# ID: svediakorp-gov457401
# author: Giuseppe Gargani (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,145
# sentences: 44
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Syftet med den ledamotsstadga vi diskuterar är först och främst att fastställa ledamöternas privilegier.
Syftet med stadgan är alltså att fastställa vad det innebär att vara ledamot av Europaparlamentet, vilka rättigheter och skyldigheter ledamöterna har, och hur immuniteten, som gör att ledamoten förvandlas från ett nationellt ombud till en företrädare för alla EU-medborgare, är utformad.
I grund och botten är ledamotsstadgan en grundläggande pelare i den europeiska integrationsprocessen, och den antas inte för att reglera löner eller kostnadsersättningar, utan för att reglera och stärka ledamöternas roll och funktion i Europeiska gemenskapen.
Ett standardiserat synsätt på lönesystemet skulle kunna bli diskriminerande, eftersom detta skulle innebära att man behandlar olika situationer på samma sätt.
De som brydde sig mest om den delen av stadgan – som jag bedömer som mindre viktig, och som endast tjänar ett demagogiskt ändamål eftersom den upprör massmediernas känslor – misstar sig, och har inte lyckats få grepp om den djupgående innebörden av dessa nya bestämmelser på EU-nivå.
Herr Juncker!
Enligt min mening är det ett viktigt beslut som parlamentet står i begrepp att fatta i denna tid av kris, eftersom arbetet med att ge parlamentet en mer europeisk funktion är värdefullt och grundläggande för unionens trovärdighet.
Det är av det skälet som rådet och medlemsstaterna, som inte vill att Europaparlamentet skall bli starkare, motsätter sig ledamotsstadgan.
Vi var nära att enas under den föregående mandatperioden, och Willi Rothley, en skicklig juridisk expert, och jag själv bidrog avsevärt till detta.
Europaparlamentet gjorde vad det skulle i juni och december genom att lyssna till rådets förslag, som rådet emellertid drog tillbaka efter det att vi hade antagit dem, och inte har godkänt sedan dess.
Jag vill nämna Klaus-Heiner Lehne, som på ett intelligent och samarbetsvilligt sätt har bidragit avsevärt till texten i fråga.
I december 2003 sammanfattade han det hela mycket träffande: ” Vi har nu förhandlat i nästan fem år, och vi kan inte fortsätta längre i ett läge där rådet lurar parlamentet att dansa som en björn med ring i nosen i en cirkusarena. ”
I dag upprepar jag vad Klaus-Heiner Lehne sade då.
Europaparlamentets ledamöter måste ha en egen fristående referensram, som inte härrör från deras ursprungsmedlemsstater, utan från att de är företrädare för gemenskapen.
I ett officiellt uttalande åtog sig rådet att utarbeta gemensamma bestämmelser för oss när det gäller parlamentarisk immunitet.
Det är ett starkt politiskt åtagande, som jag välkomnar, och vi vill gärna att det luxemburgska ordförandeskapet bekräftar det här i parlamentet i dag.
I den text som vi i utskottet för rättsliga frågor har godkänt beaktas de otaliga förslagen från rådet, och texten utgör ett viktigt jämviktsläge, herr talman, och det är viktigt att vi finner en medelväg.
Vi ledamöter har återigen varit beredda att betala priset för att få vår stadga, och jag måste säga att även de italienska ledamöterna, som anses vara avogt inställda till lönefrågan, har bidragit till detta, trots att det medför en drastisk sänkning av deras löner.
Även om vi har godtagit alla rådets krav har alltså det luxemburgska ordförandeskapet fortfarande utryckt vissa tvivel, och motsätter sig ett skäl – nummer 12 – som jag föreslog och utskottet godkände, ett skäl som ger medlemsstaterna möjlighet att anta särskilda bestämmelser för att jämställa Europaparlamentets ledamöter med sina nationella parlamentsledamöter.
Skäl 12 är en spegelbild av skäl 11, enligt vilket medlemsstaterna tvärtom ges rätt att tillämpa nationella skatterättsliga bestämmelser.
Om några medlemsstater får nationalisera systemet, och i själva verket sänka våra löner, varför får inte andra komplettera det i stället, eller ge oss de möjligheter som de ger ledamöter av nationella parlament?
Mina damer och herrar!
Varför är det så svårt att förstå att ledamotsstadgan utgör den rättsliga grunden – och detta är viktigt – för att medlemsstaterna skall kunna tillhandahålla de förmåner som de även ger ledamöterna av parlamentet i deras eget land?
Genom att sända en personlig skrivelse och genom att låta bli att rådfråga rådet har det luxemburgska ordförandeskapet – det måste jag säga – reagerat förhastat på detta ändringsförslag, och förklarat att de inte håller med om det.
Ordförandeskapet har sänt en skrivelse som, enligt min mening – och säkerligen enligt de flesta ledamöternas åsikt – är oacceptabel ur institutionell synvinkel.
Detta är otillbörlig inblandning, vilket jag har rapporterat till er, herr talman, för att försvara vårt oberoende och vår suveränitet.
Det är nödvändigt att påminna det luxemburgska ordförandeskapet om att det måste respektera parlamentets funktion och privilegier.
Om ordförandeskapet inte hade slösat tid på att kritisera parlamentet eller konstruera skenbara hinder, och i stället hade lagt mer energi på att förhindra Europeiska rådets misslyckande, kanske det skulle ha agerat klokare.
Det försöker nu säkra åtminstone ett positivt resultat genom att verka för tillkännagivandet av denna stadga, som jag anser vara en viktig milstolpe i parlamentets verksamhet.
Parlamentet är medvetet om krisen i EU, som vi har diskuterat hela eftermiddagen, och om behovet av att byta metod.
EU måste överbrygga den tid då byråkratin vägde tyngre än frågornas dynamik.
EU är en politisk fråga, inte en stereotyp, och det krävs tydliga riktlinjer, inte en kompromiss till varje pris.
Jag hoppas att Förenade kungariket har för avsikt att välja ett nytt handlingssätt, vilket även parlamentet måste göra.
Jag är övertygad om att rådet inte kommer att förkasta ledamotsstadgan på grund av detta ändringsförslag, som innehåller en möjlighet som rådet formellt har förklarat att det kunde godta.
Det är den rättsliga grunden.
Vad skulle hända om dessa åtgärder inte fanns?
Enligt min åsikt, herr talman, skulle EG-domstolen kunna anse dem vara ogiltiga.
Korrespondensen mellan parlamentets talman och rådets ordförande väger tungt på politisk nivå, men inte för EG-domstolen.
Om de godtas politiskt, varför inte fastställa detta i stadgan, om det inte är så att en del hyser reservationer, vilka jag hoppas inte kommer att nedlåta sig till sådana billiga knep?
Herr talman!
Jag kommer att avsluta med en vädjan: Låt oss anta stadgan som den har lagts fram av utskottet för rättsliga frågor.
Alla ledamöter har samarbetat avsevärt, och det är en väl avvägd text, som kommer att träda i kraft 2009, vilket ger utrymme för lämpliga övergångsperioder för anpassning till det nya systemet.
Det är ett verkligt första steg mot en gemensam stadga för Europaparlamentets ledamöter.
