# ID: svediakorp-gov456729
# author: Wojciech Roszkowski, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-07
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 611
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. Herr talman!
Den budgetplan som har lagts fram av föredraganden ligger nära gränserna för det som vi kan uppnå just nu.
Vi befinner oss i en mycket svår situation.
Inte nog med att rådet har misslyckats med att nå en gemensam ståndpunkt om taket för åtaganden och betalningar, dessutom har en majoritet av väljarna i Frankrike och Nederländerna förkastat konstitutionsfördraget.
Sanningens ögonblick har därför kommit för det obegripliga fördraget, som inte lyckas göra någon skillnad mellan lagstiftning och det som ibland är dåraktiga förhoppningar och drömmar.
En mängd olika klagomål mot EU har hörts från vissa håll.
Enligt vissa av de gamla medlemsstaterna gör EU inte tillräckligt för att skydda deras arbetstillfällen.
Andra säger att EU berövar dem deras suveränitet utan att ge dem någonting i gengäld.
Vissa medlemsstater anser att EU överreglerar ekonomin och att det kostar för mycket.
Andra vill inte ge upp de privilegier som de har beviljats tidigare.
Det är den ökända polska rörmokaren, vars arbete är pålitligt och billigt, som får skulden för att dessa olika synsätt har misslyckats.
I stället för att göra allvarliga försök att genomföra ekonomiska reformer föredrar vissa människor att använda den polska rörmokaren som ett spöke för att skrämma barn och ungdomar som söker arbete.
I verkligheten är det som händer att vissa nettobidragsgivare till EU: s budget tillämpar den gamla utopiska principen ” ge vad du kan och ta vad du behöver ”.
Resultatet blir att det aldrig finns tillräckligt mycket EU-pengar för alla.
Vi debatterar därför budgetplanen utan att veta om rådet kommer att nå enighet eller om de största medlemsstaterna kommer att inta ännu mindre flexibla ståndpunkter.
Hur det än är med den saken måste vi ändå fatta någon form av beslut.
Vi har för avsikt att rösta för Bögebetänkandet, dock i en något ändrad version.
För det första motsätter vi oss varje koppling mellan nivån på betalningarna och reformen av systemet med gemenskapens egna medel, eftersom denna reform visar alla tecken på att förvandlas till ett försök att röra sig ännu längre bort från ett samband mellan medlemsstaternas betalningar och deras intäkter.
För det andra håller vi inte med om att jordbruket bör samfinansieras, och detta skulle bli det första steget längs vägen mot att åternationalisera jordbrukspolitiken.
För det tredje anser vi att det skulle vara rimligare att fortsätta med de nuvarande planerna för en budgetplan för perioden 2007 – 2013, eftersom det stämmer bättre överens med de fleråriga programmen och den gemensamma jordbrukspolitiken.
EU har fungerat och kommer att fortsätta att fungera utan de tusentals bysantinska bestämmelserna i den döda konstitutionen.
I ett stort antal länder förlorar allmänheten förtroendet för EU.
Vi måste fråga oss om detta inte härrör från det faktum att den politiska eliten har struntat i just de illusioner som den har skapat.
Är det trots allt inte en illusion att i all oändlighet upprepa subsidiaritetsklyschan medan välfärdsstaten, som ofta är onödigt uppblåst, närmar sig konkurs?
Är det inte absurt att just de länder som vill integrera snabbt försöker minska sina bidrag till EU?
Är inte Lissabonstrategin en illusion, som för närvarande fördunklas av ett rabulistiskt krig mot den fria marknaden?
Bör skulden läggas på människorna i de länder som har genomfört de nödvändiga reformerna och, till följd av detta, börjat utvecklas snabbare och blivit mer konkurrenskraftiga?
Parlamentet kommer att göra sin plikt genom att rösta för Bögebetänkandet.
Nu är det rådets tur att anta en mer konstruktiv attityd.
