# ID: svediakorp-gov457333
# author: Francis Wurtz, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 813
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr Juncker, herr Barroso!
Jag vill börja med att tacka Jean-Claude Juncker å det varmaste för den respekt han just har visat Europaparlamentet genom att ge oss en sådan uppriktig, tydlig och informativ rapport om Europeiska rådet.
Det är första gången i min 26-åriga parlamentariska erfarenhet.
Jag återkommer till detta om ett ögonblick och i morgon, men dessförinnan vill jag för ett ögonblick uppehålla mig vid det sista ämnet som Jean-Claude Juncker tog upp: ratifikationen av förslaget till konstitutionsfördrag.
Jag noterar med intresse att tre veckor efter ” nej ” -rösternas succé i folkomröstningarna om det före detta förslaget till konstitutionsfördrag tränger sanningen gradvis fram till fören, både när det gäller det som efterfrågas genom dessa röster och när det gäller deras omfattning som sträcker sig långt bortom de två direkt berörda länderna.
I Eurobarometerbulletinen analyserades sålunda en undersökning utförd på uppdrag av kommissionen själv efter folkomröstningen i Frankrike i dessa termer, jag citerar: ” sociala angelägenheter … [är] … ’ nej ’ -rösternas kärna ”.
Bland huvudanledningarna till att rösta ” nej ” angavs att, och jag citerar: ” ekonomiskt sett ses förslaget som för liberalt ” och ” bristen på ett socialt Europa ”.
I en kommentar lägger man till att, och jag citerar igen, ” bara sex procent av dem som röstade ’ nej ’ nämnde spontant förkastandet av Turkiets EU-medlemskap ”.
Som det konstateras i Eurobarometerdokumentet gjorde väljarna sitt val efter noggrant övervägande.
Vi bör också lägga till att bara fyra procent av personerna i undersökningen förklarade sig vara emot Europa.
Budskapet är därför tydligt. ” Ja ” till Europa, även till ett utvidgat Europa, men ” nej ” till den liberala riktning det tar.
Många andra medborgare delar denna känsla, vilket tveklöst förklarar de två första ” nej ” -rösternas dominoeffekt.
Man börjar dra lärdom av dessa viktiga uttryck för medborgarnas samvetskris när det gäller Europa som det är, bland annat hos Europeiska fackliga samorganisationen som just har uppmanat EU-25 att för att återvinna EU-medborgarnas förtroende ta hänsyn till, och jag citerar, ” rädsla för lägre social standard och nyliberal politik ”.
Det är i det här sammanhanget som vi måste utvärdera det senaste mötet i Europeiska rådet.
Låt oss sammanfatta.
Rådet har beslutat att fortsätta ratifikationsprocessen för det före detta konstitutionsfördraget genom att, och jag citerar, ” ändra tidtabellen efter omständigheterna ”, vilket är en märkligt självrådig inställning till demokrati.
Man kom överens om, och jag citerar igen, ” att tänka efter tillsammans ” för att vinna lite tid, som en högt uppsatt EU-tjänsteman var vänlig nog att specificera.
Europeiska rådet har dessutom först och främst gett den europeiska opinionen den grövsta karikatyren på detta kommersiella, egoistiska och riktningslösa Europa som våra medborgare händelsevis helt riktigt har förkastat: vi kunde inte tydligare ha vänt ryggen mot européernas förväntningar.
Med hänsyn till detta och efter att ha arbetat så hårt för att undvika en så bedrövlig utgång fann Jean-Claude Juncker de rätta orden för att peka ut dem som huvudsakligen är skyldiga till detta fiasko.
Utöver det är det hela den klubb av sex, dessa länder som i månader har förtärts av sin besatthet att frysa budgetar vid en procent av europeiska statsinkomster, vilket enligt mitt synsätt förkroppsligar en snäv föreställning om Europa som saknar samband med våra uttalade ambitioner.
Vilka verkliga alternativ finns, inte bara i budgetmässiga termer, utan i termer av de institutionella kriteriernas riktning: som min grupp ser det är det dagordningen för den stora medborgardebatt i europeisk skala som vi måste ha, och vilken jag efterlyste under vår senaste sammanträdesperiod genom att alldeles särskilt vända mig till kammarens vänster.
Martin Schulz verkar vara positivt inställd till denna idé, men i ett mycket institutionellt sammanhang.
Tre villkor för att en sådan debatt skall vara framgångsrik är, som jag ser det, först att den skall vara fri från allt tryck, därefter att den skall vara öppen för faktiska medborgare och inte för institutionella företrädare för civilsamhället och slutligen att den skall resultera i ett nytt fördrag som medborgarna denna gång kan stödja.
Jag kunde lägga till att de specifika beslut som kommer att tas på EU-nivå under denna paus för eftertanke i medborgarnas ögon måste visa vår förmåga att lyssna på deras budskap och vår beslutsamhet att ta full hänsyn till det.
Det här kommer vi dock att diskutera i morgon i närvaro av vårt nästa ordförandeskap, som kommer att vara klart annorlunda än det avgående.
Den stora debatten om Europas framtid kommer får en god start.
