# ID: svediakorp-gov456905
# author: José Manuel Barroso, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,092
# sentences: 125
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Vid Europeiska rådets möte som kommer att äga rum den 16 och 17 juni måste två nyckelutmaningar för EU bemötas.
Den första är att sända ett budskap till våra landsmän om att det råder konvergens mellan medlemsstaterna när det gäller ratificeringen av konstitutionsfördraget, och den andra är att förse unionen med en stabil ekonomisk ram för de närmaste åren.
Även om dessa frågor självklart är viktiga, får vi inte bortse från andra frågor på dagordningen, såsom de integrerade riktlinjerna för att genomföra Lissabonstrategin och strategin för en hållbar utveckling.
Jag vill särskilt nämna en fråga, nämligen biståndet i samband med millenniemålen.
Våra interna problem får inte leda till att vi bortser från vårt yttre ansvar, vilket särskilt gäller utvecklingsländerna.
Under 2005, som redan betraktas som biståndsåret, måste EU fullgöra sitt ansvar och stödja dem som bäst behöver det, och vi måste stå i förgrunden när det gäller kampen mot fattigdom och svält i världen.
Inför G8-mötet, där Afrika med rätta kommer att vara prioriterat, och den viktiga FN-konferensen som kommer att äga rum i september, är det ytterst viktigt att rådet bekräftar den överenskommelse som medlemsstaternas ministrar träffade på grundval av ett förslag som lagts fram av kommissionen, och kraftfullt åtar sig att uppfylla millenniemålen för att stödja utvecklingen.
Detta är vad som förväntas av EU, som måste fortsätta att visa sig solidariskt och öppet mot världen, snarare än att vända sig inåt.
Jag ville vara säker på att nämna detta i början av en process där EU-frågan naturligt kommer att stå i fokus, men även om vi har problem för närvarande, får vi inte glömma bort att det finns andra som behöver vår hjälp.
Ungefär 25 000 människor dör varje dag av svält eller törst.
EU kan inte fortsätta att tyst acceptera situationen.
Den avgörande utmaningen för vår civilisation just nu är att säga att nu räcker det, och att det är dags att sätta stopp för den här situationen som förskräcker oss alla.
Från och med nu och fram till Europeiska rådets möte kommer vi att nå ett antal delmål som vi hoppas skall leda till att rådets ståndpunkt överensstämmer med parlamentets ståndpunkt och därefter till att det interinstitutionella avtalet antas.
Naturligtvis har den nuvarande politiska situationen väckt frågor om sannolikheten för en överenskommelse om budgetplanen.
Jag skulle först av allt vilja klargöra att jag helt och hållet håller med rådets ordförandeskap om att en överenskommelse i Europeiska rådet inte bara är önskvärd utan också möjlig.
Vi skall göra allt för att nå en sådan.
Det sämsta sättet att reagera på politiska problem är att inte göra någonting utan förbli lamslagen.
Vi bör snarare visa att unionen fortsätter att vara en dynamisk politisk kraft som är stark nog att fortsätta sitt arbete när den möter svårigheter.
I en tid då vissa förväntar sig att unionen är i oordning anser jag att en överenskommelse om budgetplanen skulle visa EU: s beslutsamhet att övervinna problemen och bidra till att skapa förnyad politisk drivkraft.
När det gäller innehållet skulle jag vilja upprepa att vi måste bevara den övergripande logiska grunden och balansen i kommissionens första förslag.
Detta är dock en förhandling.
Vi inser att det innebär förändringar av förslagen och att dessa förändringar är oundvikliga.
För att nå en överenskommelse finns det alltid en risk att vi lockas att skada det politiska sammanhanget i syfte att tillgodose särskilda intressen.
Jag hoppas att vi kan motstå eller åtminstone minimera denna lockelse.
Kommissionens förslag utgjorde en noggrann balans mellan en välbeprövad politik och förslagen till ny EU-politik.
Vi skulle göra unionen en björntjänst om vi skadade denna balans.
Syftet med unionens budget är att leverera gemensamt fastslagna politiska mål.
Vid Europeiska rådets möte kommer vi utan tvekan att föra detaljerade och ibland svåra förhandlingar, men om vi kommer ihåg att vi talar om vad unionen verkligen måste göra, kan vi nå en överenskommelse som gör att EU kan gå vidare på ett effektivt sätt.
Jag skulle önska att kommissionen och parlamentet höll tät kontakt under förberedelserna och den avslutande förhandlingsrundan, så att vi tillsammans kan bidra till den bästa uppgörelsen för unionen.
Luxemburgs ordförandeskap har lett diskussionerna in i deras slutskede.
Det har föreslagit ett nytt förhandlingspaket.
Nästa söndag kommer vi att hålla det sista ministermötet.
Direkt före toppmötet kommer vi att ha trepartsdialogen mellan institutionerna.
Låt oss gratulera ordförandeskapet till dess stora ansträngningar och beslutsamhet att nå en uppgörelse.
Det är sant att det förslag som vi har framför oss nu ligger närmare det minimalistiska angreppssätt som vissa medlemsstater förespråkar än parlamentets ståndpunkt.
Som jag påpekade i går hoppas jag att ordförandeskapet noggrant överväger de mycket balanserade åsikter som parlamentet uttryckt och tar hänsyn till dem i den avslutande förhandlingsrundan.
Jag hoppas att en överenskommelse nås som visar att Europa behåller sin ambition och sin solidaritet.
Herr talman, mina damer och herrar!
Resultatet av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna är för Europeiska kommissionen – och även för en majoritet av parlamentet, det är jag säker på – en källa till oro, eftersom dessa resultat riskerar att försvaga EU och eftersom dessa två länder alltid har varit viktiga aktörer i vårt gemensamma projekt.
Under hela sin historia har EU upplevt många svårigheter, men ledarnas engagemang och övertygelse har gjort att vi kunnat överbrygga dem och lansera det europeiska projektet på nytt.
Herr talman!
Jag vill gärna dela några tankar med parlamentet om parallellerna mellan den nuvarande situationen och den för femtio år sedan, när projektet med den europeiska försvarsgemenskapen misslyckades och de europeiska ledarna, i stället för att ge upp sina ambitioner för Europa, fann det bästa sättet att överbrygga detta problem.
Vi måste nu uppriktigt försöka förstå varför två så viktiga länder som Frankrike och Nederländerna röstade nej.
Det är mycket viktigt att detta uttrycktes i demokratiska omröstningar efter mycket livaktiga debatter.
För en demokrat är det en positiv beståndsdel i sig.
Vi måste alla respektera uttrycket för medborgarnas vilja men vi måste också ärligt erkänna att dessa debatter ofta blandades ihop med nationella frågor och att argumenten ibland hade litet att göra med konstitutionsfördraget.
Bortsett från vissa rent nationella överväganden, är det ett faktum att folkomröstningar har blivit ett tillfälle att uttrycka rädsla, som vi måste ta på allvar, särskilt medborgarnas rädsla inför den europeiska sociala modellen, avkoloniseringen, att Europa rör sig för snabbt och expanderar för långt, och rädslan är ibland kopplad till hotet från globaliseringen.
Även om vi tillstår att folkomröstningsdebatterna i viss utsträckning påverkades av andra frågor, måste vi helt ärligt erkänna att folkomröstningarna i dessa båda medlemsstater utgör en missnöjesyttring mot EU och mot det europeiska projektet.
Det är anledningen till att Europaparlamentets ordförande, Europeiska rådets ordförande och jag i vårt gemensamma uttalande i Berlaymont efter den franska folkomröstningen, betonade att de berörda nationella och europeiska politikerna måste göra mer för att förklara den verkliga omfattningen av vad som står på spel, och det slag av lösningar som endast EU kan erbjuda, och att vi måste själva fråga oss hur vi kan bidra till en bättre förståelse för projektet, som inte har någon legitimitet om man inte lyssnar till medborgarna.
Innehållet i debatterna och resultatet av de två folkomröstningarna tvingar oss därför att allvarligt överväga vår förmåga – både EU-institutionernas och de nationella institutionernas och myndigheternas – att mobilisera européernas stöd och engagemang.
Vi måste återknyta EU: s kontakt med medborgarna och medborgarnas kontakt med EU.
Det är absolut nödvändigt och jag får tillfälle att återkomma till denna fråga under de kommande veckorna.
Den mest brådskande fråga vi i dag måste besvara inför en situation som kan sätta stopp för den europeiska integrationen är emellertid hur vi skall kunna åstadkomma ny politisk samsyn och dra nytta av detta komplicerade läge för att på nytt lansera Europa?
Det är en politisk svårighet och vi måste lösa den politiskt.
Vi får inte undvika att se verkligheten i vitögat.
Jag vill genast betona att ratificeringen framför allt är en fråga för medlemsstaterna.
Tjugofem regeringar undertecknade konstitutionsfördraget.
Det är upp till dem att besluta när och hur de skall ratificera fördraget, och om de vill uppfylla sitt åtagande eller ej.
Tio medlemsstater har hittills ratificerat konstitutionen, varav en i en mycket tydlig folkomröstning, nämligen Spanien.
I två andra medlemsstater blev resultatet av folkomröstningen negativt.
Andra medlemsstater har emellertid ännu inte uttryckt sin ståndpunkt, och jag anser att alla medlemsstater i EU har rätt att uttrycka sin ståndpunkt på lika villkor.
Det viktigaste är emellertid nu att medlemsstaterna tillsammans bemöter det nuvarande läget, och att vi undviker ensidiga, individuella och olika åtgärder.
Det är anledningen till att jag bett dem att invänta nästa veckas Europeiska råd innan de antar en ståndpunkt.
Jag noterar att regeringarna i stor utsträckning har visat återhållsamhet, och när det har visat sig vara omöjligt att anta en ståndpunkt av inhemska skäl har de bibehållit en känsla för måttfullhet och möjlighet till debatt och ett kollektivt beslut.
Konstitutionsfördragets öde ligger nu i medlemsstaternas händer.
Det är viktigt att stats- och regeringscheferna analyserar det aktuella läget och sänder ett tydligt budskap till alla européer.
Jag är övertygad om att det är möjligt och önskvärt att detta budskap förmedlar viljan att nå en ny politisk samsyn i Europa.
En analys av den nuvarande situationen visar att det finns två möjliga – och jag vill betona möjliga – extrema lösningar som enligt min uppfattning måste undvikas till varje pris.
En olämplig lösning skulle vara att säga att inget har hänt, att allt kan fortsätta – business as usual – som om dessa två negativa omröstningar i så viktiga länder aldrig hade genomförts.
Enligt min uppfattning skulle detta visa på en självupptagen, oansvarig, arrogant och respektlös attityd gentemot den vilja som har uttryckts av en majoritet av medborgarna i två länder som vi är skyldiga att lyssna till.
En annan olämplig och extrem lösning skulle vara att överge utkastet till konstitutionsfördrag direkt.
Det skulle innebära att man struntar i att tio medlemsstater redan har ratificerat det och att nejrösterna i två stater, även om de uttryckte en negativ ståndpunkt om konstitutionen, ändå inte innebär stöd till ett alternativt projekt och även i viss mån är motsägelsefulla.
Om vi skall kunna undvika dessa två situationer måste vi därför söka en annan lösning.
Och jag anser att vi nu måste börja skapa de villkor som gör det möjligt för oss att finna en lösning som resulterar i att en ny politisk samsyn växer fram eftersom vi – jag upprepar detta – måste finna en politisk lösning.
Det finns ingen administrativ, byråkratisk eller teknokratisk lösning.
Vi måste föra en politisk debatt i EU för att nå en politisk lösning för Europas framtid.
Utan att ifrågasätta utkastet till konstitutionsfördrag måste vi föra EU vidare och undvika förlamning.
Denna lösning kan bara komma ur en fördjupad analys och en öppen debatt.
Den måste absolut utarbetas i en anda av kompromiss mellan de 25 medlemsstaterna inom Europeiska rådet, men även med Europeiska kommissionens fulla delaktighet och efter att ha lyssnat noga till Europaparlamentet, till de nationella parlamenten och våra samhällen.
Därför, mina damer och herrar, finns det som vi alltid har sagt ingen plan B. Den existerar inte.
Den har aldrig existerat.
Men kan vi kanske tala om en plan D?
D för demokrati och dialog.
En plan D för att lyssna till folket, en plan genom vilken de europeiska och nationella institutionerna ägnar sig åt att lyssna till och diskutera med folket och det civila samhället, för att fördjupa vår analys av en komplex situation.
Detta borde göra det möjligt för oss att slå in på en väg av större samförstånd, särskilt som den är mer representativ för alla våra medborgares vilja.
Med tanke på den skepsis som några av våra landsmän har uttryckt, måste vi visa att Europeiska unionen nu mer än någonsin kan bemöta deras oro och det nya årtusendets många utmaningar.
Visserligen utgör resultatet av de två folkomröstningarna förra veckan ett allvarligt problem, men det är inte första gången som EU har haft problem, och det är säkerligen inte den sista.
EU är nödvändigt, nu mer än någonsin.
Kommissionen fortsätter därför att fatta viktiga beslut som kommer att ge alla medborgare i Europa verkliga fördelar, eftersom EU: s politiska liv fortsätter även efter folkomröstningarna.
Vi har strategiska målsättningar att genomföra, vilka också har stöttats av Europaparlamentet och Europeiska rådet.
De är ett svar på medborgarnas oro, eftersom de är inriktade på välstånd, solidaritet och säkerhet.
Alla EU-institutioner måste nu framför allt visa kompromissanda och enas i en strävan efter att göra framsteg och uppnå våra målsättningar, särskilt genom att bekämpa arbetslöshet och osäkerhet.
Under de kommande dagarna och veckorna kommer vi att behöva gå samman för att hantera detta komplicerade läge.
Och då anser jag att vi måste undvika två farliga fallgropar: den första skulle jag vilja kalla skuldspelet, och den andra fallgropen vill jag beskriva som ett fördjupande av negativa ideologiska splittringar.
För det första måste vi till varje pris undvika att ge efter för skuldspelet, med andra ord, att komma med meningslösa och farliga anklagelser som framför allt syftar till att göra EU-institutionerna – vare sig det rör sig om kommissionen, Europaparlamentet eller rådet – till syndabockar för svårigheterna, antingen på nationell nivå eller inför de globala utmaningarna.
EU-institutionerna är naturligtvis inte perfekta.
Vem kan utge sig för att vara det!
Eftersom vi har erkänt att det fanns vissa problem har min kommission, sedan den tillträdde för sex månader sedan, beslutat att utarbeta initiativ för att uppnå bättre kommunikation och förbättra lagstiftningskvaliteten, genom att undvika meningslös lagstiftning och meningslös byråkrati.
Vi har därför inlett initiativet ” Lagstifta bättre ”.
Vi har även börjat se på hur öppet institutionerna arbetar.
Vi erkänner verkligen att vi alla kan förbättra förtroendet och ansvaret mellan medborgarna och EU, särskilt genom att i större utsträckning tillämpa subsidiaritetsprincipen, som alla talar om, men som ofta inte tillämpas.
Var emellertid försiktiga, mina damer och herrar; frestelsen att tillskriva Bryssel impopulära beslut – det som vi brukar kalla Bryssel – har redan tidigare gjort mycket stor skada, och det fortsätter.
Vi måste stå emot denna frestelse.
Möten mellan medlemsstaternas företrädare får inte beskrivas som slagfält med vinnare och förlorare.
EU har inrättats som en kompromiss och genom kompromisser, och det är framför allt medlemsstaternas företrädare som är ansvariga för att förklara detta och argumentera till förmån för EU, i stället för att utnyttja nationell egenkärlek på ett sätt som är negativt för EU.
Mina damer och herrar!, Låt oss vara uppriktiga: Om vi ger oss på Bryssel sex dagar i veckan, från måndag till lördag, kan vi då hoppas att medborgarna skall stödja EU på söndagen?
Det är svårt, eller hur?
Det finns emellertid ytterligare en fallgrop.
Den består i att nu gräva ned sig i ideologiska splittringar, även om vi tillstår att det finns olika uppfattningar om EU.
Att uppmuntra splittring kring två olika monoteistiska politiska idéer, marknadens monoteism och statens monoteism, är inte till gagn för EU.
Ingendera av dem, vare sig marknadsguden eller statsguden, kommer att kunna lösa EU: s problem.
Varje försök att påtvinga EU endera av dem, en enda europeisk idé, är dömt att misslyckas.
Vad vi behöver nu är en intelligent sammanslagning av marknaden och staten som kan hjälpa EU att bli en vinnare, inte en förlorare, inför globaliseringen.
Vi har inga illusioner: EU är per definition mångfaldigt och det är bra att det fortsätter att vara det.
Vi har olika ideologiska ståndpunkter, särskilt i den politiska kampen på nationell nivå.
Varje försök att via EU-institutionerna påtvinga EU en gemensam idé, en gemensam ideologisk riktning, skulle innebära att vi glömmer att EU är skapat i mångfald, genom skillnader, men även, det måste sägas, i strävan efter kompromiss och samsyn.
Jag anser därför att det är mycket viktigt att omvandla denna tid av kris till en möjligheternas tid och dra nytta av den för att forma ett nytt politiskt samförstånd.
Jag anser att kommissionens roll är att främja denna samsyn och undvika att förvärra meningslösa och farliga motsättningar.
Utan denna nya politiska samsyn kommer det att bli svårare att nå kompromisser och lösningar.
Det är i denna anda och med detta syfte som jag sänder en uppmaning till alla europeiska ledare, i synnerhet på nationell nivå.
Vi måste alla visa ansvarskänsla och klara av den mycket svåra situation vi står inför.
Jag uppmanar därför de nationella myndigheterna att göra allvarliga ansträngningar för att stå emot den nationella egoism som gjort EU sådan skada och som fortsätter att skada oss allvarligt.
Jag uppmanar till enighet kring EU: s värderingar, kring den europeisk kulturen och kring vår europeiska anda, så att vi tillsammans kan bygga upp en ny politisk samsyn, som både är dynamisk och konstruktiv, en samsyn som gör det möjligt att undvika att EU blir globaliseringens första offer, utan i stället kan vinna denna globaliseringskamp.
Jag kan försäkra er att kommissionen är fullständigt mobiliserad och tillgänglig för att bidra till detta och att vi är mycket villiga att samarbeta med er alla, med de olika politiska grupperingarna, under förutsättning att ni alla förstår och accepterar att EU inte är problemet, utan snarare lösningen på de problem medborgarna ställs inför i dag.
