# ID: svediakorp-gov457139
# author: John Whittaker, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 255
# sentences: 12
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag vet inte varför vi håller den här debatten.
Othmar Karas medger att stabilitetspakten är beroende av att medlemsstaterna disciplinerar sig själva.
Han behöver gå ett steg vidare för att dra slutsatsen att pakten just av den anledningen inte kan fungera.
Den kan aldrig fungera.
Därför beklagar jag att hans välmenande försök att få den att fungera genom att göra definitionerna mer stringenta kommer att bli fruktlösa.
I stället för att låtsas att budgetdisciplin kan åstadkommas bör vi överväga konsekvenserna av att den inte kan det.
Låt mig koncentrera mig på Italien, där underskottet nu har legat över treprocentmarginalen under flera år, statskulden är 106 procent av BNP, inflationen gör ekonomin allt mindre konkurrenskraftig och där den ekonomiska tillväxten är negativ.
Den verkliga faran här är att dessa förhållanden kommer att kulminera i ett trovärdigt hot från Italien att återigen ge ut sin egen nationella valuta för att få möjlighet att devalvera och därigenom återvinna konkurrenskraften utan smärtsam och utdragen deflation.
En sådan åtgärd skulle få allvarliga följder för Italien, liknande dem vi sett i Argentina, men det skulle trots detta ändå ses som den bästa utvägen.
Men ett beslut från Italiens sida att börja ge ut liran igen skulle undergräva förtroendet för eurons förmåga att överleva som multinationell valuta.
Andra EU-länder skulle då ställas inför utsikten att ge den italienska regeringen storskaligt ekonomiskt stöd för att övertala den att hålla fast vid euron.
