# ID: svediakorp-gov457327
# author: José Manuel Barroso, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,616
# sentences: 130
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr Juncker, mina damer och herrar!
En gång rådde en av mina lärare mig att alltid vara pessimistisk, för på det sättet skulle jag genom hela livet endera ha rätt eller bli positivt överraskad.
Att döma av de senaste dagarnas reaktioner och händelser tycks pessimismen vara helt rättfärdigad, men jag måste säga att jag inte tror på pessimism.
Jag tror att vi nu mer än någonsin måste visa beslutsamhet.
Det stämmer att det existerar problem i Europa, och det stämmer att det är allvarliga problem det rör sig om, men vi måste bemöta dem och kunna finna en lösning.
Under det luxemburgska ordförandeskapet har vi sett storslagna initiativ och förändringar genomföras, som kommer att visa vägen för Europeiska unionens aktiviteter under de kommande åren.
Jag skall börja med att gå igenom det senaste halvåret ur kommissionens synvinkel, en period som har präglats av min vän Jean-Claude Junckers erfarenheter och europeiska övertygelse.
Först och främst lyckades vi med att anta våra strategiska målsättningar för EU för de kommande fem åren.
Det var första gången som de godkändes gemensamt med rådet och parlamentet.
I dag ger dessa omfattande riktlinjer när det gäller välstånd, solidaritet och säkerhet oss en ram, en ram som är densamma för alla EU: s institutioner.
Vi har därför möjlighet att göra våra åtgärder mycket mer effektiva och fokuserade, och att omvandla våra åtgärder till ett sant partnerskap för förnyelse.
Det är också tack vare det luxemburgska ordförandeskapet som vi har förhandlat fram en överenskommelse om hur vi skall bygga stabilitets- och tillväxtpakten på en mer realistisk och praktisk grund.
Den här reformen har varken försvagat eller dämpat pakten.
Den har till och med givit regeringar större flexibilitet via de finansiella instrumenten, för att optimera tillväxten under konjunkturcykeln.
Den största framgången under det luxemburgska ordförandeskapet, om man ser till kommissionens prioriteringar, kan dock ha varit återlanseringen av Lissabonstrategin under rådets vårmöte.
Detta var ett steg framåt, inte enbart för institutionerna och regeringarna, utan också för alla EU: s medborgare.
Det är värt att lägga på minnet att majoriteten av européerna inte diskuterar den eventuella gestaltningen av den blockerade minoriteten i systemet med omröstning med kvalificerad majoritet när de samlas med familjen, i skolan, på jobbet eller på fritiden, hur viktig den interinstitutionella debatten än är.
Vad som verkligen oroar våra medborgare är nedgången i ekonomin.
De är framför allt bekymrade över sina arbeten eller svårigheten med att finna arbete.
Det är anledningen till att vi har återlanserat Lissabonstrategin: tillväxt och sysselsättning.
Det är anledningen till att vi anser att vi alla, EU: s institutioner, måste öka sina ansträngningar på områden som direkt påverkar våra medborgares liv.
Det är vägen mot att förnya bandet mellan EU och dess medborgare och att svara på medborgarnas oro.
Samtidigt vill jag säga att det har skett andra framgångar under det luxemburgska ordförandeskapet, i synnerhet inom våra yttre förbindelser.
Ordförande Jean-Claude Juncker har redan nämnt detta: toppmötet med Ryssland, de med Kanada och Förenta staterna, den förbättrade förbindelsen med vår betydelsefulla partner på andra sidan Atlanten, allt detta kan tillskrivas det luxemburgska ordförandeskapet.
Under rådets senaste möte diskuterade vi huvudsakligen två frågor: vad bör vi göra under den här perioden efter folkomröstningen i Nederländerna och Frankrike, och vad bör vi göra i fråga om budgetplanen?
Först och främst debatten om EU: s framtid.
Europeiska rådets beslut verkar enligt mig klokt.
De europeiska ledarna beslutade om en period för eftertanke och har öppnat dörren för debatt, dialog och demokrati.
Ni minns säkerligen att kommissionen precis inför rådets möte sade att man för sin del ville inleda denna debatt genom att, om det blir nödvändigt, och detta är vad vi kommer att göra, besöka alla EU: s medlemsstater för att debattera och lyssna, inte enbart till regeringarna, vilket givetvis är viktigt, utan även till parlamenten, arbetsmarknadsparterna och unga människor i dessa länder.
Vi är mycket stolta över att Europeiska rådet har givit oss mandat till en särskild roll i detta företag, i denna debatt som måste organiseras i varje medlemsstat, men som också måste hållas på EU-nivå.
Vi skall göra detta och vi hoppas att vi, efter denna process, kommer att kunna presentera vår strategiska vision för Europa för alla medborgare.
Hur kommer Europa att se ut under de kommande åren, sex eller femton år framåt?
Vi måste inleda denna debatt utan att frukta något av ämnena, inte heller de som är svårare och mer komplexa för institutionerna.
Vi kan inte enbart diskutera utgifter utan också våra mål.
Vi måste tala om den europeiska sociala modellen.
Hur skall vi arbeta vidare på den under 2000-talet?
Hur skall vi modernisera denna europeiska sociala modell?
Hur skall vi uppnå jämvikt i fråga om gemenskapslagstiftningen?
Hur skall vi undvika byråkrati på EU-nivå?
Hur skall vi hantera fortsatt utvidgning på ett sätt så att européerna kan stödja det och se vikten av att ha ett enat Europa?
Vi är säkra på att Europaparlamentet kommer att bidra på ett mycket betydelsefullt sätt till denna debatt, och vi, Europeiska kommissionen, vill arbeta tillsammans med er, för vi anser att det är nödvändigt att bygga en ny enighet inom EU.
Nu skall jag övergå till de övriga frågorna som diskuterades under förra veckans toppmöte.
Det var mycket beklagligt att vi inte lyckades nå en slutsats om budgetplanen.
Ordförandeskapet arbetade outtröttligt för att nå ett genombrott, och jag måste medge att vi var nära en överenskommelse.
Dessvärre har diskussioner om budgeten sällan lockat fram det bästa ur medlemsstaterna och, tråkigt nog, var det ingen skillnad förra veckan.
Det förekommer vissa fullständigt skilda åsikter och vissa tydliga nationella intressen, men detta i sig är inte särskilt ovanligt.
Det som gör situationen särskilt känslig är att denna ” icke-lösning ” av budgetplanen följer efter två ” nej ” i två nationella folkomröstningar.
Jag beklagar att inga ledare under Europeiska rådet var benägna att visa upp en sann kompromiss- och solidaritetsanda under det mycket viktiga tillfället.
Det skulle dock ge ett felaktigt intryck att som resultat av förra veckan säga att vi inte har kommit någonvart.
Genom det luxemburgska ordförandeskapets engagerade arbete under de sista sex månaderna har vi kommit en bra bit på vägen.
Detta är viktigt eftersom det är absolut nödvändigt att vi når en överenskommelse.
Om vi inte når en överenskommelse finns det risk för handlingsförlamning, som kommer att få en mycket negativ inverkan på vår politik och alla medlemsstater, särskilt de nya medlemsstaterna.
Jag vill betona medlemsstaternas mycket konstruktiva närmande.
Emellanåt frågar folk mig om det inte är svårt att sitta i kommissionen nu med 25 – och mycket snart 27 – medlemsstater.
Är inte Europeiska unionen avsevärt mer komplicerad och svår?
Jag säger att det är den, men låt oss vara uppriktiga.
Problemen som vi nu står inför i Europa är inte följden av de nya medlemsstaternas krav; de är inte orsaken till de problem vi står inför i dagens Europa.
När vi skärskådar det luxemburgska ordförandeskapets arbete måste vi säga att vi inte kan gå tillbaka.
Vi måste bygga på det avgående ordförandeskapets insatser för att nå en överenskommelse så fort som möjligt.
Det tillträdande ordförandeskapet har klargjort att det också tänker fortsätta med dessa ärenden, och vi väntar nu med nyfikenhet på att Förenade kungarikets ordförandeskap skall återuppta processen.
Kommissionen är redo att arbeta med detta ordförandeskap och alla medlemsstater.
Det krävs mer arbete.
Jag klargjorde förra veckan att jag har stora problem med nedgraderingen av en viss politik som kommissionen och parlamentet har betonat.
Detta gäller särskilt den politik som är inriktad på förnyad ekonomisk dynamik.
En ordentlig reform har sitt pris.
En minskning av kommissionens föreslagna finansiering på områden som forskning, innovation, utbildning eller transport och energinät kommer att kosta politiken mycket.
Våra medborgare kommer troligen inte att förlåta oss om vi misslyckas med att uppfylla våra löften när det gäller tillväxt och sysselsättning.
Men låt oss vara uppriktiga.
Problemet som uppstod när rådet sänkte den ambition som kommissionen och parlamentet föreslagit, och när rådet beslutade sig för att följa ” enprocentsklubben ”, var att områdena som särskilt drabbades var exakt de som gällde konkurrenskraft, tillväxt, utbildning, innovation och forskning.
Sammanhållning behölls mer eller mindre.
Den gemensamma jordbrukspolitiken behölls, naturligtvis, i enlighet med det avtal som nåddes för tre år sedan, men det var större nedskärningar på områdena för konkurrenskraft, tillväxt, innovation och forskning.
Detta visar vilket priset blev av det berömda brevet från sex medlemsstater som bad om en procent.
Det är beklagligt att de medlemsstater som kom överens om utgifter på en procent – de som fattade beslut om det – nu inte kan enas i Europeiska rådet.
De hade i själva verket delade åsikter i frågan.
Det visar vad som händer alltför ofta i dagens Europa.
Det är lättare att bilda en koalition för en ” nej-röst ” än att bilda en koalition för ett ” ja ”, när det vi nu behöver i Europa är koalitioner för ” ja ” och inga fler koalitioner för ” nej ”.
Dessa viktiga koalitioner behövs för att EU-projektet skall framskrida.
Kommissionen kommer att fortsätta sitt arbete och fullfölja målet med att nå en balanserad överenskommelse med medlemsstaterna.
Detta måste innefatta parlamentet.
När Europeiska rådet är redo att nå en överenskommelse vill vi vara säkra på att det snabbt kan åtföljas av undertecknandet av ett interinstitutionellt avtal mellan alla parter: parlamentet, kommissionen och rådet.
Det är först i den stunden som förhandlingarna kommer att vara slutförda.
I detta avseende räknar jag med parlamentets stöd.
Jag vill inte underskatta svårighetsgraden eller oenigheterna i fråga om prioriteringar, men denna nödvändiga debatt borde inte fördröja ett avtal.
Det är därför kommissionen föreslog en översynsklausul, även inför Europeiska rådet.
Det gladde mig mycket att arbeta med ordföranden Jean-Claude Juncker och, som han sade tidigare, diskuterade vi en översynsklausul med medlemsstaterna.
Detta innebär att eftersom vi inte vet exakt hur världen kommer att se ut 2013, borde vi inte ha en övergripande debatt innan vi godkänner budgetplanen.
Tvärtom borde vi godkänna budgetplanen snarast och arrangera ett möte senare för att anpassa vår budget till förändrade prioriteringar och internationella förhållanden.
Detta är visheten själv.
Det vi nu inte kan använda oss av är en övergripande debatt om prioriteringar som anledning till eller förvändning för att inte nå en överenskommelse om budgetplanen.
Samtidigt är det dock sant att vi borde engagera oss i en seriös debatt om reformen av gemenskapsbudgeten.
Vi måste blicka framåt.
Det är också riktigt att vi borde hålla ett möte vid ett senare tillfälle för att behandla alla dessa viktiga frågor.
Det är därför vi borde hålla oss till tidsfristen för nästa förhandlingsfas.
Om vi inte gör detta skulle vi kunna misslyckas, och det är min plikt att rikta parlamentets uppmärksamheten mot risken för förlamning i Europeiska unionen.
Vi måste undvika den risken.
Även i denna svåra situation fortsätter vi att fatta beslut.
Som ordföranden Jean-Claude Juncker sade, efter Europeiska rådet fattade vi beslut med våra partner i Förenta staterna och Kanada.
I går var jag i Italien för invigningen av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet.
I dag fattade kommissionen viktiga beslut om en grönbok om energieffektivitet och en ny marknadsordning för sockermarknaderna.
Vi fortsätter att fatta beslut.
Jag lovar er att kommissionen inte känner hämningar av något slag för att fatta beslut eller ta initiativ som Europa förtjänar.
Emellertid är det viktigt att nu engagera rådet, alla parter och alla institutioner och att vi utvecklas i samma riktning.
Jag ber er att inte förbise Europeiska rådets övriga prestationer.
Vi har sett stödet för nya integrerade riktlinjer för tillväxt och sysselsättning och en handlingsplan för att genomföra Haagprogrammet för frihet, säkerhet och rättvisa.
Dessa två resultat behandlar våra huvudmål för välstånd och säkerhet och våra medborgares sedvanliga bekymmer.
Europeiska rådet godkände också riktlinjer för hållbar utveckling.
Detta borde säkerställa fortsatta förbättringar av livskvaliteten, inte bara för de nuvarande generationerna utan också för de framtida.
Det var också viktiga beslut som skulle bekräftas på högsta nivå – på ett toppmöte i Europeiska unionen – besluten som fattades av ministrarna för utvecklingsfrågor efter ett förslag från kommissionen om vårt åtagande att övervaka utvecklingsbistånd och vårt åtagande till Afrika.
Detta var ett mycket viktigt steg som togs av Europeiska rådet.
Vad följer härnäst?
Är glaset halvtomt eller halvfullt?
Som jag sade tidigare är problemet allvarligt, men vi kan göra det till en möjlighet.
Detta förtydligande måste komma förr eller senare, låt oss inse det, och nu har vi det tillfället.
Vi står närmare att nå ett avtal om budgetplanen än många inser.
Vi borde också komma ihåg att budgetpaket aldrig har godkänts under den första förhandlingsrundan i Europeiska unionens historia.
Därför uppmanar jag alla berörda parter att reflektera över följderna av ett dödläge och visa lite flexibilitet.
Jag uppmanar alla parter att visa mindre nationalistisk retorik och engagera sig i en ordentlig europeisk lösning.
Faktum kvarstår att både det luxemburgska ordförandeskapet i stort och Europeiska rådet har uppnått mycket vi kan vara stolta över.
Det stämmer att det fortfarande återstår mycket att göra.
Tillsammans med parlamentsledamöterna kommer kommissionen att arbeta för en framtid som bekräftar Europas förmåga att göra affärer, även om det i dessa tider inte finns något behov av affärer i normal omfattning.
Sedan kommer vi att kunna bevisa att pessimisterna och cynikerna inte alltid har rätt och att vi har anledningar till att känna tillit för framtiden.
Jag skulle vilja avsluta med några ord till min vän Jean-Claude Juncker.
Inte enbart till Jean-Claude Juncker, utan även till hela det luxemburgska ordförandeskapet, till utrikesministern, till ministern för Europafrågor, till diplomaterna och till experterna.
Jag har varit riktigt rörd över den övertygelse, beslutsamhet och entusiasm som alla i denna enastående grupp har visat.
På kommissionens vägnar vill jag tacka dig, Jean-Claude, och alla dina kolleger för vad ni har gjort för Europa.
Jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna säga samma sak till nästa ordförande för Europeiska rådet.
Jag kommer att säga samma sak om jag menar det, men jag kommer inte säga det om jag inte menar det.
Ordförandeskap kommer och går, men kommissionen består.
Kommissionen försvarar EU: s allmänna intressen, och jag vill säga till er att kommissionen, med stöd av parlamentet hoppas jag, kommer att fortsätta ge sitt fulla uppriktiga stöd till de olika ordförandeskapen.
Kommissionen för sin del förväntar sig att de olika ordförandeskapen skall ha samma kallelse, samma beslutsamhet och samma entusiasm för vår europeiska union.
