# ID: svediakorp-gov457329
# author: Martin Schulz, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,234
# sentences: 49
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Det har varit ett känslosamt ärende att summera debet och kredit för det luxemburgska ordförandeskapet.
Vi har hört ett tal som var enastående, inte enbart på grund av karaktären hos mannen som höll det, utan också på grund av dess enastående öppenhet.
Jag har varit ledamot i parlamentet i 11 år.
Under hela den tiden har jag aldrig tidigare hört en sådan öppenhet i en presentation från Europeiska rådet av dess ordförandeskap.
Jag är tacksam för denna öppenhet, för den ger parlamentet större kunskap och följaktligen möjlighet till en bättre analys av vad som framkom förra helgen.
Det var mycket som hände, och låt mig till att börja med upprepa vad ni, herr rådsordförande sade: det var ett nederlag för Europa.
Det hade ni rätt i.
Ni fortsatte med att säga att det också representerade ett nederlag för ordförandeskapet, men i det hade ni fel.
Alla som såg er under helgen – och det gjorde vi alla – såg något som inte var ett nederlag för rådets ordförandeskap.
Det är kanske för tidigt att avgöra i dag, men jag är tämligen säker på att våra efterföljare kommer att räkna Jean-Claude Juncker till de verkligt stora européerna.
Vi känner tacksamhet mot er för detta.
Efter 60 timmars förhandlingar, följda av ett 15 minuter långt besök av en person som deltagit i dem, kan vi förstå en del av den bitterhet som framträdde i ert tal, för det är ett faktum att det som framkommer av detta toppmöte är att tiden nu verkligen är mogen för Europeiska unionen att tala klarspråk.
Europa befinner sig mycket riktigt i en krissituation, men det gör dess stats- och regeringschefer också.
Faktum är att de människor som håller i tyglarna vad gäller makten i Europa – med andra ord Europeiska rådet och stats- och regeringscheferna – i åratal undantagslöst har intagit samma hållning.
Segern var deras; det var Bryssels byråkrater som förlorade.
Det framgick tydligt av förra helgens toppmöte att vi nu kan sätta ett namn på vad som har orsakat Europas förlust: dessa stats- och regeringschefers partikularism, som går ut på deras tro på att man tjänar allas intressen om var och en bara tänker på sig själv.
Parlament finns för att ge uttryck för vad allmänheten känner, och det är korrekt att diplomati på hög nivå hör hemma någon annanstans; här måste sanningen sägas.
Jag vill i dag berömma er, herr Juncker, för att ni säger som det är och för att ni nämner saker vid deras rätta namn.
Vi bör lära av detta, och en viktig sak som vi kan börja med är att notera att två av de tre institutionerna har fullbordat sina uppgifter; kommissionen har lagt fram sitt förslag för budgetplanen och parlamentet har beslutat om sin ståndpunkt, medan rådet har visat sig oförmöget att nå en överenskommelse i frågan.
Jag skulle vilja påpeka att två av de institutioner som deltar i trepartsmötet har gjort vad de var tvungna att göra.
Det har inte rådet gjort, och vi fortsätter att vänta.
Det är inte acceptabelt att alla runt bordet säger ” jag har rätt ”.
Sedan säger nästa person som får ordet ” jag har också rätt ”.
Den tredje personen som talar säger också ” det kanske är så, men jag har rätt ”.
Jag förstår inte hur dessa människor skall kunna nå ett resultat som är av någon som helst nytta för EU.
Jag förstår framför allt inte hur en regeringschef, för vilket land det än är, kan säga ” jag har konkreta mål ” och sedan, på eget bevåg, bidra till att fördärva de instrument som behövs för att uppnå dessa mål.
Jag förstår det helt enkelt inte, och jag ser inte detta som något parlamentet bör finna sig i stillatigande.
Vad har budgetplanen för syfte?
Syftet är att alla skall agera.
Vi känner förstås till att vår kontinents överlevnadsförmåga är beroende av vårt främjande av innovation, forskning och teknologi, och att dessa saker är av avgörande betydelse för Lissabonprocessen.
Vi är naturligtvis också medvetna om att vi behöver pengar för att genomföra detta, vilket gör att pengar måste tilldelas på nytt.
Men om alla vet detta, varför uppnår vi inte de rätta resultaten?
Låt mig säga vad jag anser, vilken min helt personliga åsikt är: orsaken ligger i att europeisk politik inte heller den här helgen var den avgörande faktorn.
Europas framtid togs naturligtvis upp till en del, men de flesta talen ägnades åt inrikespolitik.
Vi vet alla att det finns en betydelsefull ö-stat i den här unionen, där interna partipiskor minskar handlingsutrymmet.
Vi vet också alla att det finns en betydelsefull stat på kontinenten i denna union, där valresultaten är beroende av jordbruket.
Det kan finnas många fler inrikespolitiska faktorer än dessa två, vilkas effekter på den europeiska politiken vi européer måste leva med, så låt oss här i kammaren tillsammans säga att vi inte längre är beredda att göra det, för detta visar sig bli Europas undergång!
Ordföranden förtjänar beröm för sin bekräftelse i dag på sin roll i Europa.
Ni, herr Barroso, är verkligen väktaren för EU-fördragen.
Ingen kommer att kunna få Nicefördraget att fungera som grund för en frihandelszon; det kanske är otillräckligt, men det har tagit integrationsprocessen alldeles för långt för att det skulle vara möjligt, och om ni vill försvara fördjupningen av Europa kommer parlamentet alltid att stå vid er sida.
Vad Europas folk väntar på nu är dock signaler från EU; vi är verkligen i behov av marknaden, vi är verkligen i behov av inre och yttre konkurrens, men de personer i Nederländerna och i Frankrike som röstade ” nej ” gjorde det inte minst för att de fruktade att denna marknad, denna konkurrens, skulle fördärva deras sociala trygghet, förstöra vad som har byggts upp under decennier.
I sfären av det praktiska politiska arbetet har vi i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet lagt fram en fempunktsplan som visar hur man kan bidra till att arbetstidsdirektivet och tjänstedirektivet antas som social – snarare än anti-social – lagstiftning.
Det kommer att ge er en chans att visa var kommissionen står.
Vi har hört ett enastående tal av en enastående ordförande.
Inte enbart han, utan också den luxemburgska gruppen som helhet har – som kommissionens ordförande med rätta sade – gjort ett fantastiskt jobb, och för det tackar jag er, herr Juncker, och Nicolas Schmit och alla dem som har arbetat tillsammans med oss under det senaste halvåret.
Jag tror att alla håller med om att arbetet med det luxemburgska ordförandeskapet har varit en utomordentligt trevlig uppgift.
Meningsskiljaktigheter är inte alltid så trevliga i det politiska livet.
Tack för ert tal; jag tror att jag talar för många av mina kolleger när jag säger att jag ser fram emot morgondagen med spänd förväntan.
