# ID: svediakorp-gov456704
# author: José Manuel Barroso, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-07
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,752
# sentences: 84
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Jag vill börja med att gratulera det tillfälliga utskottet, dess ordförande och dess föredragande för deras utomordentliga arbete.
Precisionen och kvaliteten i analysen tillsammans med den högkvalitativa diskussionen i det tillfälliga utskottet vittnar om parlamentets vilja att ge ett positivt bidrag till denna ytterst viktiga budgetdebatt.
Jag menar att parlamentets engagemang är avgörande, för EU: s politiska projekt står på spel.
Uppgiften är nu att översätta vår politiska vilja till ekonomiskt åtagande, och det gläder mig att se parlamentets beslutsamhet och målmedvetenhet att fastställa de resurser som unionen behöver för att fullfölja projektet.
Det gläder mig också att kunna konstatera att resolutionen som är framlagd i parlamentet har visat att det finns en hel del som överensstämmer mellan kommissionens åsikter och parlamentets.
Att kommissionen och parlamentet befinner sig på samma våglängd kommer inte som någon överraskning för mig.
Vi har valt att använda samma metod – att definiera vårt politiska projekt och våra prioriterade handlingar och sedan besluta om resurserna och det lämpliga budgetinstrumentet för att verkställa besluten.
Jag anser fortfarande att detta är det lämpligaste sättet att övertyga EU: s skattebetalare om att deras pengar används på rätt sätt.
Mina damer och herrar!
Jag delar parlamentets övertygelse om att vi alla måste arbeta i det interinstitutionella avtalets anda som innefattar budgeten.
Som ordförandeskapets företrädare, som jag tackar, precis har påpekat är budgetöverenskommelsen inte en överenskommelse mellan medlemsstaterna i Europeiska rådet.
Det är en överenskommelse mellan våra tre institutioner som delar ansvaret för den och som var och en har en viktig del i att upprätta den.
Denna interinstitutionella överenskommelse är ett uttryck för partnerskapet mellan rådet, parlamentet och kommissionen.
Jag anser att godkännandet av parlamentets ställning i dag och det institutionella trepartssamtalet nästa onsdag är nyckelsteg på vägen mot en överenskommelse.
Och jag anser att det är mycket viktigt att man når en överenskommelse snart.
Även om det finns en rad meningsskiljaktigheter har vårt respektive tänkesätt fört våra två institutioner till slutsatser som i själva verket är mycket lika.
Jag erkänner att den resolution som parlamentet granskar i dag är komplett och balanserad.
Det var en stor glädje att diskutera dessa frågor med det tillfälliga utskottet, och jag uppskattade också de täta kontakter, även informellt, som jag hade med parlamentets ordförande.
Jag är nöjd över att dessa slutsatser har mötts med en mycket bred enighet inom de politiska och parlamentariska grupperna.
Jag avser inte att svara detaljerat.
Jag vill bara understryka en större politisk fråga i detta skede.
Vi har uppenbarligen en gemensam syn på unionen och dess ekonomiska resurser som ett medel för handling.
Det kommer att vara viktigt för oss, institutionerna, att bevara vår allians i projektet ända tills förhandlingarna är avslutade.
Med hänsyn till medlemsstaternas olika inställningar kommer de förhandlingar som har börjat att bli mycket svåra, även om vi helt och fullt litar på det luxemburgska ordförandeskapets förmåga.
Trots de stora hindren anser jag dock fortfarande att det både är nödvändigt och möjligt att sluta ett avtal under de nästkommande veckorna.
Det är nödvändigt eftersom frånvaron av ett avtal skulle försena genomförandet av politiken och beröva medborgarna den politik de väntar på.
Det politiska klimatet är förstås inte nödvändigtvis fördelaktigt.
Osäkerhet underminerar ofta viljan att kompromissa.
En överenskommelse skulle dock visa våra medborgare att EU har förmågan att agera trots de stora svårigheter vi erfar i dag, att det har ett projekt för framtiden och att det förmår sätta det i verket.
Med andra ord måste vi undvika förlängningen av en diskussion som uppdagar saker som skulle kunna dela oss och koncentrera oss på saker som för oss samman.
Vi måste också svara dem med handling som anser att EU kan stanna upp och bli handlingsförlamat.
Det kan verka som en paradox men jag anser att de svårigheter vi upplever också är en möjlighet att omformulera vår gemensamma ambition för EU.
Därför menar jag att det är ännu mer nödvändigt nu att vi hittar en kompromiss under de nästkommande veckorna.
Jag är således övertygad om att denna överenskommelse är inom räckhåll och att vi måste ta detta tillfälle i akt för att sätta tillbaka EU på rätt spår.
Herr talman!
Medan parlamentet enas om sin ståndpunkt fortsätter förhandlingarna i rådet.
I dag har vi ett Ekofinmöte.
På söndag har vi ytterligare ett ministermöte, som jag skall delta i.
Jag skulle vilja yttra några ord om de senaste förslagen från det luxemburgska ordförandeskapet.
Jag skulle vilja inleda med att tacka ordförandeskapet för dess energi och för den beslutsamhet det har visat och har fått till stånd i denna fråga.
Det är ingen överdrift att säga att många har avfärdat möjligheten att denna förhandling skulle leda till några större framsteg, men ordförandeskapet har bevisat att de hade fel.
I detta hänseende skulle jag vilja understryka det mycket goda samarbetet mellan kommissionen och ordförandeskapet när det gäller behandlingen av denna fråga sedan januari.
Enligt min mening måste det avgörande provet även i fortsättningen vara förslagens förmåga att hjälpa oss att uppnå de politiska mål vi har fastställt.
Vi får inte hamna i fällan att återigen låta gapet vidgas mellan våra politiska löften och verkligheten som följer.
Ordförandeskapet har på några områden hittat den rätta vägen.
När det till exempel gäller sammanhållningspolitiken har avsevärda besparingar föreslagits, men den övergripande balansen kvarstår – en balans mellan det nödvändiga behovet som kräver att nya medel anslås i utvidgningens kölvatten och behovet av att respektera sammanhållningspolitikens uppgift att arbeta inom hela unionen.
Ordförandeskapet har med egna medel visat prov på sin välkända pragmatism.
Det förslag som lagts fram inbegriper frysning och stegvis minskning av Förenade kungarikets rabatt, och viss kompensation för Tyskland, Nederländerna och Sverige, för att ta hänsyn till deras höga budgetbördor.
Med tanke på insyn och rättvisa vill jag påpeka att detta definitivt inte är en idealisk lösning.
Som ni vet hade kommissionen föreslagit en annorlunda lösning.
De villkor som krävdes för att göra det livskraftigt har dock inte uppfyllts, och den lösning som ordförandeskapet har planerat har en tendens att förhindra att denna fråga skenar iväg till en riktig kris de kommande åren.
Det är i den situationen vi befinner oss.
Enligt min mening har vi inte råd att låta unionens politik tryckas ned medan vi jagar illusionen av ett bättre system.
Vi måste acceptera att ordförandeskapet har hittat en balanserad lösning.
På andra områden måste jag dock säga att jämfört med kommissionens förslag är de förslag ordförandeskapet har lagt fram en besvikelse, och i vissa fall riktigt problematiska.
Om ni tittar på de nyaste politikområdena – som stöder konkurrens för tillväxt och sysselsättning, konkretiserar frihet, säkerhet och rättvisa samt ger utrikespolitiken en skjuts framåt – kräver dessa förslag stora uppoffringar av unionen.
Detta handlar inte om siffror på ett blad.
Det handlar om konkreta åtgärder som unionen har kommit överens om att få till stånd så att den kan realisera det.
Genom att placera konkurrenskraft för tillväxt först, utgiftskategori 1a, är vi alla medvetna om att detta huvudsakligen handlar om att investera i kunskap.
Denna strävan kommer att urvattnas om den inte backas upp av investering.
I det stora hela är naturligtvis ordförandeskapets förslag på 37 procent i genomsnitt jämfört med 2006 inte utan betydelse.
Det skulle fortfarande tillåta investering i vår framtid.
Men låt oss vara ärliga mot oss själva; det skulle aldrig göra det möjligt för oss att uppnå alla de mål som vi har fastställt.
Om vi övergår till andra nya politikområden ser ökningen för frihet, säkerhet och rättvisa återigen generös ut på papper, med ett förslag att fördubbla de nivåer som gäller för 2006.
Mot bakgrund av de politiska krav som har fastställts i handlingsplanen för bistånd som har godkänts av Europeiska rådet, ser dock underskottet plötsligt ut att vara ett riktigt problem.
Om detta förslag godkänns skulle det innebära svåra val.
När det gäller vår utrikespolitik råder det stor enighet om att EU måste spela en effektivare och kraftfullare roll på världsscenen.
Men i dessa förslag skulle vi tvingas minska våra ambitioner drastiskt.
Skall vi inskränka föranslutningen, stabiliseringen på Balkan, grannskapspolitiken och det humanitära biståndet?
Vid en tidpunkt då ministrar kommer med nya utfästelser om att öka det offentliga utvecklingsbiståndet med 20 miljarder euro per år fram till 2010, finner jag det uppriktigt sagt oroväckande.
På dessa områden riskerar vi alltså att misslyckas med att uppfylla våra löften och tidigare åtaganden till fullo.
Jag finner förtröstan i parlamentets ståndpunkt, som har lagts fram i dagens resolutionsförslag.
Jag anser inte att det är omöjligt att upprätthålla den balans som kommissionen föreslog, att respektera arvet från den grundläggande politiken och samtidigt anpassa vår nya politik till den nya verkligheten.
Jag ser fram emot ett nära samarbete med parlamentet de kommande dagarna och veckorna med detta mål i åtanke.
Om vi lyckas uppnå ett avtal i Europeiska rådet nästa vecka och om vi lyckas sluta ett interinstitutionellt avtal, vet jag att ni kommer att hålla med mig om att vi måste ta konsekvenserna av det.
Det kan visa sig vara omöjligt att uppnå ett avtal utan att dra ned på våra ambitioner.
Låt mig återigen tala klarspråk.
Vi vill uppnå en överenskommelse för det följande Europeiska rådets skull.
Vi behöver det.
Men samtidigt måste vi säga nej till ett prisnedskärningsavtal, som innebär en nedskärning av Europa och ett nedskuret projekt för det ambitiösa och solidariska Europa som vi vill se.
Det måste vi alla ha i åtanke vid en tidpunkt när vi är så måna om att försöka ge Europa ny skjuts framåt.
När vi nu närmar oss slutfasen av förhandlingarna om budgetplanen, och eftersom vi förbereder ett avtal som skall visa hur måna vi är om att se ett fungerande EU, behövs det nu mer än någonsin ett positivt och starkt samarbete mellan Europaparlamentet och kommissionen.
Tillsammans kan vi förändra saker till EU-medborgarnas fördel.
