# ID: svediakorp-gov456888
# author: John Bowis (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-07
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 833
# sentences: 45
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Herr talman!
Det har varit ett nöje att lyssna på ” kommissionsledamot ” Othmar Karas!
Jag är övertygad om att det bara är en tidsfråga innan vi får se honom i denna roll.
När kolleger är ute och talar med medborgarna möts de ofta av frågan ” Vad kan Europa göra för mig? ”
Denna debatt kommer att göra det enklare för dem att besvara denna fråga på åtminstone en punkt – betänkandet och förslaget handlar nämligen helt och hållet om att ge patienterna utökade rättigheter och makt över sin egen hälsa samt rätt att söka vård i annan medlemsstat om väntetiderna i deras hemland är oacceptabelt långa.
Detta är till mycket stor fördel för patienterna men ger samtidigt de ansvariga för hälso- och sjukvårdsbudgetarna förnyad anledning till huvudbry.
Jag vill tacka mina kolleger som har deltagit i debatterna om denna fråga och inte minst vid en utfrågning som vi anordnade i parlamentet.
Jag vill även tacka kommissionen.
Jag sympatiserar med den kommissionsledamot som inte mår riktigt bra i kväll, men jag är säker på att vi med förslaget kan komma fram till en lösning även på detta och att vi lyckas hitta ett ställe dit han kan resa för att få hjälp!
Jag tackar honom och hans medarbetare för hjälpen under diskussionen om denna fråga.
Jag tackar alla de människor utanför parlamentet och kommissionen som på förfrågan har delgett oss sina idéer om det fortsatta arbetet.
Människan står i centrum för förslaget, inte kommissionen, parlamentet eller regeringarna.
Det sätter de människor i centrum som vänder blicken mot Europa för att finna en lösning på sina problem.
De gick till EG-domstolen med frågan.
De bad att domstolen skulle ge dem rätt till fri rörlighet, vilket domstolen biföll.
Den gav dem rätt att på vissa villkor söka sig till ett annat land om de skulle råka ut för oacceptabelt långa väntetider i hemlandet.
Villkoren var att kostnaden inte skulle överstiga kostnaden för samma behandling i hemlandet samt att behandlingen skulle vara allmänt accepterad i hemlandet.
Ytterligare ett par kriterier fanns.
Dom meddelades emellertid.
En ny möjlighet hade öppnat sig.
Det finns många sätt att hjälpa de människor som råkar ut för långa väntetider i sitt hemland.
En lösning har varit de bilaterala avtal som har funnits mellan regeringarna och hälso- och sjukvårdsinrättningarna.
En annan har varit det interregionala samarbetssystem (Interreg) som har knutit samman sjukhus inom hela EU.
Jag har sett detta här i staden Strasbourg, som samarbetar med Lille och Luxemburg.
Vi har tidigare infört både blankett E111 och det nya europeiska sjukförsäkringskortet.
Blankett E112 har emellertid inte funnits med.
Genom denna blankett var det tänkt att människor skulle ges möjlighet att få planerade behandlingar utförda utomlands.
Det var ett byråkratiskt och hämmande system som måste förändras.
Vi hade den diskussionsprocess på hög nivå där deltagarna tittade på frågorna och kom med vissa rekommendationer men lämnade andra frågor utan avseende.
Nu behöver vi åtgärder och riktlinjer.
De patienter som vill utnyttja denna möjlighet måste få veta om deras sjukdom uppfyller kriterierna.
De måste få reda på vilka blanketter som skall fyllas i, vart de kan bege sig, vilka läkare de kan söka och hur de kan kontrollera deras kompetens.
De måste också få veta om de kan få hjälp med reskostnader och om familjen kan vara med som stöd, något som är särskilt angeläget om det handlar om barn.
De vill givetvis också veta vad som händer om något går på tok.
Rådgivning till patienter är både viktigt och brådskande.
Lika viktigt är det med riktlinjer för de läkare som kommer att skicka patienter utomlands, liksom för hälso- och sjukvårdsinrättningarna samt försäkringsbolagen, som kommer att få oförutsedda utgifter och vill veta hur återbetalning kommer att ske.
Det finns många frågor att ta ställning till, bl.a. informationen till patienterna, förfarandet för överföring av patientinformation mellan länderna, kontroll av läkarnas kompetens, förfaranden i disciplinärenden och de besvärsförfaranden som måste ingå.
En annan fråga är vad som händer med dem som pensionerar sig och flyttar utomlands till soligare länder.
Nu behöver vi klara besked.
Om vi inte gör något blir det domstolarna som fäller avgörandet.
Fallet Yvonne Watts kommer härnäst.
Jag anser emellertid att det är de nationella parlamenten, och inte advokaterna, som skall besluta i politiska frågor.
Jag vill avslutningsvis delge er de ord av Louis Pasteur som jag citerade i min motivering: (” Vetenskapen känner inga gränser, ty kunskapen tillhör mänskligheten och är den låga som lyser upp världen. ”).
Låt dessa ord vägleda oss när vi ger klara besked till, och inger förtroende hos, våra medborgare som är i trängande behov av bådadera.
