# ID: svediakorp-gov456370
# author: Joaquín Almunia, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 825
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag vill tacka föredragandena för deras framläggning av de tre betänkanden som vi skall diskutera inom ramen för en enda debatt, vilket vi i kommissionen är glada över.
För en och en halv månad sedan, den 12 april, hade vice ordförande Günter Verheugen, kommissionsledamot Vladimir Špidla och jag själv tillfälle att för parlamentet lägga fram ett integrerat paket med riktlinjer för Lissabonstrategins översyn och tillämpning.
I ett enda meddelande, en enda diskussion och en enda strategi förenades de två instrument som anges i fördraget, nämligen de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och riktlinjerna för sysselsättningen.
Kommissionen anser det vara viktigt att behålla detta integrerade tillvägagångssätt.
De två instrument som grundar sig på fördraget – de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och riktlinjerna för sysselsättningen – har samma mål, även om de tillämpas olika och på olika nivåer, nämligen att öka tillväxten och sysselsättningen och att därigenom stärka den sociala sammanhållningen, den sociala modell som anges i Lissabonmålen och en socialt och miljömässigt hållbar utveckling – ett annat av Lissabonstrategins huvudinslag – och allt detta bör givetvis göras på ett sätt som förbättrar vår konkurrenskraft och vår möjlighet till fortsatt tillväxt.
Detta integrerade tillvägagångssätt är således den första faktor som jag vill hänvisa till, och dessutom i linje med parlamentets ståndpunkt.
Under den tid som återstår innan min kollega Vladimir Špidla skall tala – tyvärr kan Günter Verheugen inte närvara i dag – skall jag kommentera betänkandet av Robert Goebbels om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
I betänkandet fäster Robert Goebbels uppmärksamheten vid den överdrivna pessimismen bland företag, investerare och konsumenter om EU: s ekonomi.
Jag håller fullständigt med honom i denna bedömning, och jag delar farhågorna om bristen på förtroende.
Inom EU-ekonomin finns det för närvarande förutsättningar att växa mer än vad vi i själva verket gör.
I synnerhet inom vissa av euroområdets största nationella ekonomier borde vi växa mer, och därför behöver vi stärka förtroendet mellan investerare och konsumenter, för de objektiva kriterierna existerar redan.
Förutom förtroendeproblemet har vi också problemet med de stora skillnader mellan medlemsstaterna, som alltsedan vi beslutade oss för att ha en gemensam valutapolitik ställer oss inför en utmaning som både kommissionen och rådet, i synnerhet eurogruppen, arbetar med, nämligen hur man skall bemöta dessa skillnader, både med beaktande av budgetdisciplinen – vi kommer att diskutera reformen av stabilitets- och tillväxtpakten här i parlamentet om några dagar – och på grundval av en samordnad ekonomisk politik och de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
Detta bör också ske på ett sådant sätt att de rekommendationer som har anpassats efter de särskilda förhållandena i respektive nationell ekonomi tillämpas, så att den ekonomiska politiken i hela euroområdet och hela Europeiska unionen kan samordnas och så att alla medlemsstater därigenom uppnår bättre resultat.
Vi kommer att debattera dessa stora skillnader under ett kommande sammanträde i eurogruppen, på grundval av en rapport som kommissionen har uppmanats att lägga fram.
Men vi vill också att varje land skall definiera sina egna prioriteringar och därigenom ta större ansvar.
Därför fäster vi stor vikt vid de nationella programmen, som skall antas på nationell nivå i höst.
Om vi har lärt oss något av de första fem årens tillämpning av Lissabonstrategin så är det att alla påstår sig dela samma mål och strategier men att ingen har tillämpat de rekommendationer som är följden av denna gemensamma mål- och strategianalys.
Följaktligen fäster vi stor vikt vid dessa nationella planer, som återigen kommer att diskuteras både av rådet och av kommissionen och, med all säkerhet, av parlamentet.
När kommissionen lade fram det integrerade paketet beslutade den därför – och i detta avseende instämmer jag inte i en av kommentarerna i Robert Goebbels betänkande – att riktlinjerna inte skulle gälla på nationell nivå.
Detta för att öka ansvarstagandet på nationell nivå och för att debatten i medlemsstaterna skall kunna vara en politisk debatt där regeringarna och parlamenten definierar de politiska prioriteringarna och instrumenten för de politiska åtgärderna under innevarande år.
Men nu, mellan juni och juli, kommer vi att hålla förberedande sammanträden för att utarbeta nationella program för vart och ett av de 25 medlemsstaterna.
Vid dessa sammanträden kommer kommissionen givetvis, på grundval av de riktlinjer som kollegiet har antagit och som har diskuterats i parlamentet och även rådet, att lägga fram en rad förslag för varje medlemsstat om nationella prioriteringar, i syfte att så effektivt som möjligt hjälpa dem att utarbeta dessa program.
Jag hoppas att programmen verkligen kommer att göra det möjligt för oss att förverkliga de mål som uppställs även i Robert Goebbels betänkande, liksom i betänkandena av Ana Mato Adrover och Ria Oomen-Ruijten.
