# ID: svediakorp-gov457397
# author: Margot Wallström, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 736
# sentences: 37
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
För det första skulle jag vilja sluta mig till alla dem som har utryckt sin uppriktiga beundran av och tacksamhet till Jean-Claude Juncker, minister Nicolas Schmit, och deras grupp för deras engagemang, passion och vad jag skulle vilja kalla det sinne för Europa som de har uppvisat.
Vi talar ofta om ett sinne för staten i samband med stora statsmän och kvinnor, men det är hög tid att införa konceptet om ett sinne för Europa, och det är vad särskilt Jean-Claude Juncker har visat upp under det luxemburgska ordförandeskapet.
Jag skulle vilja tillägga att vi också storligen uppskattar den insyn och öppenhet ni har infört, herr Juncker.
Vi skall naturligtvis också understryka de framgångar ni har lyckats uppnå i ett väldigt svårt politiskt sammanhang.
Men denna debatt om det luxemburgska ordförandeskapet har blivit en debatt om den europeiska krisen.
Det tydligaste uttrycket av denna kris är kanske den känsla av förvirring som vi nu skönjer hos allmänheten och de väldigt grundläggande frågor som medborgarna har börjat att ställa.
Vad kommer att hända med konstitutionen?
Vad betyder det om vi till slut inte kan ha någon konstitution?
Vad kommer detta ha för effekt på utvidgningen?
Har det redan börjat påverka utvidgningen?
I de olika regionerna i Europa har de redan börjat ställa väldigt grundläggande frågor om budgeten.
Vad kommer att hända?
Kommer vi att få våra pengar?
Vad händer med alla våra projekt?
Tillåt mig bara att säga till Malcolm Harbour och andra att vi inte skall underskatta Europas medborgare.
I Europa vet de att EU inte bara handlar om en marknad.
Det handlar också om livskvalitet, och de förväntar sig att Europeiska unionen tillhandahåller och inrättar politik som påverkar deras livskvalitet, miljön och alla andra frågor som är så viktiga för våra dagliga liv.
Det är de frågor som de europeiska medborgarna kommer att fortsätta att ställa till alla våra institutioner, och det är vårt gemensamma ansvar att, så gott vi kan, tillhandahålla svaren.
Europeiska unionen är en unik skapelse.
Den arbetar med det synnerligen konstruktiva, eller förhoppningsvis konstruktiva, samspelet inom ramen för den ” institutionella triangeln ” som grund.
Resultaten av Europeiska rådet denna helg verkar dock visa att ett av hörnen är trasigt på något sätt.
Det lägger ett större ansvar på de andra två hörnen – kommissionen och parlamentet – men i denna debatt har jag sett att det finns en vilja och en beslutsamhet att samarbeta.
Jean-Claude Juncker talade om den institutionella mognad som parlamentet har visat upp.
Vi har till exempel sett det nyligen vid tillfället för parlamentets resolution om budgetplanen.
Som ordförande José Manuel Barroso tidigare sade står kommissionen beredd att hjälpa det tillträdande ordförandeskapet att nå en överenskommelse om den framtida budgetplanen.
Vi måste dock hålla tre avgörande punkter i minnet.
För det första behöver vi resurser för att genomföra den politik som medborgarna förväntar sig att unionen skall driva, och vi behöver budgeten för det.
Ett avtal som inte garanterar dessa resurser kommer inte att tillåta oss att överbrygga glappet mellan medborgarna och EU.
För det andra måste parlamentet godkänna överenskommelsen.
För det tredje måste det uppfylla de legitima behoven i nya medlemsstaterna, som visat upp sin konstruktiva attityd under toppmötet.
Den huvudsakliga utmaningen för de kommande månaderna är att sätta i gång en riktig dialog om Europas framtid.
Europeiska rådet har krävt denna dialog, i vilken kommissionen också är inbjuden att spela en central roll.
Vi kommer naturligtvis att forma det vi kallar plan D: debatt, dialog och demokrati.
Vi kommer att arbeta med de andra institutionerna, och vi kommer att försöka mobilisera de nödvändiga resurserna för detta.
Kommissionen kommer att axla sitt ansvar, och vi kommer också genast att börja arbeta med den ” strategiska färdplanen ”, som förhoppningsvis kommer att tillhandahålla lite fler av svaren till de väldigt grundläggande frågorna som jag nämnde tidigare.
Vi kommer mer än någonsin att behöva synpunkter, samarbete och stöd från parlamentet och från alla dem som liksom Jean-Claude Juncker har utvecklat ett sinne för Europa och som är redo att svara på denna väldigt högtidliga inbjudan.
