# ID: svediakorp-gov457138
# author: Ilda Figueiredo, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 516
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Vi har länge varnat för stabilitets- och tillväxtpaktens ekonomiska och sociala konsekvenser och för riskerna med att obetingat prioritera nominell konvergens, utan hänsyn till de enskilda medlemsstaternas faktiska situation, deras olika utvecklingsnivåer och varierande budgetbehov.
De irrationella kraven – ett offentligt underskott under 3 procent, en offentlig skuld under 60 procent och de senare målen om ett nollunderskott – har aldrig haft, och har fortfarande inte, något ekonomiskt berättigade.
Vi har alltid sagt att det är en inriktning som påverkar ekonomisk tillväxt och sysselsättning negativt, och så har också blivit fallet.
Risken för böter och det faktum att Sammanhållningsfonden har knutits till stabilitets- och tillväxtpakten har dessutom jämte begränsningar av offentliga investeringar, och därmed av ett korrekt genomförande av strukturfonderna, förvärrat lågkonjunkturen i länder med alltför stora underskott.
Detta är en av huvudorsakerna till den ” försämring ” av EU: s räkenskaper som har kommit i fokus de senaste åren och som övervärderingen av euron säkert har bidragit till.
Vår position bekräftas av den nuvarande ekonomiska och sociala verkligheten och av de omstridda uttalandena av den tidigare ordföranden Romano Prodi och andra ledamöter i hans kommission, om att stabilitets- och tillväxtpakten var ” dum ” och baserad på ” medeltida ” kriterier.
Det är därför dagens debatt äger rum.
Annars skulle stabilitets- och tillväxtpakten dessutom inte ha reviderats, utöver de många ytliga ändringar som gjordes under Europeiska rådets vårmöte förra året.
Det är sant att rådet och kommissionen nu upprepade gånger har sagt att stabilitets- och tillväxtpakten måste återfå ett visst förnuft, att relevanta faktorer måste beaktas i analysen av budgetsituationen och att nollunderskott inte kan vara det allt överskuggande målet.
Men de insisterar ändå på att behålla stabilitets- och tillväxtpakten som ett centralt instrument för att uppnå sina nyliberala syften att undergräva den offentliga sektorn och statens sociala ansvar, och samtidigt främja prisstabilitet, en återhållsam lönebildning och, mest oroande av allt, privatisering av den sociala tryggheten.
Rådet bekräftar därför på nytt stabilitetspaktens mål och riktlinjer, och ser till att inga utgifter får undantas vid beräkningen av underskottet.
Vad rådet har godkänt är bara mer tid, särskilt för länder som är skyldiga till överträdelser, såsom Tyskland och Frankrike.
Tolkningsutrymmet på grundval av Lissabonagendans strukturreformer – det som brukar kallas lissaboniseringen av pakten – är bara ett sätt att göra det möjligt för starkare länder att göra tolkningar som passar deras intressen, och innebär inte att vi får en à la carte-pakt.
Vad vi måste göra är att upphäva stabilitets- och tillväxtpakten och helt bryta med de nuvarande riktlinjerna för den ekonomiska politiken – detta var det tydliga budskapet när fransmän och nederländare röstade nej till den så kallade Europeiska konstitutionen – så att vi kan skapa makroekonomiska förhållanden som blåser nytt liv i ekonomin, kan öka sysselsättningen och arbeta aktivt för att bekämpa den växande arbetslösheten, den stora fattigdomen och den bristande jämlikheten inom EU.
