# ID: svediakorp-gov456286
# author: Hartmut Nassauer (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 993
# sentences: 41
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
EU antog för första gången föreskrifter i syfte att bekämpa penningtvätt 1991.
Genom dessa förbjöds tvätt av pengar från narkotikasmuggling, och man införde skyldigheter först och främst för dem som tillhandahöll finansiella tjänster, eller med andra ord för banker.
Under 2001 utvidgades räckvidden för penningtvättdirektivet till att omfatta ett mycket bredare spektrum av brott.
Det viktigaste var att skyldigheterna utvidgades till att omfatta ett mycket större antal yrkeskategorier, särskilt advokater och notarius publicus.
Detta var mycket kontroversiellt vid den tidpunkten, och det med rätta, eftersom det väckte frågor som t.ex. om advokater måste avslöja konfidentiell information som de hade fått från sina klienter.
Man fick till stånd en kompromiss som fortfarande gäller.
EU-bestämmelserna grundas på rekommendationer från det ominöst klingande FATF – arbetsgruppen för finansiella åtgärder mot penningtvätt – som är ett G7-organ.
I dessa rekommendationer angavs harmoniserade bestämmelser om bekämpande av penningtvätt, och de är särskilt användbara eftersom de också tillämpas i andra länder utanför EU.
Det är alltså därför klokt av oss att införliva dessa bestämmelser i vår lagstiftning.
Vår uppgift är nu att ändra föreskrifterna om penningtvätt för tredje gången.
Det finns tre skäl för detta; FATF – som jag redan har nämnt – ändrade sina rekommendationer sommaren 2003, och dessa ändringar måste nu införlivas i lagstiftningen.
För det andra: kommissionen hade i vilket fall som helst uppmanats att ge en definition av termen ” allvarligt brott ”, vilket den misslyckades med förra gången.
Det tredje skälet, och kanske det viktigaste, är att finansiering av terrorism nu också kommer att förbjudas i direktivet.
Ingen kommer att ifrågasätta behovet av detta instrument i kampen mot terrorismen.
Vi kom överens om att anta detta direktiv efter den första behandlingen.
Detta innebar naturligtvis att det var nödvändigt med intensiva och komplicerade förhandlingar för att anpassa inte bara parlamentets intressen, utan även kommissionens och rådets före dagens tidsfrist.
Det gläder mig att vi nådde detta mål, men vi tvingades att göra kompromisser.
Det jag lägger fram för kammaren överensstämmer därför inte helt och hållet med mina egna idéer, men tyvärr är det så en kompromiss ser ut.
Parlamentet var berett att göra sin del för att se till att direktivet kunde antas så snabbt som möjligt, så att instrumenten för bekämpande av penningtvätt och terrorism blev tillgängliga utan dröjsmål.
När det gäller konsekvensbedömning kan ingen ifrågasätta att vi måste göra något för att stoppa penningtvätt och finansiering av terrorism.
Jag vill emellertid påpeka att detta direktiv lades fram innan vi fick möjlighet att bedöma på ett lämpligt sätt hur effektivt det andra direktivet har varit.
Det är underförstått att det nya direktivet kommer att innebära mer byråkrati och ytterligare kostnader för finansinstitut, advokater och skatterådgivare, och i detta tidevarv måste vi verkligen se till att de krav vi ställer på de berörda parterna är proportionerliga mot den nytta vi förväntas få.
Man har ännu inte lyckats bekräfta om detta är fallet, och den slutsats jag skulle dra av detta är att man inte bör lägga fram några fler ändringsförslag i kammaren under överskådlig framtid, eller fram till dess man har fått ett svar på frågan om våra strävanden på området tjänar något verkligt syfte.
Man har gjort en rad förbättringar i direktivet, bl.a. införlivat ett riskbaserat förhållningssätt som kommer att göra det möjligt att avstå från ytterligare åtgärder om de senare inte är obligatoriska från första början.
Detta förhållningssätt finns nu i direktivet.
Jag skulle helt kort vilja ta upp tre punkter man tvistar om.
Som en tumregel kräver man genom direktivet att klienter, t.ex. en bank, skall identifieras.
Man fastställer dessutom i direktivet att en bank måste informera myndigheterna om den misstänker penningtvätt.
Av detta följer att de förmånstagande ägarna till rättsliga enheter också måste identifieras, och frågan väcks – när det gäller t.ex. aktiebolag – om det antal aktier som man måste inneha för att man skall betraktas som en förmånstagande ägare.
Vi gick med på en kompromiss på 25 procent.
Som man kunde förvänta sig orsakade problem som hade att göra med politiskt exponerade personer en viss uppståndelse i kammaren.
Jag vill emellertid göra er uppmärksamma på att detta direktiv i praktiken inte riktas mot ledamöter av Europaparlamentet, utan mot personer som är skyldiga till penningtvätt eller liknande brott, och vi var tvingade att hitta ett sätt att göra denna bestämmelse funktionell.
Vi kom därför överens om en kompromiss genom vilken invånarna i en medlemsstat skulle undantas från särskilda övervakningsåtgärder, men att de senare skulle gälla invånarna i andra medlemsstater.
Det är en öppen fråga om detta är en god idé, men det var denna kompromiss som man kom fram till.
Slutligen vill jag säga att jag har all förståelse för de försök som advokater naturligtvis gjorde för att undantas från detta direktiv, särskilt mot bakgrund av att det var först när direktivet ändrades för andra gången som de inbegreps.
Jag hade själv varit beredd att göra de relevanta ändringarna, men jag måste erkänna att mina vädjanden till både kommissionen och rådet inte fick något genomslag.
Bestämmelserna i fråga har alltså i stort sett förblivit oförändrade.
En del framsteg har emellertid gjorts genom att man nu har klargjort att advokater inte behöver avslöja uppgifter som de har fått under konfidentiell juridisk rådgivning eller i sin roll som juridiskt ombud.
Jag vill tacka Vincent Peillon och Joseph Muscat, såväl som Sarah Ludford, för deras samarbete, som gjorde det möjligt för oss att slutföra frågan vid första behandlingen.
Jag uppmanar ledamöterna att rösta för detta förslag till betänkande i morgon.
