministerna ville framför allt skapa utrymme för deras egen ursäkt för att bryta mot reglerna.
Detta har därför blivit föremål för en mycket livlig diskussion, och överlag har den mesta kritiken riktats mot de senare.
Till exempel var Europeiska centralbanken mycket negativ mot denna korrigerande aspekt, men kunde hålla med om paktens preventiva del, samtidigt som man tog hänsyn till faktorer som ekonomiska tendenser och långsiktiga skulder.
Stormen har nu bedarrat.
Själva pakten har inte förändrats, men vi har nu tillgång till en bedömning av budgetarna.
Det märkliga är att vi nu har antagit denna förordning om denna kontroversiella korrigerande aspekt, att detta endast faller inom ramen för ett rådgivande förfarande och att det nu har trätt i kraft sedan den förra omröstningen, men att vi nu har en förordning för andrabehandling om denna andra, preventiva aspekt.
Jag lämnar detta tills vidare.
I utskottet för ekonomi och valutafrågor har därför ett antal ändringsförslag till denna förordning antagits, men eftersom det krävs en kvalificerad majoritet för att få igenom dessa ändringsförslag kan resultatet bli att denna förordning inte kommer att träda i kraft.
Jag vill därför varna för detta, och råder kammaren att acceptera situationen som den är, som kommissionen var förnuftig nog att göra, eftersom båda förordningarna – den andra anser vi vara viktigare än den första – kan träda i kraft samtidigt.
Jean-Claude Juncker har haft det svårt på senare tid, och vi borde åtminstone låta honom få denna framgång och detta resultat under det luxemburgska ordförandeskapet.
