# ID: svediakorp-gov456613
# author: Alexander Nuno Alvaro (ALDE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-06-07
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 993
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Herr talman, herr kommissionsledamot, herr de Vries, mina damer och herrar!
Antoine Duquesne har redan givit en ingående förklaring av behovet att agera för att sätta stopp för, bekämpa och förebygga terrorism i Europa och runt omkring i världen.
Inom ramen för de betänkanden som lagts fram här, och i synnerhet för det jag själv ansvarar för, betänkandet om bevarande av uppgifter, vill jag påminna kammaren om vad EG-domstolen har sagt beträffande kriget mot terrorism, nämligen att regeringarna oavbrutet måste överväga om alla de resurser som de sätter in och alla de åtgärder de utför, hur legitima de än är, egentligen äventyrar det de syftar till att skydda.
I vissa fall kan det gälla det fria samhällets existens, i andra fall rätten till ett skyddat privatliv.
Jag instämmer helt och fullt med skuggföredragandena, och jag vill ta tillfället i akt att framföra mitt tack till dem och säga att vi i grunden inte motsätter oss de förslag som lagts fram av Förenade kungarikets, Irlands, Frankrikes och Sveriges regeringar.
Vi insisterar dock på att åtgärder som innefattar betydande inskränkningar av grundläggande rättigheter, vilket – som alla juridikstuderande vid varje universitet i Europa lär sig under den första terminen – alltid måste rättfärdigas grundligt och skall baseras på en behovsbedömning som stöder de aktuella åtgärderna.
Denna bedömning bör inte inskränkas till att fastställa behovet av åtgärder, utan bör även ange fördelarna med att på ett självklart sätt bevara uppgifter från offentliga kommunikationsnät – Internet, landkablar, mobiltelefoner och SMS – som skulle kunna beröra vem som helst bland 450 miljoner människor.
Det huvudsakliga problem som jag skulle vilja se över mot denna bakgrund gäller proceduren.
Jag är tacksam för de meddelanden som vi mottagit.
Jag kan emellertid inte med den bästa vilja i världen låtsas som att det inte skulle finnas en hel del kvar att förbättra när det gäller proceduren.
Betänkandet som ni kommer att rösta om i dag grundas på ett utkast från april förra året.
Under tiden har rådets förslag genomgått ett flertal ändringar.
Det senaste förslaget är från den 24 maj.
Sedan dess har kommissionen tagit initiativet till en presentation av sina egna förslag.
Eftersom parlamentet inte är à jour med dessa, då vi inte varit involverade i de senaste diskussionerna så långt att vi mottagit ett nytt dokument på officiell väg, kan man knappast förvänta sig att vi skall uttrycka en ohämmad entusiasm över samarbetet från de andra institutionernas sida i denna fråga.
Kanske är ett övervägande av hur det interinstitutionella samarbetet skulle kunna förbättras nödvändigt om vi vill lyckas i kampen mot terrorism.
För att kort tala om själva betänkandet, den gamla versionen – och liknande problem kan mycket väl förekomma även i den nya – har vi identifierat tekniska defekter beträffande tillämpningen.
Det handlar om att skapa databaser avsedda att förvara så mycket data som är möjligt och nödvändigt att bevara; det handlar om att fastställa hur lätt man kan finna sätt att kringgå de föreskrifter som finns i det nuvarande förslaget och hur lätt eller svårt det kan och måste vara för den berörda branschen att verkställa de nödvändiga strukturella förändringarna – och detta är den ekonomiska svårigheten i frågan – utan behov av kompensation.
Några av de nya förslagen kanske innehåller andra regler beträffande den sista punkten, men det fanns verkligen ingen bestämmelse om kompensation i den version som vi varit tvungna att grunda våra överväganden på.
En andra fråga som vi måste undersöka är en som rör lagstiftning: i vilken grad är det föreslagna systemet förenligt med rätten till respekt för privatlivet och familjelivet som det definieras i artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna?
I vilken grad är det förenligt med de grundläggande rättigheter som står inskrivna i våra nationella konstitutioner, såsom rätten att besluta om utlämning och användning av ens egna personuppgifter, som i Tyskland, och rätten till telesekretess, som förmodligen existerar i alla medlemsstater, att förvara uppgifter om alla europeiska medborgare?
I vilket land kommer rambeslutet först att förklaras grundlagsstridigt, om det antas över huvud taget?
En annan aspekt är det politiska meddelande som förmedlas i godkännandet av det första dokumentet, som innebär att systemet avsiktligt bör utformas för att innefatta personer som aldrig har varit misstänkta, i syfte att uppnå målet att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet på ett så heltäckande och effektivt sätt som möjligt.
Kanske skulle en alternativ lösning kunna sökas bland de andra tillgängliga valmöjligheterna.
Vi har konventionen om IT-relaterad brottslighet, som innehåller olika sätt att skapa en rimlig balans mellan lagring och skydd av uppgifter, såsom användande av frysning av uppgifter eller ett system för bevarande av uppgifter.
I denna konvention föreslås flera lösningar som ännu inte har genomförts i ett enda land.
I det här läget börjar man undra om önskan att agera snabbt inte segrade över förnuft och eftertanke i detta fall, i synnerhet med tanke på att rådet fick sitt mandat den 25 mars förra året, exakt två veckor efter de fruktansvärda grymheterna i Madrid.
Jag hoppas att den signal vi sänder ut härifrån tolkas på rätt sätt.
Vi är villiga att samarbeta, men vi vill också att rätt tillvägagångssätt skall väljas.
Som betänkandet visar anser vi, och även rättstjänsten, att denna fråga skall utgöra en del av den första pelaren i EU-fördraget, med andra ord ett av de områden där vårt parlament engagerar sig i ett gemensamt beslutsförfarande och inte enbart rådfrågas.
Kanske kan detta accepteras, och kanske kommer vi då att få åtnjuta samma respekt som vi visar de andra institutionerna inom ramen för vårt arbete.
