# ID: svediakorp-gov456897
# author: Dorette Corbey (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-07
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 368
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Tack, herr talman!
För det första vill jag gratulera John Bowis till ett tydligt och klart betänkande och till hans inställning till denna aktuella fråga.
Det är ett beklagligt faktum att sjuk- och hälsovården är långtifrån idealisk i många länder.
Ännu värre är det när många börjar ställa frågor om kvalitet och tillgänglighet när vårdköerna och väntetiderna blir allt längre.
Under normala omständigheter vinner patienterna på att få vård nära hemmet, i sina egna länder.
När kvaliteten minskas blir det mer intressant för patienterna att se över gränserna.
Domstolsutslag nyligen har uppmuntrat patienterna att se åt andra håll för att lösa sina hälsoproblem.
Jag instämmer fullständigt i att föredraganden prioriterar förbättrad kvalitet inom hälso- och sjukvården; att handla över gränserna löser ingenting.
Det är naturligtvis praktiskt att inrätta gemensamma förfaranden för transnationella behandlingar i gränsregioner, och att patienterna reser till andra länder kan vara ett incitament att investera mer i den nationella sjuk- och hälsovården, även om det är ett besvärligt sätt att stimulera kvalitet.
Det är följaktligen oacceptabelt att patientrörlighet skall regleras i tjänstedirektivet i efterhand, och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet gjorde rätt i att stryka patientrörligheten från det direktivet.
Vi står dock inför ett överhängande problem.
Det finns avsevärda kvalitetsskillnader mellan medlemsstaterna.
De varierande chanserna till överlevnad för till exempel urinvägscancer är chockerande.
I Österrike och Island är chansen att överleva urinvägscancer dubbelt så hög som i Polen.
I stället för att hitta på förfaranden, lagar och förordningar som skall styra fri rörlighet för patienter, skulle kommissionen göra klokare i att investera i utbyte av kunskap på ett så dynamiskt sätt som möjligt.
Patienter med urinvägscancer i Polen förtjänar även de en behandling av hög kvalitet.
Alla patienter med urinvägscancer vill dra nytta av det kunnande och den expertis som finns i Österrike.
Låt oss därför ta detta steg framåt och inte investera i onödan i patientrörlighet, som patienterna ändå inte vill ha.
Ingen tycker om att vakna upp från en allmän narkos i en främmande omgivning.
Jag förespråkar därför snarare kvalitet än rörlighet.
