# ID: svediakorp-gov457277
# author: Jacek Protasiewicz (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 585
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Ämnet för dagens debatt är av oerhörd betydelse.
Det är ett problem som inte bara påverkar de gamla medlemsstaterna, utan alla medlemsstater, om än i olika grad förstås.
Trots att mycket forskning har genomförts om social integration i västeuropeiska länder, tenderar de nya medlemsstaterna fortfarande att underskatta problemets omfattning, och dessa länder saknar verktyg för att mäta fenomenet på ett verkligt rationellt och objektivt sätt.
Detta är naturligtvis delvis ett arv från kommunismen, ett system som försökte avlägsna sociala problem och skänka tillfällig glädje till alla sina medborgare med hjälp av påbud.
Vi kämpar fortfarande i dag med följderna av kommunismen och dess ideologi, och alla länder som blev föremål för detta system står inför en liknande grad av sociala problem och arbetslöshet.
Våra länder saknar fortfarande storskaliga och kompletterande handlingsplaner för att samordna åtgärderna i kampen mot fattigdom och social utslagning.
De åtgärder som vidtas liknar allt för ofta en kaotisk kamp för att offentliga tjänster skall motsvara de problem som har uppstått, och dessa har vanligtvis blivit brådskande.
Det finns många viktiga anledningar till varför så är fallet.
Även om vi lämnar de sociala grupper som lider av social marginalisering till följd av icke-ekonomiska faktorer utanför ekvationen, förblir den omåttligt höga arbetslöshetsgraden det mest påfrestande problemet, och dess orsaker ligger djupt rotade i ekonomin.
Arbetslösheten i Polen drabbar flera dussin människor på varje hundratal.
De arbetslösa utesluter sig ofta själva från samhället, så detta fenomen är ett av skälen bakom den kraftiga ökningen av dagens mest ondskefulla sociala sjukdom, och jag syftar här på hjälplöshet och passivitet i mötet med vardagens enklaste problem.
Detta är alltid tidiga symptom på missbruk i ordets vidaste mening, antingen det gäller att bli hjälpt från detta eller andra tillstånd, eller till och med från droger eller alkohol.
Medlemsstaternas regeringar kan och måste naturligtvis uppmanas att vidta beslutsamma åtgärder för att skynda på processen för social integrering och för att utveckla instrument som gör det möjligt att förbättra levnadsvillkoren för dem som befinner sig i den allvarligaste riskzonen.
Samtidigt är vi dock alla medvetna om de betydande summor pengar som kommer att krävas för att finansiera flertalet av dessa åtgärder.
Man kan bara spendera de pengar som man har, inte fantasisummor som man skulle vilja ha.
Alla diskussioner om verklig social integrering måste därför föregås av en diskussion om hur den ekonomiska tillväxten kan ökas i de nya medlemsstaterna.
En sådan tillväxt skulle förenkla skapandet av arbetstillfällen, och fler arbetstillfällen och högre inkomster skulle innebära att sociala problem och fattigdom skulle bekämpas på ett bättre och mer effektivt sätt.
Vi kommer troligen inte att kunna uppfylla våra mål om vi uteslutande förlitar oss på offentlig finansiering och socialt bistånd.
Jag välkomnar därför kommissionens försäkran om att den kommer att bedriva ett närmare samarbete i kampen mot social marginalisering.
Samtidigt skulle jag vilja uppmana kommissionen att konsekvent främja en större avreglering av tjänstemarknaden.
En sådan avreglering kommer att ge den ekonomiska tillväxten ett uppsving inom EU som helhet, eller med andra ord i både de gamla och de nya medlemsstaterna, och följaktligen minska de sociala problemen.
Detta är vårt enda hopp när det gäller att effektivt bekämpa ett problem som utgör ett hot mot hela EU, och jag skulle vilja betona ordet ” hela ”.
