# ID: svediakorp-gov456907
# author: Martin Schulz, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 908
# sentences: 52
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Jag måste erkänna att jag inte begriper någonting, och jag tror inte att jag är ensam om detta.
Jag har sällan tyckt att ett tal har varit så svårt som det jag måste hålla i dag, eftersom jag, som talesman för en grupp på över 200 personer, måste försöka samla de olika känslor som den nuvarande situationen har givit upphov till hos dem.
Det är inte lätt, eftersom den har tolkats på många olika sätt.
Jag vill därför lägga till ett antal kommentarer till det som redan sagts.
Jag vill understryka en punkt: Inget land kommer att låta något annat land föreskriva hur det skall genomföra sina nationella lagar, och det är så det skall vara.
Vi är en union av suveräna stater.
En medlemsstat kan säga att den skall skjuta upp ratificeringsprocessen, medan en annan kan säga att den vill ratificera på parlamentarisk väg eller genom att hålla folkomröstning.
Det är något som vi här i parlamentet måste acceptera.
Varje land väljer hur det vill arbeta och varje land har också rätt att göra som det vill.
Det finns ingen regel om ” golden goal ” i EU, där någon gör mål och spelet sedan är över.
Det kan inte fungera på det sättet.
De 77 procent av spanjorerna som sade ja till konstitutionsfördraget har samma värde som de 55 procent av fransmännen som sade nej till det.
Processen fortsätter därför.
När man tolkar resultaten måste vi alla – och jag tänker särskilt på mig själv här – ställa några självkritiska frågor.
Det vi har sett i folkomröstningarna är faktiskt ingenting nytt.
Det är bara det att vi under mycket lång tid har blundat för denna utveckling.
Varje europeiskt val – 2004, 1999, 1994 och till och med 1989 – har visat liknande tendenser: nämligen att ett ökande antal europeiska medborgare vänder sig bort från EU-projektet.
Ingen av oss har velat acceptera det.
Den här kommentaren är framför allt riktad till mig själv, för jag ville inte heller göra det.
Den här gången har det gjorts fullständigt klart att det finns en stor klyfta mellan regeringarna, EU-institutionerna och allmänheten.
Varför har vi denna klyfta?
Under 50-, 60- och 70-talen, på Jean Monnets och Helmut Kohls, De Gasparis och Mitterands tid läste folket inte heller fördragen.
Medborgarna i Europa läste inte Fördraget om den europeiska kol- och stålunionen, men de litade på Europa, de hade ett grundläggande förtroende, en känsla.
Europa lovade fred och demokrati, och fred och demokrati skapades, vilket alla kunde se.
Med andra ord motsvarade kraven verkligheten.
Det skapade förtroende för regeringarna och för EU-institutionerna.
Löftet om demokrati och fred kompletterades sedan med ett löfte om välstånd, arbete och social trygghet.
Kraven – flera arbetstillfällen, ökad social trygghet och ökat skydd – motsvaras inte av synliga resultat, eftersom det i många länder i stället finns färre arbetstillfällen och mindre säkerhet.
Allmänheten känner den här klyftan.
Och vi gör den inte smalare eftersom vi inte i tillräcklig utsträckning ser Europeiska unionen som en möjlighet och inte heller lägger fram den som en möjlighet.
Och det finns en anledning till detta.
Tillsammans med all denna självkritik som jag riktar mot oss – mot mig själv, parlamentet och kommissionen – finns det en faktor som vi inte kan bortse från, och som kanske till slut borde diskuteras i rådet den 16 och 17 juni.
Vi vet alla att det vi gör i Bryssel inte åstadkommer någon direkt kontakt mellan oss och medborgarna, utan en indirekt.
Däremellan finns alltid de nationella regeringarna.
Deras onda gärningar från förr har nu återuppstått för att utkräva hämnd genom att hemsöka Frankrikes och Nederländernas regeringar.
Man kan inte kräva all framgång för egen del som nationell regering, lägga skulden för varje misslyckande på Bryssel, och sedan förvänta sig att människorna skall jubla över Bryssel.
Det fungerar inte!
Jag vill därför säga mycket tydligt: Vi i Europaparlamentet har ett arbete att utföra.
Jag instämmer absolut i att vi måste tala mer om subsidiariteten, om att minska på byråkratin, om att förbättra effektiviteten och öka insynen.
Men regeringarna och Europeiska unionen måste också ta sin del av ansvaret, och det innebär att säga vad de gör och sedan göra vad de säger.
Så enkelt är det!
Avslutningsvis vill jag säga några ord om utvidgningen.
Den som drar tillbaka möjligheten till utvidgning för de stater som hoppas på den leker med elden!
Utvidgningen måste förbli en möjlighet.
Det är vår grupps enhälliga uppfattning.
Men att lova utvidgning innan grunden till denna utvidgning har skapats – konstitutionsfördraget skulle vara den grunden – är lika slarvigt.
Vi kan inte kräva reformer och omvandlingsprocesser av andra länder när vi själva inte kan sopa rent framför egen dörr.
Unionen måste därför göra något.
Den måste reformeras.
Att ge EU en konstitution är därför fortfarande vår målsättning.
Endast med hjälp av detta konstitutionsfördrag kan EU: s utvidgning – och med den freden – bli en realitet.
