# ID: svediakorp-gov457326
# author: Jean-Claude Juncker, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 5,231
# sentences: 227
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr Barroso, mina damer och herrar!
Det luxemburgska ordförandeskapet lider mot sitt slut.
En del säger ” gudskelov ”, medan jag personligen beklagar att det slutar och jag skulle ha velat fortsätta det.
Det är dags att utvärdera resultaten.
Ett flertal iakttagelser kan göras som jag hoppas är obestridda.
För det första lyckades vi att gå i spetsen för att Europeiska rådet eller ministerrådet fattade flera beslut inom sektorer som var högst kontroversiella vid årets inledning.
Vi reformerade stabilitets- och tillväxtpakten, och avslutade därmed en lång period av osäkerhet som hade en sådan kraft att den utlöste en djup klyfta mellan medlemsländerna i euroområdet.
Vi har verkligen inte åsidosatt stabiliteten, utan vi har i stället utökat den till att gälla paktens förebyggande aspekter.
Vi har inte heller infört överdriven flexibilitet när det gäller paktens korrigerande roll, utan har i stället låtit den tolkas och kännas mer ekonomisk än automatisk.
I egenskap av ordförande i eurogruppen kommer jag att arbeta för att säkerställa vederbörlig tillämpning och välavvägd tolkning av pakten, varvid man i framtiden kommer att fästa större avseende vid dess två lika nödvändiga aspekter, det vill säga stabilitet, förenad med tillväxt, och tillväxt förbunden med stabilitet.
För det andra har parlamentet, kommissionen och rådet lyckats få ny fart på Lissabonstrategin.
Förstärkt konkurrenskraft, ökad modernisering både av våra attityder och våra ekonomiska riktlinjer, en förnyad beslutsamhet att införa innovationer och göra mer på forskningsområdet är de större politiska programpunkterna i den nya strategin.
Dessa programpunkter syftade varken till att skapa eller eftersträva dödläge, som vissa inledningsvis hade önskat, antingen på området för social sammanhållning – som har återinförts som ett viktigt mål, ett av Europeiska unionens huvudmål – eller i fråga om en lämplig miljöpolitik – som eftertryckligen inte är ett hot mot arbetstillfällen eller konkurrenskraft.
Hallå.
Jag vet att folk ofta reagerar på mina tal.
Reaktionen kommer oftast inte så omedelbart.
För att återgå till Lissabonstrategin, så förändrar vi sättet den tillämpas på.
Med hjälp av nationella reformprogram kommer medlemsstaterna att få större äganderätt till strategin, och blir således ansvariga inför sina egna nationella parlament i bästa nationell tradition när det gäller EU-lagtexter och EU: s åtaganden.
Vid Europeiska rådets junimöte, som hölls förra torsdagen och fredagen, godkändes för första gången i historien integrerade riktlinjer.
Det är en viktig händelse som tyvärr praktiskt taget har gått obemärkt förbi de senaste dagarna.
Till dem som strävar efter att modernisera Europeiska unionen, samtidigt som de ger intrycket av att andra är emot modernisering, till dem som vill besvara de nya utmaningarna som Europeiska unionen står inför samtidigt som de ger intrycket av att alla andra är omedvetna om de utmaningarna, skulle jag vilja säga: ” Tolka era egna beslut och tillämpa dem, i stället för att efterlysa fler. ”
Herr talman!
För det tredje fastställde vi framgångsrikt nya riktlinjer för offentligt utvecklingsbistånd på EU-nivå.
Efter att ha bekräftat att europeiska samarbetsåtaganden måste ökas till 0,70 procent av vårt nationella välstånd före 2015, fastställde vi ett delmål för Europeiska unionen på 0,56 procent av nationellt välstånd fram till 2010.
Jag känner en viss stolthet för det beslutet, eftersom jag i början av året visste att det var ett omstritt och kontroversiellt beslut.
Det beslutet, det framsteget kommer att öka biståndsnivån från 46 miljarder euro 2006 till 66 miljarder euro fram till 2010, vilket innebär ett ökat årligt bidrag, och från 2010 ytterligare 20 miljarder euro per år.
Det är inte perfekt, men det är ett betydande framsteg.
Andra delar av världen som är lika rika som EU skulle göra gott i att följa vårt exempel och hjälpa till att utrota fattigdom, vår moderna tids verkliga gissel.
Eftersom vi framgångsrikt förbjöd slaveriet under 1800-talet måste vi kunna utrota fattigdomen under 2000-talets första hälft.
Herr talman!
Den fjärde och sista punkten är att vi har förbättrat våra förbindelser med vår partner Förenta staterna, som jag lovade den 12 januari när jag lade fram programmet för det luxemburgska ordförandeskapet.
Detta märktes tydligt vid mötet den 22 februari 2005 här i Bryssel med president George Bush, som hade uttryckt en önskan om att komma över till Europa.
Det var också tydligt under måndagens toppmöte mellan ordförande José Manuel Barroso och president Bush.
Jag vill också nämna att vi i söndags hade ett annat toppmöte – denna gång med Kanada.
Vi uppmärksammar inte Kanada tillräckligt mycket, som är en viktig allierad till Europeiska unionen.
Kanada är också en del av Nordamerika.
För att återgå till måndagens toppmöte: vi bekräftade det nödvändiga behovet för både Europa och Förenta staterna av att stå sida vid sida på grundval av gemensamma övertygelser.
I dag hålls en konferens om Irak i Bryssel, vilket vi föreslog president Bush på vårt möte den 22 februari.
Europeiska unionen och Förenta staterna organiserar gemensamt och utövar gemensamt ordförandeskap för en konferens om Irak.
Vem skulle för ett år sedan eller till och med för bara ett halvår sedan ha trott att Europeiska unionen och Amerikas förenta stater skulle kunna samarbeta i en sådan kontroversiell fråga som Irak för att hjälpa till att etablera hållbar demokrati och frihet i Irak?
Jag känner viss stolthet över att ha lyckats stötta amerikaner och européer i att utveckla en gemensam fokus och strategi för Irak.
Därför borde vi gratulera oss själva till det här resultatet.
Jag kan höra att era applåder är halvhjärtade i den här frågan.
Om jag hade återvänt till parlamentet för att meddela att förbindelserna mellan Europa och Förenta staterna hade försämrats ytterligare, hade åtminstone hälften av er stampat av ilska och påstått att ordförandeskapet borde erkänna sitt allvarliga misslyckande i en central aspekt av yttre förbindelser.
Herr talman!
På liknande sätt nådde vi ett avtal med vår granne Ryssland om det som allmänt kallas för de ” fyra områdena ”.
Våra förbindelser med Ryssland, som har varit så viktiga sedan toppmötet den 10 maj, har tinat upp avsevärt.
Detta ger upphov till belåtenhet, fastän vi måste erkänna att det fortfarande finns meningsskiljaktigheter.
Herr talman!
I december 2004, under det nederländska ordförandeskapet – något vi inte borde glömma – beordrades det luxemburgska ordförandeskapet att nå politisk överenskommelse om budgetplanen före slutet av juni 2005.
Den 12 januari 2005, endast tre veckor senare, talade jag inför er i Strasbourg och bedömde chanserna till att nå en överenskommelse.
Vid det tillfället sade jag – och jag hoppas att ni tillåter mig att citera, eftersom ni vet att jag älskar att citera mig själv:
” Vi skall göra allt vi kan för att nå en överenskommelse, men jag gör mig inga illusioner.
I nuläget håller medlemsstaterna fast vid sina ståndpunkter och det kommer att bli svårt att rucka på dem i tid. ”
Jag hade rätt, och tillade – för att citera mig själv igen: ” Om vi inte enas om en överenskommelse i juni kommer det inte att vara ordförandeskapets misslyckande …
... det kommer att vara Europas misslyckande ”.
Här hade jag inte rätt – eller jag hade inte helt rätt.
Det finns de som håller ordförandeskapet ansvarigt för misslyckandet, eftersom det strävade efter att uppnå det mandat som fastställts, både av det föregående ordförandeskapet och alla medlemsstater, i dess helhet.
Andra påstår att oenigheten inte är ett misslyckande för Europa eftersom överenskommelser om budgetplaner alltid uppnås i elfte timmen.
Min åsikt är att det ett misslyckande både för Europa och ordförandeskapet, eftersom oenigheten om budgetplanen, som under normala omständigheter skulle vara ett smärre hinder, kom mitt i den osäkerhet som väcktes genom de franska och nederländska valen, och kastade oss in i en djup kris.
Det är uppenbart att de som är ansvariga för den kommer att säga att det inte är någon kris.
Som jag ser det handlar det dock om en djup kris, eftersom den inte bara berör ekonomin och budgeten.
Låt oss reda ut saker i rätt ordningsföljd.
För det första, när det gäller ståndpunkterna hos de medlemsstater som ville inskränka den europeiska budgeten till 1 procent, och kommissionens mer generösa ståndpunkt inledningsvis, föreslog ordförandeskapet en budget för åtagandebemyndigandena mellan dessa ståndpunkter på totalt 1,056 procent av det nationella välståndet, och en budget på betalningsbemyndigandena som motsvarar 1 procent av det nationella välståndet för perioden 2007 – 2013.
Jag har fått intrycket av att denna nivå nu är allmänt accepterad av alla medlemsstater.
Det är nu en föresättning, och ni kommer att märka att alla framtida kompromisser endast kommer att skilja sig minimalt från den utgiftsnivån.
Om allt som sker i framtiden är att vi avancerar så obetydligt, skulle jag ha föredragit att vi nådde ett beslut förra veckan.
Alla mina kolleger i Europeiska rådet kom till Luxemburg mellan den 30 maj och den 12 juni; från kl.
8.30 till kl.
22.30 ägnade jag 50 timmar åt att förhandla om budgetplanen med dem.
Om ni sedan lägger till de 15 timmarna av debatt, förhandling och samråd inom själva Europeiska rådet kommer ni att märka att en tid på totalt 65 timmar ägnades åt samråd, debatter och förhandlingar.
Helt uppriktigt skulle vi inte ha kunnat göra mer, och helt ärligt kommer de som efterträder oss att göra mindre.
Under de 50 debattimmarna, som faktiskt var vänskapliga och bilaterala, lyssnade jag noggrant på mina kolleger.
Ingen, och jag menar absolut ingen, begärde att den brittiska rabatten skulle behållas som den är – ingen.
I dess sista förslag till en slutlig kompromiss försvarade det luxemburgska ordförandeskapet principen bakom den brittiska rabatten, och vårt sista förslag var att den inte skulle frysas.
Kompromissens övergripande ekonomi var den följande: rabatten skulle fortsätta som förut när det gäller de 15 tidigare medlemsstaterna – exakt och precis som förut – men Förenade kungariket skulle medfinansiera sammanhållningspolitiken, på vanligt sätt, endast i de nya medlemsstaterna, samtidigt som de inte skulle bidra till den gemensamma jordbrukspolitiken för samma medlemsstater.
Denna justering skulle motsvara en årlig rabatt på 5,5 miljarder euro, en högre nivå än den för hela perioden 1984 – 2005.
Inledningsvis föreslog ordförandeskapet att frysa den brittiska rabatten på 4,7 miljarder euro, vilket hade möjliggjort för oss att justera Nederländernas nettobidrag med ungefär 1 miljard euro, och minska fram för allt Tysklands och Sveriges bördor, som ansågs vara orimliga.
Eftersom ni alltid begär insyn skall jag ge er insyn.
Nederländerna – dess premiärminister, utrikesminister och finansminister – visste att ordförandeskapet ämnade lätta deras lands börda med 1 miljard euro per år.
Vi var oförmögna att göra det eftersom Förenade kungariket inte var villigt att justera sin rabatt tillräckligt för att ge oss det fria utrymme som behövdes för att skära ned Nederländernas bidrag med 1 miljard euro och lindra Sveriges och Tysklands börda.
Om Nederländerna hade beviljats denna 1 miljard euro hade Tyskland tvingats att betala den till nederländarna, eftersom Förenade kungariket inte hade skurit ned rabatten tillräckligt.
Jag ville att ni skulle veta detta.
Jag bad inte Tyskland att betala eftersom Tyskland jämfört med dess inledande förslag redan hade gjort ett stort närmande till de andra medlemsstaternas ståndpunkt.
Om ordförandeskapets ursprungliga förslag hade godkänts hade således Nederländernas, Tysklands och Sveriges problem kunnat lösas enkelt.
Ordförandeskapets slutliga förslag, med en nivå på 5,5 miljarder euro, skulle inte göra det möjligt att uppnå allt detta, men det skulle åtminstone möjliggöra att Förenade kungariket medfinansierar sammanhållningspolitiken i de nya medlemsstaterna, på vanligt sätt, med undantag av den gemensamma jordbrukspolitiken, där vi vet att Förenade kungariket har sina egna speciella åsikter.
Det är både så här enkelt och komplicerat.
Om bara de sex, som i ett inspirerat ögonblick skrev ett gemensamt brev, hade kommit överens om detaljerna i sina förslag!
Därutöver föreslog ordförandeskapet en förklaring från Europeiska rådet i vilken man skulle ha meddelat att, och nu citerar jag: ” Fler lämpliga överväganden borde göras om på vilket sätt EU: s budget kan möta unionens framtida utmaningar och våra medborgares prioriteringar.
Denna allmänna eftertanke borde leda till en reform av budgetens alla delar. ” ” Budgetens alla delar ” innefattar också den gemensamma jordbrukspolitiken.
Att försöka få oss att säga att denna betraktelse enbart skulle täcka den gemensamma jordbrukspolitiken skulle vara ett förslag vi alltför väl visste skulle vara oacceptabelt och förkastas av andra medlemsstater.
Om alla berörda sektorer, kategorier och filialer hade inberäknats inom ramen för vår kritiska budgetgranskning skulle detta ha gjort det möjligt för kommissionen att uppnå ett positivt beslut.
Vi bad kommissionen att rapportera om alla dessa aspekter, och kommissionen var villig att göra det, eftersom dess ordförande följde med mig genom var och en av de bilaterala diskussionerna under Europeiska rådets sammanträden.
För övrigt är det normalt att kommissionens ordförande närvarar vid denna form av samråd.
På grundval av kommissionens rapport föreslog vi därför att Europeiska rådet borde fatta lämpliga beslut, och dessutom, för att citera från den text jag föreslog: ” inkludera eventuella justeringar av budgetplanen för perioden 2007 – 2013 ”.
Det beslut som ordförandeskapet föreslog var således följande: den brittiska rabatten skall bibehållas för de 15 gamla medlemsstaterna, ett brittiskt bidrag för att hjälpa till att finansiera sammanhållningspolitiken i de nya medlemsstaterna, med undantag för den gemensamma jordbrukspolitiken i dessa stater, ett förslag från kommissionen i slutet av 2008 om omstrukturering av budgeten, vilket skall granskas av rådet med eventuella ändringar i budgetplanen för de påföljande åren, det vill säga från 2009 och framåt.
Jag ville berätta det här för er eftersom ingen annan antagligen har gett er den här förklaringen och ni sannolikt kommer att få höra en annan snart.
Det stämmer inte att ordförandeskapet försökte upphäva den brittiska rabatten.
Vi strävade efter att bibehålla den för EU-15, men att öka solidaritetsanslaget till de nya medlemsstaterna.
Det var det paketet som förkastades.
Det var ett misstag att förkasta det.
Paketet förkastades fastän vi hade infogat ytterligare 6 extra miljarder euro i extra GJP-stöd till Bulgarien och Rumänien inom ramen för det beslut som fattades i oktober 2002.
Även om brevet från de sex medlemsstaterna ger sken av att de alla var eniga om att avtalet från oktober 2002 inte skulle röras, tog jag själv den här risken för de 15 tidigare medlemsstaterna – en risk som har fått brett stöd från de andra som var glada att ha funnit någon som kunde ta ett initiativ för EU-15 som vilar på en ordentlig grund.
Medan 42 miljarder euro kommer att spenderas på direktstöd och marknadsåtgärder 2006, skulle ordförandeskapets förslag innebära en nedskärning till 35 miljarder euro 2013 för EU-15.
Ordförandeskapets förslag skulle innebära en nedskärning från 42 miljarder euro för direktstöd och marknadsåtgärder till 35 miljarder 2013, vilket för EU-15 skulle innebära en minskning på nära 17 procent för enbart den gemensamma jordbrukspolitiken.
Och även i de framtida 27 EU-länderna, som med andra ord inkluderar våra rumänska och bulgariska vänner, skulle den gemensamma jordbrukspolitiken minska med över 5 procent under den aktuella perioden.
Att säga att ingenting uträttades för att lätta på den gemensamma jordbrukspolitikens börda stämmer helt enkelt inte.
Vi gjorde allt vi kunde för att uppnå det.
När jag lade fram min första budget avseende 1986 här i parlamentet i oktober 1985 stod jordbruk för 68 procent av Europeiska unionens budget.
Jag föreslog att den inte skulle överstiga 37 procent, eller 35 miljarder euro, 2013.
Vilken lång bit på vägen vi har kommit!
Vilken styvsinthet att vi inte har insett det!
I ordförandeskapets förslag skulle den gemensamma jordbrukspolitiken ha varit den enda sektor där utgifterna skulle minska avsevärt, medan till exempel alla framåtblickande investeringar skulle öka.
En ökning på 7,5 procent för utgifter avseende Lissabonmålen, vilket innebär 7,5 procent per år för hela perioden 2007 – 2013, vilket motsvarar en ökning på 65 procent i bemyndiganden för Lissabonmålen jämfört med 2006.
En ökning på 15 procent för politiken för rättsliga och inrikes frågor, vilket särskilt inbegriper en större handlingseffektivitet för att bekämpa gränsöverskridande brottslighet.
Slutligen en ökning på 2 procent för sammanhållningspolitiken för de 27 länderna, med en högre koncentration på de nya medlemsstaterna.
Vi införde några ändringar till fördelningskriterierna mellan gamla och nya medlemsstater avseende sammanhållningspolitiken, med en ökning på 53 procent av de totala bemyndigandena till de nya medlemsstaterna, jämfört med 47 procent i kommissionens förslag.
Att påstå att den största delen av våra åtaganden i vårt förslag skulle ha fallit på de gamla medlemsstaternas axlar är helt enkelt inte sant.
Herr talman!
Sedan kommer vi till jämförelsen av forskningsbudgeten med den gemensamma jordbrukspolitiken, och vice versa.
Det går inte att jämföra äpplen med päron.
Varför försöka jämföra när en jämförelse är omöjlig?
Den gemensamma jordbrukspolitiken är den allenarådande sanna gemenskapspolitiken som uteslutande har finansierats från Europeiska unionens budget.
Forskning är först och främst en nationell politik som stöds av gemenskapsbudgeten.
De två kan inte jämföras.
Med utgångspunkt från ordförandeskapets förslag skulle GJP kosta 305 miljarder euro för hela perioden i fråga.
Medlemsstaternas och Europeiska unionens allmänna forskningspolitik skulle ha uppgått till 524,5 miljarder euro för perioden 2007 – 2013, om den nationella politiken fortfarande låg på dagens nivåer, alltså mycket mer än jordbrukspolitiken.
Om Europeiska unionen hade bevisat att man kunde anstränga sig såsom ordförandeskapet föreslog, och medlemsstaterna hade fullföljt sina åtaganden i fråga om en omformulering av Lissabonstrategin, skulle de ha ökat andelen offentlig finansiering av forskningsbudgetar från 1,9 till 3 procent av BNP.
EU: s och nationernas forskningspolitik skulle ha uppgått till totalt 785 miljarder euro 2013.
Om alla beslut hade respekterats och om ordförandeskapets förslag hade antagits, skulle forskningsbudgetarna uppgå till 785 miljarder euro – jag refererar till den offentliga finansieringen av forskningsbudgetarna – jämfört med 305 miljarder euro för GJP.
Låt oss därför inte höra något mer struntprat om denna verksamhet.
Utgifterna för den gemensamma jordbrukspolitiken skulle ha anpassats nedåt, vilket i jämförelse med något som verkligen är jämförbart skulle ha varit mer än hälften av summan för forskningskostnaderna.
Låt oss därför sluta jämföra saker som inte är jämförbara.
Herr talman!
Det var en kort sammanfattning av fakta.
I dag är vi oeniga om en fråga.
Vi måste uppnå en överenskommelse som gör det möjligt för oss att införa nya riktlinjer med förmånliga villkor i de nya medlemsstaterna från 2007 och framåt.
Vi har ingen rätt att göra de nya medlemsstaterna besvikna, som i alla mina bilaterala diskussioner med dem och i den slutliga och allmänna diskussionen handlade med utomordentlig värdighet.
Nu måste vi fortsätta framåt och hitta en bättre modell, om det finns någon, men detta måste ske utan att förstöra mekanismerna för sammanhållning, utan att urvattna gemenskapspolitiken och utan att skada sammanhållningspolitiken.
Detta är väsentligt – en absolut nödvändighet.
Bortsett från det är Luxemburg, som jag ser fram emot att återvända till inom en snar framtid för att uteslutande ägna mig åt dess många och, på kort sikt, mycket viktiga frågor, redo att helhjärtat och utan bitterhet eller hämndlystnad bidra till att finna svaret på den lösningen.
Herr talman!
Den sista punkten på Europeiska rådets dagordning var förfarandet för att ratificera konstitutionen.
Denna aspekt skall jag behandla mer kortfattat eftersom deltagarnas och observatörernas rapportering om Europeiska rådets beslut i detta sammanhang har varit mer objektiv.
Det är ett faktum att tio länder har ratificerat konstitutionsfördraget, medan de två länderna Frankrike och Nederländerna har förkastat det.
Vår åsikt var att konstitutionsfördraget inte var huvudproblemet, snarare var konstitutionsfördraget reaktionen på många av det europeiska folkets övriga problem med Europeiska unionen, och detta beror inte på att vi är tjurskalliga, envisa eller kortsiktiga.
Följaktligen valde vi att fortsätta med ratificeringsprocessen.
Utan tvekan kände vissa medlemsstater behov av en tid för eftertanke, förklaring och diskussion, och därmed för demokrati, innan man vänder sig till folket, antingen i parlamentet eller i en folkomröstning, och beslutade i beslutets kölvatten att skjuta upp sin inplanerade folkomröstning eller ratificering i parlamentet.
I de länderna kommer debatten att äga rum.
Jag för min del skulle vilja att denna vädjan, som var Europeiska rådets vädjan, skall framföras och att tiden skall förlängas för eftertanke, förklaring, debatt och om nödvändigt oenighet i hela Europa – i de medlemsstater som ännu inte har ratificerat, i de som redan har ratificerat och i de två som förkastade konstitutionsfördraget.
Det är väsentligt att den europeiska debatten, som berikats och närts av alla inblandades idéer, hålls i alla EU: s medlemsstater.
Vi måste diskutera EU, och jag vill att unionens institutioner, Europaparlamentet, rådet, kommissionen, medlemsstaterna, civilsamhället, föreningar, politiska partier och nationella parlament alla skall förenas i den omfattande debatten.
Jag vill också att kommissionen intar sin rätta position i debatten – en diskussion som både kommer att vara nationell i 27 fall och europeisk.
Jag vill att kommissionen, som inte endast är fördragets väktare utan framför allt svarar för fördragets anda och de europeiska ambitionerna, skall vara i diskussionernas centrum.
Detta är inte för att ge intryck av att allting inspirerats, definierats och förutbestämts i Bryssel, utan det syftar till att säkerställa att denna debatt i 27 olika länder, och som därför är europeisk, kan vägledas av klokhet och ambition.
Herr talman!
Jag inbjuder, rekommenderar och uppmanar er att både involvera er själv personligen och kommissionen i den debatten.
Jag vet att ni är ivrig att göra det; ni måste göra det; det är angeläget.
Vi har fått höra, och jag har sagt till mig själv, att vi under budgetdebatten har upplevt ett dödläge mellan ett Europa bestående av två koncept: ett baserad mer på marknadskrafter, som är en marknad oförmögen att skapa solidaritet, och ett annat grundat på en mer högutvecklad politisk integration, vilket skall vara fullständigt och inte bara ske i något större utsträckning.
Frihandelsområdet å ena sidan och en politisk union å andra sidan.
Det är denna debatt vi skall föra, och vi ser redan att Europa är uppdelat i två rivaliserande läger.
Det finns de som tror att Europa som det nu ser ut redan har gått för långt, och de som liksom jag tycker att det fortfarande inte har gått långt nog.
Denna upplysande debatt måste användas för att förena dessa två olika delar av den allmänna opinionen, som i dag inte talar med varandra, utan endast stirrar på varandra som statyer, oförmögna att ens inleda dialog.
Vi i EU: s institutioner måste bygga en bro mellan den allmänna opinionens två läger.
Men jag blev riktigt lugnad när jag förstod att de som efter Europeiska rådets senaste möte tyckte att det hade uppstått en sammandrabbning, en konflikt mellan Europas två visioner, misstog sig rejält.
Att ingen verkligen ville att Europa skulle bli ett frihandelsområde, det lugnade mig avsevärt.
Som ni vet kan inte frihandelsområden upprättas över en natt.
Ju mindre vi investerar i den politiska unionen, desto mer – ovetande, omedvetet och oförstående – banar vi vägen med en obeveklig logik för konceptet till ett frihandelsområde.
När detta koncept har uppnåtts kommer det sammantaget att förefalla vara en naturlig utveckling och en som utestänger alla möjligheter att återgå till en politisk union, och de som stöder frihandelsområdet skulle se det som ett steg tillbaka.
Det finns de som säger att de inte har någon avsikt att driva Europa mot ett frihandelsområde, ett mycket förenklat koncept för en extremt komplicerad kontinent.
Det är faktiskt enkelt.
De som trodde att de underströk farorna med ett frihandelsområde hade fel.
De som sade att de hade fel kommer att använda de följande månaderna och åren att visa att även de inte vill se något annat än en sådan politisk union som beskrivs i konstitutionen.
Så enkelt är det.
Det handlar om att svara ja eller nej på frågan jag precis ställde.
Herr talman!
Vid slutet av detta ordförandeskap skulle jag, denna gång utan att citera mig själv, vilja påminna er om att jag till att börja med insisterade på behovet av att respektera institutionella regler, att respektera det som oftast kallas den institutionella triangeln, och som jag fortfarande anser erbjuder en rad förmåner.
Det har vi gjort systematiskt under detta ordförandeskap.
Mellan Europeiska unionens ordförandeskap och kommissionen har det pågått ett utbyte av åsikter, en pågående och rättmätig debatt.
Ingenting som ordförandeskapet har gjort har skett utan kommissionens vetskap på förhand.
Kommissionen har inte tagit något initiativ utan att ordförandeskapet har informerats i förväg.
Ordförandeskapet rådfrågade kommissionen om initiativen som det tog och vice versa.
Det var ett stort nöje att arbeta med den här kommissionen, och särskilt med dess ordförande, och jag skulle vilja tacka kommissionen och dess ordförande för de många råd som den gav det luxemburgska ordförandeskapet.
Tack så mycket, herr Barroso.
När det gäller parlamentet arbetade vi tillsammans som tvillingar.
Vi var ofta oeniga, antingen eftersom era förslag inte var förnuftiga, eller eftersom ordförandeskapets förnuftiga förslag inte godkändes av alla medlemsstater och därför inte kunde få ert samtycke, ett samtycke som dock alltid var spontant tillmötesgående när ordförandeskapet överlämnade sina initiativ till er innan de överlämnades till andra medlemsstater.
I dag har Europaparlamentet nått en mogen ålder.
Detta säger jag inte på ett förmyndaraktigt vis eller med nedlåtenhet, men jag kan bedöma det genom förklaringarnas djup, intensiteten i och kvaliteten på dagens debatt jämfört med dem jag har hört sedan 1982.
Det är ett skickligt parlament, som inte har anledning att hålla en låg profil, som har sin legitimitet och som håller hoppet uppe hos Europas folk.
Alltför ofta är inte ett tillräckligt antal ledamöter närvarande under plenarsammanträdena, vilket inte är fallet i dag, och det säger jag med belåtenhet.
Kanhända är detta ett område som kräver mer arbete.
Jag talar inför parlamentet, och när jag lämnar parlamentet talar jag inför besöksgrupper.
De som kommer till parlamentet vill inte bara se debattkammaren; de vill se den fullsatt.
Det finns alltså utrymme för förbättring här.
Bortsett från det vet vi varför ledamöter inte alltid kan närvara i kammaren.
Jag måste säga att det är ett stort nöje att arbeta med parlamentet, både under offentliga sammanträden och framför allt i utskotten.
Vilka ingående kunskaper, vilket engagemang för Europas sak som framträder under parlamentsgruppernas och parlamentsutskottens sammanträden, och i de otaliga diskussionerna med enskilda ledamöter!
Jag kommer att vara mycket ledsen över att inte kunna komma till Europaparlamentet så regelbundet i framtiden för att delta i denna fantastiska europeiska debatt, både här i kammaren och på annat håll.
Herr talman!
Tidigt på morgonen den 18 juni efter Europeiska rådets möte sörjde jag över att jag hade misslyckats med att undvika att Europeiska unionen störtade, inte oåterkalleligt men onekligen, rakt in i en kris.
Jag beklagade det, och det var påtagligt.
Jag har läst att jag inte var särskilt diplomatisk, men jag vill inte vara diplomatisk när Europa befinner sig i kris, inte alls.
Jag ville heller inte vara skådespelare, som endast spelar en roll.
Jag är ingen skådespelare; jag vill arbeta för europeiska medborgares intressen.
Jag har inte tid för skådespeleri.
Om vi aldrig säger vad vi tänker, om vi alltid spelar en roll, om vi alltid försöker vara diplomatiska så att ingen tar illa upp, förstår inte folk.
Folk tror att vi är maskiner.
Vi är inte maskiner; vi är mänskliga varelser som upplever besvikelse och missmod.
Jag var besviken eftersom jag hade trott att Europa kunde anses ha växt till sig, ha mognat.
Jag tvingades erkänna att det fortfarande befinner sig i puberteten.
Efter att ha trott det vara vuxet kan jag i efterhand se att det fortfarande befinner sig i de sista stadierna av en utdragen pubertet.
Det är därför jag är besviken.
Jag har dock också anledning till att vara belåten.
Belåten till exempel över att ha lyckats utföra det vi gjorde – mestadels tillsammans – och över att ha lyckats få åtminstone 20 länder att nå en överenskommelse om budgetplanen.
20 av 25 länder är inte någon dålig prestation.
Jag var också glad och stolt över att höra, lyssna till och iaktta de nya medlemsstaterna när de gav oss en läxa om europeiska ambitioner vid slutet av Europeiska rådets möte.
Vilken skam för dem som inte ens lyckades göra så mycket!
Jag kände att min övertygelse ruskades om under de tidiga timmarna den 18 juni, och hade inte styrkan eller maktställningen att framföra ytterligare en vädjan samma dag.
Alla kan inte vara Charles de Gaulle.
Jag är överraskad över min egen försynthet.
Jag kände mina övertygelser urholkas en stund, men efter några dagar, efter att ha mottagit tusentals brev från Europas alla längd- och breddgrader, efter att ha fått uppmuntran från kommissionen, parlamentet och flera observatörer som också är förgrundsgestalter, känner jag nu när den första besvikelsen har lagt sig att jag är mer övertygad än någonsin.
Vår generation har inte rätten att rasera tidigare generationers verk.
Vi har inte rätten att förstöra våra företrädares arbete, eftersom framtida generationer kommer att behöva ett politiskt EU.
Om det inte är politiskt kommer det att förirra sig.
De behöver och vill ha ett solidariskt Europa, ett socialt Europa, ett konkurrenskraftigt Europa, ett Europa som är starkt på hemmaplan och starkt på världsarenan.
Medlemmar av det gamla Europa, engagerade européer, det är dags att återgå till arbetet!
Med entusiasm!
