# ID: svediakorp-gov457215
# author: Csaba Őry (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: HU
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 888
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Jag är glad över att de politiska grupperna i parlamentet har nått en så bred samstämmighet, som spänner över så gott som hela det politiska spektrumet, om betänkandet om social integrering.
Detta är ingen slump.
Det beror på att det har gått nätt och jämnt ett år sedan utvidgningen och att det inte råder något tvivel om att en ökning av farten, både i sociala och ekonomiska termer, definitivt ligger i unionens intresse.
I det avseendet är ett påskyndande av den sociala integreringsprocessen inte av sekundär betydelse.
Siffrorna visar tydligt att de nya medlemsstaterna ligger efter i mycket större utsträckning än de gamla på området och att de därför har en hel del att inhämta.
Jag tror att vi alla är överens om att vi inte vill ha ett Europa med två hastigheter, en union där socialförsäkringssystemet är starkt utvecklat och håller hög standard i den ena halvan, medan den andra halvan liknar en emmentalerost full av hål och där systemet urholkas mer och mer för varje år till följd av statliga finansiella svårigheter, statliga budgetrestriktioner, restriktiva åtgärder och liknande svårigheter.
Om en sådan situation skulle uppstå finns det verkligen anledning till oro för social dumpning, något som ingen av oss önskar.
Därför är det viktigt att vi under den kommande perioden gör verkliga framsteg, kännbara för alla, på området social integrering.
Endast på det viset kan vi hindra andra samhällsgrupper i de nya medlemsstaterna från att drabbas av social utslagning.
Inträffar detta får det negativa konsekvenser för stabiliteten på arbetsmarknaden, den ekonomiska tillväxten och den sociala sammanhållningen, och det ger samtidigt upphov till en rad andra problem.
Betänkandet fungerar som en slags inventering av de aktuella problemen och ger en tämligen korrekt bild av de processer som pågår just nu.
När det gäller de missgynnade delarna av samhället täcker betänkandet i stort sett in alla berörda samhällsgrupper, och särskild vikt har lagts vid äldre människor, kvinnor, diskriminerade minoriteter – däribland romer –, liksom hemlösa, missbrukare, funktionshindrade personer, barn som befinner sig i riskzonen samt invandrare.
I betänkandet betonas de nära sambanden mellan tillhandahållande av grund- och yrkesutbildning och förbättrade möjligheter för missgynnade medborgare att ta del av utbildningarna.
Under den korta tid som jag har till mitt förfogande skulle jag vilja fortsätta med att belysa tre av de viktigaste frågorna i betänkandet.
Det första huvudelementet är att det är avgörande för våra framtida möjligheter att komma ikapp att vi erkänner det nära samband som finns mellan skapandet av nya arbetstillfällen, de ekonomiska instrument som främjar detta och det sociala system som representerar grundpelarna inom social integrering.
En logisk följd av detta är att den sociala integreringen kan lyckas endast om den går hand i hand med samt baseras och bygger på en lämplig ekonomisk politik.
Om vi misslyckas med att se till att dessa två harmonierar med varandra kommer vi även att misslyckas på det sociala området.
Det andra huvudelementet är ett strukturproblem.
Jag tänker här på de lokala myndigheternas skulder, som på senare tid har stigit till farliga nivåer och som beror på att ekonomin i de lokala myndigheterna inte har kunnat hålla jämna steg med utökningen av de sociala förpliktelserna.
Problemet existerar inte bara i de nya medlemsstaterna, utan är ett vanligt fenomen även i de gamla medlemsstaterna.
Det är givetvis logiskt att regeringarna försöker bemöta de flesta problem på lokal nivå enligt subsidiaritetsprincipen, och resonemanget att större delen av all information finns att hämta på lokal nivå är välgrundat.
För det här arbetet krävs emellertid ekonomiska resurser, och sådana har man lidit brist på under senare år.
Följden har blivit att vi nu befinner oss i en situation där till exempel – om jag får anföra ett oroväckande typfall – den totala skulden för de lokala myndigheterna i Visegrad-länderna nu har överskridit den psykologiska gränsen på tio miljarder euro.
Skulder av sådana proportioner ger om inte annat anledning till allmän eftertanke.
Den tredje frågan handlar om samarbete.
Det är sant – och detta ifrågasätts inte i betänkandet – att socialpolitiken är ett nationellt ansvarsområde för medlemsstaterna.
Och så bör det vara.
Men förmågan att utnyttja nationell kompetens hindras inte på något sätt av att länderna utbyter information och goda rutiner med varandra, utan det är snarare av avgörande betydelse för oss alla.
Vid sidan av alla allvarliga problem behöver vi få se att det finns många bra initiativ, innovativa idéer som visar vägen samt framgångsrika projekt.
Varför skulle vi inte dela med oss av dem?
Tyvärr ägnar de nya medlemsstaterna för lite uppmärksamhet åt varandra.
Oftast förblir saker som skulle kunna bli gemensamma värden dolda, och andra länder är inte medvetna om att de finns.
Här saknas även lämpliga institutionella strukturer.
Jag anser därför att detta är de tre viktiga områden där vi måste göra verkliga framsteg.
Tillåt mig än en gång att framföra mitt tack till de politiska grupperna och till mina kolleger för deras ytterst konstruktiva och hjälpsamma stöd i arbetet med att ta fram detta betänkande.
