# ID: svediakorp-gov457290
# author: Luis Yáñez-Barnuevo García (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 686
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Bolivia kämpar mellan kaos och inbördeskrig.
De statliga institutionernas kollaps, bristen på auktoritet och den förvirring som råder, i synnerhet i La Paz, får oss att frukta det värsta, om det värsta inte redan har inträffat.
Men vad i Bolivia är det som har drivit situationen till sin spets?
Det finns åtskilliga orsaker, till exempel en rad dåliga regeringar, misslyckandet med en fundamentalistisk nyliberal politik, de utarmade massornas förtvivlan över att ha utestängts från systemet, de multinationellt företagens plundrande och, vilket vi också måste erkänna, bristen på förståelse – eller ännu värre, likgiltigheten – från världssamfundets sida.
Sanningen är att Bolivia i dag är en misslyckad, oregerlig och ytterst instabil stat vars situation kan bli än värre, vilket skulle göra alla lösningar svårare och mer kostsamma.
Jag befann mig i La Paz och Santa Cruz de la Sierra för bara en månad sedan, utsänd av den spanska regeringen för att bedöma situationen och föreslå möjliga initiativ.
Efter att på nytt ha läst det betänkande som jag skrivit beklagar jag att saker och ting har utvecklats såsom jag förutspådde, men jag förtjänar inget beröm för detta.
Jag var inte framsynt.
Det stod redan klart, liksom två år tidigare, att Bolivia styrde mot avgrunden.
Vid vårt besök fann jag inte minsta tillstymmelse till ansvarskänsla för staten eller någon överskådlig eller utförlig analys av vad som skulle kunna vara bra för landet, varken bland de traditionella partierna eller de så kallade ” nyblivna partierna ” eller bland praktiskt taget några av de politiska ledarna.
Alla, eller nästan alla, bedömde vad som var bäst för dem personligen: att välja ett konstituerande parlament, prefektval i landets nio departement, en folkomröstning om de nybildade självständiga områdena som Santa Cruz de la Sierra.
Vid det tillfället stötte jag bara på ett grundläggande undantag, nämligen presidenten själv, Carlos Mesa, som jag fann vara en man med goda avsikter, en man som försöker finna lösningar genom dialog och förhandlingar.
Men han var, och är fortfarande, en ensam man, utan ett parti och utan parlamentariskt stöd, som stod inför en mångfacetterad opposition som begärde motstridiga lösningar av honom.
Då var hans enda tillgång hög popularitet och en obestridlig kontroll över televisionen.
Eftersom han var villig — och han stod vid sitt ord — att inte slå ned demonstrationer och gatuprotester, tog demonstranterna från de mest radikala partierna och fackföreningarna över gatorna och tvingade honom att avgå.
Dessutom har de förvägrat senatens och kongressens talmän tillträde till presidentposten, trots att dessa konstitutionellt sett borde efterträda den avgångne Carlo Mesa, och de har tvingat ordföranden för högsta domstolen, den tredje personen i ordningsföljden, att bli statschef, så att nyval kan utlysas om tre månader.
Herr talman!
Detta kan paradoxalt nog vara den enda och bästa demokratiska lösningen.
Men inte på grund av de mest radikala fraktionernas krav och beräkningar, inte på grund av att detta skulle ge medborgarna deras rättmätiga roll tillbaka, som har tagits från dem på gatan, eftersom ” gatan ” har tagits över av minoritetsgrupper som inte har stöd hos det stora flertalet av Bolivias 10 miljoner invånare.
Vad gör världssamfundet under tiden?
Inte mycket.
Frågan har därför tagits upp i här i parlamentet: Europeiska unionen måste vara en global aktör.
Europeiska unionen och dess medlemsstater är de största givarna av utvecklingsstöd till Bolivia.
Eftersom vi önskar oss ett stabilt Bolivia som kan regeras och eftersom våra intressen står på spel, måste rådet instruera sina ambassadörer att se till att Bolivia kan finna en fredlig, demokratisk och fri lösning.
Bolivias tillgångar, som silver, gummi och trä, får inte ännu en gång ledas utomlands eller till en intern elit i stället för att användas till förmån för det bolivianska folket.
