# ID: svediakorp-gov456948
# author: Nicola Zingaretti (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 292
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Allra först tjänar den senaste tidens händelser som en lärdom för framtiden.
Denna ratificeringsmetod har visat sig vara ett misstag, och en folkomröstning på en gemensam dag skulle ha varit bättre.
Om vi hade haft mer mod då, skulle vi inte ha varit i denna belägenhet i dag.
Som andra talare har sagt måste Europeiska rådet på junimötet kunna tyda de signaler som utgår från nejbeslutet i folkomröstningen och finna en utväg.
Det står dock alltmer klart att det finns två möjliga lösningar att tillgå.
Den första är – som vi också har hört här i parlamentet – mindre Europa.
Vi bör vända tillbaka, sakta ned och avbryta utvidgningen och låta det hela kulminera i den dumhet som jag har hört uttalas till och med i mitt eget land, om euron.
Den andra lösningen är att ta ny sats mot mer Europa – mot det riktiga Europa, skulle jag säga.
Men om vi verkligen vill välja denna andra lösning, vilket jag vill, måste vi kunna förnya och förändra oss och kritisera att vi nu får betala för de senaste årens uppehåll, eftersom vi har betalat för uppehållen i Nice och Lissabon och för bristen på medel som motsvarar våra ambitioner.
Det är därför rätt att gå framåt, liksom det är rätt att kritisera den roll som den nationella själviskheten har spelat.
Motgången måste dock inspirera oss att beslutsamt ge oss i kast med de olösta svårigheterna.
Därefter kommer EU återigen verkligen kunna hysa förhoppningar om att på nytt kunna angripa den rädsla, osäkerhet och ängslan som våra medborgare i dag upplever.
