# ID: svediakorp-gov457402
# author: Nicolas Schmit, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,355
# sentences: 50
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Stadgan för Europaparlamentets ledamöter har diskuterats i 15 år och, som ni vet, har både parlamentet och rådet tagit många initiativ för att inrätta en sådan stadga.
Den stadga vi behandlar i dag tog huvudsakligen form under andra halvåret 2001, då Belgien innehade ordförandeskapet.
Parlamentet och rådet var mycket nära att enas vid den tidpunkten, men stötestenen visade sig vara ersättning av faktiska utgifter samt skatteplikten.
Därefter körde arbetet fast, och det var under det italienska ordförandeskapet som Willi Rothley lade fram ett nytt förslag till betänkande inför parlamentet, vilket även det tycktes ha goda utsikter till framgång.
Willi Rothleys föreslagna lösning innebar en möjlighet till förlikning mellan rådets och parlamentets ståndpunkter.
Parlamentet förespråkade nu i synnerhet ersättning av ledamöternas faktiska utgifter enligt ett system som skulle träda i kraft samtidigt med den nya stadgan.
Den 21 januari 2004 lades Rothleybetänkandet fram inför utskottet för rättsliga frågor för diskussion.
Tyvärr lyckades inte rådet (allmänna frågor) nå en politisk överenskommelse den 26 januari 2004, huvudsakligen på grund av förslagens följder för budgeten.
I ett tal inför Europeiska rådet i november 2004 antydde talman Josep Borrell Fontelles – ni, herr talman – att Europaparlamentet var berett att vara flexibelt för att säkra en snabb överenskommelse.
Han betonade inför Europeiska rådet att parlamentet inte formellt kunde lägga fram ett nytt förslag utan att vara säkert på att det skulle godtas av rådet, och att det följaktligen krävdes informella samråd.
Vid årsslutet 2004, under det nederländska ordförandeskapet, genomfördes dessa samråd i närvaro av företrädare för det framtida luxemburgska ordförandeskapet, och man enades om att man skulle arbeta för att nå en överenskommelse under första halvåret 2005.
Den 12 januari 2005 bekräftade rådsordföranden, i sin redogörelse för det luxemburgska ordförandeskapets program inför Europaparlamentet, ordförandeskapets avsikt att se till att förhandlingarna om denna fråga skulle slutföras framgångsrikt.
Herr talman!
Efter att under 26 år – ja, 26 år – ha valts direkt genom allmän rösträtt har Europaparlamentet fortfarande ingen enhetlig stadga för sina ledamöter.
Därför kan denna dag och morgondagen, när omröstningen genomförs, bli avgörande, med tanke på att rådet och Europaparlamentet äntligen tycks kunna fatta ett beslut.
Jag vill särskilt gratulera Giuseppe Gargani, föredragande och ordförande för utskottet för rättsliga frågor, och ledamöterna av detta utskott, som inom ramen för en oerhört snäv tidsram, det skall erkännas, har lyckats lägga fram ett betänkande som säkerligen kommer att tillfredsställa rådet.
Det är även sant att ordförandeskapet kanske kunde ha ägnat mer tid åt denna fråga.
Vi trodde att vi skulle kunna lösa frågan om budgetplanen samtidigt.
Hade vi vetat då vad vi vet nu, skulle vi ha lämnat budgetplanen till nästa ordförandeskap för att kunna inrikta oss närmare på ledamotsstadgan.
Jag vill särskilt tacka er, herr talman, och ert kontor och sekretariat, för era gemensamma insatser och för den kontinuerliga formella och informella dialogen med vårt ordförandeskap.
Ni har visat avsevärt mod och målmedvetenhet i arbetet med denna stadga, vilket inte alltid har varit lätt.
Jag vill också tacka de övriga parlamentsledamöterna, som tålmodigt, och ibland diskret, har hjälpt oss i arbetet med denna svåra och känsliga fråga, som alltid riskerar att bli måltavla för demagoger.
Detta har återigen fullständigt klargjorts för mig denna eftermiddag här i parlamentet.
Rådet har för sitt vidkommande hållit sitt löfte genom att försöka nå samförstånd om en rad frågor som kan vara grundläggande för en överenskommelse om förslaget till stadga.
I en skrivelse av den 6 juni till er talman nämnde jag dessa frågor, som huvudsakligen berörde ersättningar, principen om ersättning av resekostnader och personliga utgifter på grundval av faktiska kostnader, och principen om att Europaparlamentet, och följaktligen gemenskapsbudgeten, skall bära ansvaret för pensionsinbetalningar.
Rådet gläder sig åt att kunna konstatera att alla dessa frågor, tack vare vårt nära samarbete, har tagits med i det slutliga betänkande som läggs fram inför er i dag, och jag anser att det förslag som vi står i begrepp att besluta om kommer att bidra till ökad öppenhet, vilket är ett allt vanligare krav i alla våra, och era, överläggningar.
Förslaget är även förenligt med en grundläggande princip som underbygger all EU-politik, nämligen icke-diskriminering, samt principen om lika lön för lika arbete.
I en skrivelse av den 16 juni till talman Josep Borell Fontelles uttryckte jag min tillfredsställelse över det överväldigande samtycke som uttrycktes av ledamöterna av utskottet för rättsliga frågor vid omröstningen om föreliggande betänkande.
Jag påtalade även att de ändringsförslag som antagits av utskottet var godtagbara för ordförandeskapet, med undantag för den klausul som infogats i det slutliga betänkandet, i skäl 12 i parlamentets resolution, som Giuseppe Gargani nämnde nyss.
Vi anser i själva verket att innehållet i detta skäl i hög grad omfattas av nationella lagar och förordningar.
Det finns ingenting, absolut ingenting som hindrar en regering från att betala ett tillägg eller ett arvode – kalla det vad ni vill – till sina ledamöter av Europaparlamentet på samma villkor som för ledamöter av nationella parlament.
Detta är dock en nationell fråga; det är inte en fråga som omfattas av EU: s lagstiftning.
EU-lagstiftningen måste garantera att det råder jämlikhet inom EU.
Vi talar om subsidiaritet; låt oss tillämpa den principen för en gångs skull.
Det stämmer att denna bestämmelse har diskuterats av de olika parterna.
Vi har fört en korrespondens, som enligt min åsikt har ett visst politiskt värde och bygger på ett slags förtroendekodex mellan rådets ordförandeskap och parlamentet.
I dessa skrivelser har det tydligt sagts att sådana avtal eller nationella bestämmelser, vilket det nu kan vara, inte strider mot varandra.
Herr talman, mina damer och herrar!
När det gäller denna sista olösta fråga, nämligen skäl 12, hoppas jag att vi kommer att kunna finna en lösning som även tillfredsställer rådet.
Det skulle vara fel att genom att anta ett gemenskapsinstrument, en EU-akt, och utarbeta en europeisk stadga, ge intrycket av att samtidigt bana vägen för åternationalisering av den.
Detta är väsentligen skälet till att vi inte vill att ändringsförslaget till skäl 12 skall infogas.
När det gäller förfarandet kommer de antagna dokumenten, så snart det förslag till betänkande som har utarbetats av utskottets ordförande Giuseppe Gargani har antagits av er tillsammans med resolutionen och beslutet, att läggas fram inför Ständiga representanternas kommitté (Coreper) för godkännande den 30 juni 2005 i enlighet med artikel 190.5 i EG-fördraget.
Jag hoppas att detta förfarande, som är så nära mållinjen, kommer att slutföras framgångsrikt.
Genom att göra detta, genom att anta denna stadga, anser jag att vi även kommer att få slut på en situation som är fullständigt obegriplig såväl för den stora allmänheten som för oss själva.
Herr talman!
Vi kommer att öka EU: s, parlamentets och ledamotsstadgans och även rådets trovärdighet, som trots allt är den instans som antar stadgan.
Enligt min mening har ordförandeskapet visat engagemang i denna fråga – kanske inte alltid tillräckligt; jag godtar den kritiken – men det vi vill göra i dag är att ge förslaget den sista knuffen och fatta vårt beslut.
Slutligen, när det gäller den fråga som Giuseppe Gargani ställde om Europaparlamentets ledamöters privilegier och immunitet, fäster vi avsevärd vikt vid denna punkt, och vi har fullständig förståelse för att parlamentet anser det vara viktigt att lösa den frågan.
Rådet instämmer i att en tydlig förklaring om denna fråga bör antas, och vi hoppas att vi kommer att kunna lösa frågan om privilegier och immunitet i en snar framtid.
