# ID: svediakorp-gov457468
# author: Othmar Karas (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 657
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Rådets ordförande Jean-Claude Juncker sade i sitt framförande under förmiddagen att han hade riktat sina kollegers uppmärksamhet på två principer vid förra veckans toppmöte.
Den första var att de bör se över sina egna beslut och se till att dessa beslut genomförs.
Den andra var att de bör hålla sig till de institutionella bestämmelserna.
Det är tråkigt om medlemmarna i en gemenskap måste bli påminda om sådana självklara uppföranderegler och när man måste vädja till dem som har ansvar att följa dem.
Tyvärr var det alltför många stats- och regeringschefer som inte lyssnade till dessa uppmaningar.
I många år nu har euroområdets finansministrar också ignorerat dessa principer, trots att de är nödvändiga om man skall kunna utforma en effektiv, förtroendeskapande och professionell politik.
De som bröt mot stabilitets- och tillväxtpakten har till och med utnämnt sig själva till domare och förhindrat kommissionen att utnyttja sina rättigheter.
Samma sak hände parlamentet när det granskade kommissionens två förslag till förordning om stabilitets- och tillväxtpakten.
Kommissionen uppmanade finansministrarna att ta till sig parlamentets förslag; rådsordföranden uppmanade sina kolleger att ta hänsyn till dem.
Under förra sammanträdesperioden röstade en majoritet av ledamöterna i kammaren för båda mina betänkanden om de två förordningarna från kommissionen.
Trots att majoriteten av finansministrarna, kommissionen och rådsordföranden var eniga om innehållet i våra nya ändringsförslag godtogs inget av dem av rådet.
De flesta av de nationella delegationerna var beredda att ta till sig vissa ändringsförslag, i synnerhet dem som har att göra med utvecklingen och övervakningen av den totala skuldsättningen, men ett fåtal inflytelserika länder stod i vägen för detta.
Nu försöker man vältra över ansvaret på parlamentet genom att säga till oss att även om ingen kommer att fråga oss vad vi vill har vi ingen makt att förhindra att något inträffar.
Detta är ingen fråga om institutionell kompetens, det är en fråga om innehåll.
I sitt uttalande om Ekofinrådets beslut sade kommissionen att den ansåg att förslaget till förordning skulle ha stärkts ytterligare om några av parlamentets ändringsförslag hade inbegripits, särskilt de som handlar om skuldövervakning.
Detta är ett tecken på att parlamentet är på väg i rätt riktning, och utskottet för ekonomi och valutafrågor har därför beslutat att på nytt lägga fram de ändringsförslag som antogs vid första behandlingen.
Vi gör det för att vi är övertygade om att innehållet i dessa ändringsförslag är bra och för att vi vill att även de andra EU-institutionerna skall ta hänsyn till institutionella rättigheter och våra åsikter om innehållet.
Vad vill vi?
Vi vill ha en jämförelse mellan den information medlemsstaterna ger till ECB och den information de ger till Eurostat.
Rådet har sagt att jämförelser av detta slag redan görs, men i så fall inställer sig frågan varför ingen uppmärksammade avvikelserna i de siffror som Grekland lämnade in.
För det andra vill vi att budgetmålen på medellång sikt granskas, och inte ” minst vart fjärde år ”, som rådet nu har föreslagit, utan regelbundet, enligt vårt ursprungliga förslag.
Vi vill ha en övervakning av den offentliga skuldsättningen, något som inte nämns i förordningen trots att rådet samtyckte till det i mars.
Vi vill att stabilitetsprogram för en tvåårsperiod lämnas in årligen, ännu ett förslag som förkastades.
Det är svårt att undgå att dra slutsatsen att detta i själva verket inte är en diskussion om innehållsliga frågor; sanningen är helt enkelt den att rådet inte ville godta något av parlamentets ändringsförslag.
En sådan inställning skapar knappast förtroende, och den är inte bara obefogad i sak utan också institutionellt sett orättvis.
Jag vill därför be kammaren att vid andrabehandlingen i morgon rösta på samma sätt som den gjorde vid förstabehandlingen.
