# ID: svediakorp-gov457072
# author: Charles Tannock (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 359
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Uzbekistan är den mest tättbefolkade och kulturellt rikaste av de fem centralasiatiska före detta Sovjetstaterna som numera är självständiga stater.
Uzbekistan har inga historiska traditioner av demokrati eller gott styre, eftersom landet långt tillbaka i historien styrdes av khaner, därefter av tsarer och Sovjetryssland, för att slutligen oväntat bli en självständig stat 1991 efter Sovjetunionens upplösning.
Oundvikligen fylldes det politiska vakuumet av den dåvarande uzbekiska nomenklaturan, vilket förklarar den nuvarande regimens sammansättning.
Det kan inte råda några tvivel om att president Islam Karimov har regerat på ett auktoritärt sätt och att kränkningar av de mänskliga rättigheterna varit vanliga, och särskilt riktade mot den islamistiska rörelsen i Uzbekistan, som är nära knuten till de dåvarande talibanerna i Afghanistan men numera i stor utsträckning besegrade eller ersatta av den formellt fredliga, men fortfarande fundamentalistiska Hizb ut-Tahrir, som något överraskande har kontor i Europeiska unionen för att samla in pengar och rekrytera anhängare.
Under den senaste debatten om Coveneybetänkandet om de mänskliga rättigheterna försökte jag att skapa balans mellan piskan – Uzbekistankritik – och moroten – mer dialog med den uzbekiska presidenten om han fortsätter att samarbeta om bekämpningen av den internationella terrorismen och infriar sitt åtagande om rättsväsendets oberoende, pressfrihet och bestraffande av dem som ansvarar för tortyr och kränkande av de mänskliga rättigheterna.
Tragiskt nog hade vi knappt hunnit anta detta betänkande förrän den tragiska händelsen i Andizhan inträffade.
Den fullständiga händelseutvecklingen är fortfarande mycket oklar.
Vilka var dessa 23 fångar som fritogs ur fängelse av beväpnade upprorsmakare?
Vilka tog civila som gisslan för att förhandla med den regionala guvernören?
Vilka uppmanade massorna att protestera?
Och vilka gav order till trupperna att beskjuta oskyldiga demonstranter?
Jag beklagar givetvis djupt Islam Karimovs vägran att godta en internationell undersökning och jag uppmanar därför OSSE att utnyttja den föga kända Moskvamekanismen, som senast utnyttjades för Turkmenistan, likaledes en auktoritär regim, för att framtvinga en internationell undersökning och rapportera med eller utan Uzbekistans samtycke.
Denna metod har enligt min mening störst sannolikhet att ge resultat.
