# ID: svediakorp-gov456628
# author: Wolfgang Kreissl-Dörfler (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-07
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 507
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
Vi håller med om att vi måste vidta resoluta åtgärder mot internationell terrorism och organiserad brottslighet.
Jag skulle emellertid i dag återigen vilja betona att vi måste vidta de rätta åtgärderna.
Jag och min grupp anser att förslaget om lagring av uppgifter inte är rätt instrument för att klara av saken.
Vi gjorde detta kristallklart i och med vår omröstning i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.
Jag vill också gratulera min kollega Alexander Nuno Alvaro till hans betänkande.
Skyddet av enskilda individers personuppgifter garanteras inte genom rådets förslag.
Det skulle innebära enorma kostnader för den europeiska telekommunikationsbranschen, och nyttan med lagring motsvarar inte i tillräcklig grad de insatser det handlar om.
Det finns för många möjligheter till kringgående som rådets förslag inte erbjuder något skydd mot.
Hur ligger det till med avtal med enhetlig taxa och användning av utländska mobiltelefoner från Brasilien och Asien, till exempel?
Till och med BDK, den fackförening som företräder den tyska kriminalpolisen, har betonat att det är kvaliteten på uppgifterna som är avgörande, inte nödvändigtvis kvantiteten eller lagringsperioden.
I detta fall har vi en reflexartad reaktion som bara skapar en illusion av god säkerhet.
Vi kan väl ändå inte på allvar ha för avsikt att lagra uppgifter om över fyra miljoner personer som inhämtats genom användning av Internet, telefonsamtal och textmeddelanden.
Om vi tvekar behöver vi bara kasta en blick över havet mot landet som väldigt ofta överskrider förnuftets gränser i sina åtgärder mot terrorism.
Den amerikanska kongressen förkastade ett liknande lagförslag om lagring av uppgifter på grundval av att – tro det eller ej – de föreslagna åtgärderna var för långtgående.
Man gjorde i stället en överenskommelse om ” snabbfrysningsmekanismen ”, som kanske är en lämplig lösning.
Varför kan inte samma sak ske i Europa?
Den tyska förbundsdagen har förkastat rådets förslag.
I Finland har man också varnat för lagring av uppgifter.
Vad som verkligen irriterar mig och gör mig rasande är att de europeiska justitieministrarna planerar att gå emot rekommendationen från vårt utskott och genomföra rådets planer för lagring av uppgifter vad som än händer, utan parlamentariskt medbeslutande.
Mot bakgrund av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna är det orealistiskt att försöka tränga bort parlamentet från beslutsprocessen.
En sådan åtgärd är helt enkelt farlig.
Det handlar inte här om en enstaka åtgärd för att bekämpa terrorism, utan om skydd av allmänheten och av de rättigheter som varje enskild individ har i EU.
Om rådet i detta sammanhang säger att man kommer att fatta ett ensidigt beslut, så kommer detta inte att föra EU framåt.
Faktum är att mycket av det som har gått snett i EU och som har rubbat mångas förtroende för unionen beror på den politik – som ofta drivs av egenintresse – som förs av ministrarna i de nationella regeringarna.
