# ID: svediakorp-gov457396
# author: Nicolas Schmit, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,363
# sentences: 61
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Först och främst vill jag, på rådsordförandens vägnar, på mina egna vägnar, på alla de andra ordförandena för de olika rådskonstellationernas vägnar, och även på hela det luxemburgska ordförandeskapets vägnar, tacka er alla för era gratulationer, för era positiva utvärderingar och, framför allt, för den uppmuntran som ni har gett uttryck för under denna debatt.
Det är sant att EU genomgår allvarliga svårigheter, men jag anser att dessa svårigheter kan hjälpa oss.
Först och främst genom att få oss att ändra inriktning, och mer djupgående begrunda utvecklingen av detta vårt EU.
I viss mån är detta vad som har beslutats: En reflektion, inte inom stängda dörrar, i hemlighet, utan en reflektionsdebatt, en reflektionsdialog med medborgarna om vilken väg vi måste följa mot europeisk integration.
Om dessa svårigheter kan hjälpa oss att öppna dessa dörrar och inleda den debatten, anser jag att de till slut kommer att ha tjänat ett syfte.
En del har tagit upp tanken att dessa negativa röster motiverades av ett antal farhågor som uttryckts av medborgarna, i synnerhet farhågor när det gäller det sociala området och den oro som globaliseringen ger upphov till.
Kort sagt, alla dessa frågor måste tas med i denna debatt, i denna dialog med medborgarna.
Vi i Luxemburg tar risken att hålla ett debattval, en debattfolkomröstning: Vi är de som har hållit fast vid datumet den 10 juli.
Det är ett modigt beslut, men Luxemburgs folk krävde detta beslut.
Nåväl, jag har förtroende för dem, och jag anser att ett tydligt budskap av kontinuitet med konstitutionsfördraget kommer att utgå från denna folkomröstning den 10 juli.
Jag är förhoppningsfull och hoppas att parlamentet efter denna folkomröstning, som jag hoppas och ber kommer att ge ett positivt resultat, kommer att ta kommandot, så att konstitutionsfördraget inte läggs på is på obestämd tid.
Jag trodde själv att vi hade blivit av med isen när vi reformerade den gemensamma jordbrukspolitiken, när vi inte längre hade några berg av smör.
Nu ser jag emellertid att vi lägger konstitutionen och budgetplanen på is.
Nej, EU behöver inte gå i ide; det behöver handling.
EU behöver en tydligt utstakad väg.
Nu är det alltså dags att lämna över stafettpinnen.
Vi kunde ha nått en överenskommelse om budgetplanen, och det är oerhört beklagligt att vi inte gjorde det.
Jag anser att Jean-Claude Juncker avlade en så öppen rapport som Jens-Peter Bonde hade hoppats på, så öppen som möjligt.
Vi har talat mycket om flera olika aspekter av förhandlingarna.
Vi var en hårsmån från att nå en överenskommelse, eftersom vi vet att om det hade funnits en verklig tendens till att enas, så skulle de som förkastade överenskommelsen ha gått med på den till slut.
De gjorde inte detta på grund av att den aktuella överenskommelsen misslyckades av de skäl som ni känner till.
Många skäl har också lagts fram för att inte godta denna överenskommelse.
Jag har tyvärr en känsla av att dessa skäl till slut är mer svepskäl än verkliga skäl.
Om reformer blir en förevändning för att låta bli att anta viktiga beslut för EU är detta att göra EU en björntjänst.
Jag säger er detta, och Jean-Claude Juncker har redan sagt det: Vi var beredda att, i en förklaring, göra ett verkligt åtagande för reformer.
Detta åtagande förverkligades dock inte eftersom vi till slut inte lyckades fatta något definitivt beslut om budgetplanen.
Reformer ja, men solidariska reformer.
Vi kan inte genomföra reformer utan folket.
Vi kan inte genomföra reformer utan solidaritet med alla.
Jordbrukspolitiken var också föremål för mycket kritik.
Vi glömmer alldeles för lätt att vi, trots allt, har gjort grundläggande landvinningar med denna jordbrukspolitik.
Vem vill att den europeiska landsbygden skall drabbas av ökenspridning?
Vem vill ha fattigdom bland landsbygdsbefolkningen?
Vem vill ha detta?
Jag anser att vi, än en gång, måste diskutera jordbrukspolitiken och inte skylla alla problem på den, inte demonisera den, så att säga.
Jag menar att det krävs en viss uppriktighet i denna fråga.
Först och främst, och jag upprepar det som Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf sade om denna punkt, är alla verkligen så oskyldiga när vi diskuterar jordbrukspolitik?
Vill alla bara reformera den på sitt sätt, utan att tänka på att det finns andra sätt att reformera den på?
Ni kommer säkerligen att få många fler tillfällen att diskutera reformer, inklusive reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken.
Glöm bara inte att vi även måste visa solidaritet med landsbygden, som också är en del av den europeiska kulturen.
Jag beklagar naturligtvis att EU inte har lyckats finna den positiva dynamik som unionen kunde ha fått ut från antagandet av den förbättrade stabilitets- och tillväxtpakten, och i synnerhet från en översyn av Lissabonstrategin.
Vi har ingen budgetplan.
Jag önskar nästa ordförandeskap lycka till med att nå en godtagbar och balanserad överenskommelse – någon har förvisso redan nämnt balanserade överenskommelser – och att hänsyn tas till Reimer Böges betänkande, som antogs av en mycket stor majoritet av parlamentet.
Med tanke på att det i alla händelser fortfarande skulle ha varit nödvändigt att förhandla med parlamentet om den överenskommelse som hade nåtts i rådet, är det en illusion att tro att rådet ensamt beslutar om budgetplanen, eftersom det står klart att rådet endast kan nå en överenskommelse inom den interinstitutionella ramen, med parlamentets, och naturligtvis även kommissionens, samtycke.
Mycket har sagts om rättvis ersättning.
Jag anser att detta är ett virus som gnager på den europeiska solidariteten: Vi måste utrota det.
EU måste faktiskt vaccineras mot denna trångsynta tanke om rättvis ersättning.
Jag kommer inte att tala om definitionen av de rikaste medlemsstaterna – jag vill inte dras in i diskussioner av det slaget – men jag har noterat att det har förekommit en hel del fifflande med siffrorna.
Det har fifflats mycket för att rättfärdiga ståndpunkter som, om de förklarades lite bättre, skulle förefalla mycket mer kvalificerade.
Jag vill emellertid inte avsluta denna utvärdering av det luxemburgska ordförandeskapet utan att betona, vilket Malcolm Harbour gjorde, att även om vi har misslyckats i fråga om budgetplanen har det också funnits många framgångar, och EU fortsätter att arbeta på andra områden som är viktiga för EU-medborgarna.
Jag noterar till exempel att det, delvis tack vare parlamentet, har nåtts ett avtal om koden för de ” yttre gränserna ”.
Detta är grundläggande om vi skall kunna öka säkerheten vid våra yttre gränser, och parlamentet kommer att rösta om detta under denna sammanträdesperiod.
Vi får inte förringa denna framgång, och vi får inte gräva ned oss i en alltför negativ diskussion om det nuvarande tillståndet i EU.
Jag konstaterar även att vi har nått ett dussin antaganden om viktiga frågor under första behandlingen med parlamentet, såsom gränsöverskridande sammanslagningar och frågor som rör den inre marknaden.
Detta är enligt min mening viktiga prestationer, och de får inte förringas.
Detsamma gäller antaganden av frågor som fordonsförsäkringar, som antogs under andra behandlingen, utan att behöva ta till förlikning, något som får direkta följder för medborgare som reser över gränserna.
Ja, EU genomgår stora svårigheter, men jag anser att en del av EU: s öde nu ligger i era händer.
Vi vill inleda en debatt.
Den debatten måste föras här, och den måste föras i de nationella parlamenten, och med allmänheten.
Jag hoppas att ni kommer att tillföra denna debatt allt det mod och all den kreativitet som ni har visat tidigare, så att vi så snabbt som möjligt kan klara ut dessa svårigheter.
