# ID: svediakorp-gov456910
# author: Francis Wurtz, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 688
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr Schmit, herr Barroso!
Skall vi fortsätta, skjuta upp eller stoppa processen med att ratificera konstitutionsfördraget?
Skall vi skjuta upp ratificeringen och vänta på bättre tider?
Bravo för politiskt mod, demokratisk fasthet och förtroende för konstitutionen.
Enligt min uppfattning kan ingen vägra att ge en befolkning som vill uttrycka sin åsikt om texten rätten att göra det.
Samtidigt är vi skyldiga alla medborgare att säga sanningen: Från och med nu kommer det att bli ett samrådsförfarande, inte en ratificering, eftersom konstitutionsfördraget oåterkalleligen är av noll och intet värde.
Det är av intet värde i rättsliga termer, eftersom det måste godkännas enhälligt för att kunna träda i kraft, och det är av intet värde politiskt sett, med tanke på styrkan i de två nejomröstningarna och deras inverkan på många andra EU-länder.
Så vad gör vi?
Det som just har skett är inte en fransk eller nederländsk blixt från en klar europeisk himmel.
Ja, herr Schulz, förtroendekrisen mellan medborgarna och EU-institutionerna har fortsatt att breddas och fördjupas alltsedan den stora liberala vattendelaren med den gemensamma marknaden och Maastrichtfördraget.
Allteftersom åren går är det inte längre bara arbetarklassen, utan även medelklassen, som ser denna vattendelare som en svängning i riktning mot en samhällsmodell som de inte accepterar.
Konkurrens till varje pris, en skenande brist på säkerhet, cyniska och obevekliga maktkamper, samförstånd som uppnås vid toppmöten inom stängda dörrar: Det är inte längre acceptabelt!
Det finns ett drag av värdighet i detta rungande nej.
Många av dessa människor har fortfarande drömmar om EU, men de drömmer inte om stabilitetspakten eller om Bolkesteindirektivet.
Krisen i dagens EU är verkligen en existentiell kris.
Vi har redan upplevt andra svårigheter, vilket José Manuel Barroso nyss har lugnat oss med.
Nej, den här gången är det annorlunda.
Hittills har de politiska stormar som utlöstes av de ökande reformer som låg liberalerna i rådet och kommissionen så varmt om hjärtat stannat vid medlemsstaternas gränser.
Vilket manfall det har varit för vänstern sedan den tid, för inte så länge sedan, när de kontrollerade över två tredjedelar av EU: s regeringar.
På de ställen där högern höll i tyglarna helt nyligen var godkännandet lika öronbedövande, stämmer inte det, herr Barroso?
Vad gjorde EU: s ledare, inklusive rådet och kommissionen, efter dessa två nejomröstningar?
De gratulerade vinnarna och fortsatte med samma politik: Business as usual!
Den här gången – och det är den stora skillnaden i denna situation – är det själva hjärtat i systemet som medborgarna tänker på.
Förr eller senare kommer vi att tvingas ge förklaringar och acceptera verkliga förändringar.
Så hur kan vi ta oss ur den här återvändsgränden?
För det första genom att visa att vi har förstått omfattningen av den europeiska olusten genom att tydligt dödförklara konstitutionsfördraget.
Vidare genom att i samma anda avisera ett tillbakadragande av de mest kontroversiella texterna, där de mest symboliska har en inriktning som bör stävjas: Bolkesteindirektivet, arbetstidsdirektivet, och även ett antal direktiv som för närvarande diskuteras om avreglering på alla områden, utan den minsta bedömning av effekterna av tidigare åtgärder av samma slag.
Avslutningsvis genom att inleda en omfattande medborgardebatt, inte ett konvent, utan en medborgardebatt som är fri från alla påtryckningar på EU-nivå för att bedöma sakernas tillstånd i EU i dag, och slå fast vad vi behöver ändra för att åstadkomma ett EU där majoriteten av européerna återigen kan känna igen sig och vara delaktiga.
Herr talman!
Jag avslutar med att vända mig till dem som sitter till vänster och som, oavsett uppfattning om konstitutionsfördraget, delar övertygelsen om att vi nu måste fortsätta på den här vägen för att på nytt lansera EU.
Låt oss träffas och göra det vi måste göra, så att förtroendet återvänder och hoppet föds på nytt.
