# ID: svediakorp-gov457133
# author: Othmar Karas (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,054
# sentences: 44
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Jag vill börja med att tacka alla närvarande för deras utomordentliga samarbete de senaste åren och under mitt arbete med de betänkanden som är föremål för dagens debatt.
Jag kommer att dela in mitt inlägg i två delar.
Först vill jag säga ett par ord om stabilitets- och tillväxtpakten och sedan kommer jag att koncentrera mig på de två förordningarna.
Den inställning många offentliga företrädare har till stabilitets- och tillväxtpakten, som införlivades med fördraget och undertecknades i Amsterdam 1997, ser jag som ett tydligt exempel på många politikers dubbelmoral och det dubbelspel som de spelar mellan inrikes- och EU-politiken.
Pakten har tyvärr ibland utnyttjats för att göra populära uttalanden på hemmaplan i stället för att i en anda av solidaritet användas för att slå vakt om ansvarigheten inom EU.
Jag betraktar inte stabilitets- och tillväxtpakten som en betungande plikt eller mödosam uppgift som har ålagts av EU.
Den är tvärtom en nödvändig ram för att samordna ländernas budgetpolitik inom den valutaunion där valutapolitiken visserligen är centraliserad, men budgetpolitiken fortfarande en nationell angelägenhet.
Men en sak är säker: incitamentsstrukturerna för budgetpolitiken har förändrats i och med valutaunionen.
Förut var finansmarknadernas bestraffningar tydligare och starkare.
Om till exempel Italien förde en skakig budgetpolitik ökade omedelbart finansmarknadernas förväntningar på en devalvering.
I dag får regeringarna inte lika tydliga signaler om finansmarknadernas uppfattning om en dålig budgetpolitik.
De ständigt kritiserade böterna och påföljderna som kommer i slutet av en lång process är därför motiverade, eftersom finansmarknaderna inte längre har samma makt som tidigare.
En annan sak är att det i en valutaunion tyvärr inte fungerar att smita från sina skyldigheter och föra en osolidarisk budgetpolitik.
Det är därför samordning är nödvändig, för att lindra bördan på valutapolitiken som helhet och hålla nere räntorna.
För mig är det självklart att det måste finnas ett regelverk för medlemsstaternas budgetpolitik i en valutaunion, inklusive regler för att förhindra alltför stor skuldsättning och garantera monetär stabilitet.
Enligt min uppfattning har stabilitetspaktens ett konstruktionsfel som vi dessvärre inte kan rätta till, eftersom pakten ingår i fördraget.
Det är att syndarna tyvärr kan sätta sig till doms och, vilket också har skett, strunta i vad kommissionen föreslår i egenskap av fördragens väktare.
Detta har lett till att förtroendet och trovärdigheten har minskat, och har ibland tagit sig uttryck i ett osolidariskt agerande.
Euron är emellertid, precis som stabilitets- och tillväxtpakten, en framgång, för utan den skulle vi inte ha några debatter om orsakerna till underskott eller om budgetpolitiska mål.
Den är också utgångspunkten för dagens debatt och för de nödvändiga reformer och justeringar som genomförs.
Jag anser att det är bra att det finns ett regelverk, eftersom det gör det möjligt för oss att tala om underskott, orsaker till underskott och effekter av underskott mer intensivt och fullkomligt öppet.
Allmänheten har större förtroende för euron än för många av EU: s andra politiska projekt.
Ämnet för dagens debatt är emellertid inte stabilitetspakten i sig, utan kommissionens två förslag till förordningar som baseras på beslutet i Europeiska rådet den 22 – 23 mars.
Både majoriteten inom utskottet och jag som föredragande har noterat rådets slutsatser.
Vi ifrågasätter inte dessa beslut, utan gör vår bedömning av dessa två förslag till förordningar utifrån principer och uttalanden.
Vårt mål i vår bedömning av förslagen till förordningar var att säkra ökad insyn, att definiera snarare än att tolka, samt att genomföra snarare än att undvika de utlovade besluten.
Vi vill ha ökad insyn och bättre definitioner.
Olika förfaranden är tillämpliga på dessa två förordningar.
Förordning nr 1466 / 97 om de förebyggande aspekterna omfattas av samarbetsförfarandet, medan förordning nr 1467 / 97 om förfarandet vid alltför stora underskott omfattas av samrådsförfarandet med kommissionen och rådet.
Jag vill först kommentera förordningen om de förebyggande aspekterna, i fråga om vilken vårt utskott hade två centrala krav.
För det första vill vi att kvaliteten på statistiken förbättras; även om Grekland inte är det enda exemplet i detta sammanhang, så är det ett som vi alla känner till.
Vi tycker att kvaliteten på statistiken på nationell nivå och EU-nivå måste säkerställas för att garantera både nationella statistikmyndigheters och Eurostats oberoende, integritet och ansvarsskyldighet.
Därtill vill vi att kommissionen inte bara godtar statistiken, utan också för en dialog i medlemsstaten med ansvariga personer och institutioner för att analysera situationen.
Vi vill att samarbetet med Europeiska centralbanken skall förstärkas, på grund av att vi inte kan ha en situation där två olika sorters statistik, som inte är jämförbara, är föremål för revisioner och där eventuell bristande överensstämmelse resulterar i frågor från kommissionen till medlemsstaten.
Detta samarbete, denna jämförelse, denna tolkning och frågan om samarbete mellan Europeiska centralbanken och kommissionen under utvärderingen och jämförelsen av statistiken är för oss viktiga saker.
Dessutom vill vi att de medelfristiga budgetmålen skall granskas åtminstone årligen och inte bara regelbundet och att hänsyn skall tas till den offentliga sektorns skuldkvot.
När det gäller förordning nr 1467 / 97 om förfarandet vid alltför stora underskott, vill vi ha en tydlig definition av vad som motiverar ett undantag, eftersom tolkningen här är alltför vid och insynen otillräcklig.
Vi vill att det skall fastställas europeiska miniminormer för budgetplanering.
Kommissionen bör fastställa parametrar för medlemsstaterna, bland annat mer enhetliga tillväxtprognoser.
Vi vill att tidsfristen för att komma tillbaka till målen skall vara högst tre år från det att underskottet uppstod.
Vi anser också att det behövs en konkret lista över relevanta faktorer som skall beaktas under underskottsförfarandet.
Vi godtar förslaget i dess nuvarande lydelse.
Vi vill göra det mer konkret, öka ansvarsskyldigheten och trovärdigheten och minska tolkningsutrymmet, så att det blir lättare att garantera efterlevnad, och vi vill använda dessa två förordningar för att ge pakten ökad trovärdighet, återvinna förtroendet för den och därmed bemöta den osäkerhet som människor känner om huruvida EU: s beslut tas på allvar.
