# ID: svediakorp-gov456234
# author: Jaromír Kohlíček, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: CS
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 540
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Fru kommissionsledamot!
Som talesman för alla medlemmar av gruppen Europeiska enade vänstern / Nordisk grön vänster vill jag välkomna resultatet av toppmötet mellan EU och Ryssland.
Ryssland har varit en källa till fascination i hela Europa under hela den moderna historien, det vill säga sedan medeltiden.
Vi såg det å ena sidan som Bysans efterträdare och ett bålverk för Europa mot inkräktare från öster.
Vi såg det å andra sidan som ett asiatiskt land och tänkte då främst i termer av barbari.
Dels såg vi landets stora traditioner, med gyllene kupoler på kyrkor och kultur, dels såg vi härskarnas svindlande rikedomar och de miljontals invånarnas extrema fattigdom.
Motsatta synsätt av det här slaget återfinns ännu i dagens förslag till resolution.
Ryssland beskrivs å ena sidan som en viktig leverantör av råmaterial som är av vital betydelse för Europeiska unionen samtidigt som det är en enorm marknad och en möjlig frände i fråga om europeisk kultur och traditioner.
Farhågor uttalas å andra sidan om Östeuropas utvidgning och Rysslands mäktiga väpnade styrkor som är utrustade med moderna vapen och redan har varit involverade i ett antal fredsbevarande uppdrag med EU-trupper, t.ex. på Balkan.
Författarna till resolutionen borde ha sparat några av angreppen av det slag som återfinns i den del av resolutionen där krav ställs på gemensamma uppförandenormer till en annan av våra partners väpnade styrkor, om vi skall tro rapporterna från Irak.
Jag antar förstås att de nödvändiga stegen inte tagits ännu i det avseendet.
De motsägelser jag nämnde tidigare kan man även tydligt se prov på i ett antal ändringsförslag.
Jag vill uppmana ledamöterna av parlamentet att dra sig till minnes vem som skyddade Europa mot nazismens terror för 60 år sedan och att de, även när de kritiserar totalitarism, undviker att hemfalla åt ryssfobi.
När vi röstar om resolutionen borde vi se till att det råder en anda av konstruktivt samarbete som får råda över misstro och överlägset beskyddande rekommendationer.
Vi kan trots allt inte blunda för det faktum att miljontals ryssar dog för att befria Europa.
Vi får aldrig underlåta att klart göra skillnad mellan den lojala allierade som spelade en viktig roll i att befria Europa och som fullgjorde sina åtaganden gentemot sina andra allierade i Asien för 60 år sedan, och det land som anföll oss.
Denna åtskillnad bör också återspeglas i lämpliga delar av våra resolutioner och debatter.
När ivriga förespråkare för demokrati talar här i kammaren om de problem som nationella minoriteter ställs inför i Ryssland, trots att de själva kommer från länder där hundratusentals medborgare inte beviljats medborgarskap, är det svårt att veta om de driver med oss eller bara visar fräckhet och en skral uppfattning om vad demokrati innebär.
Vi behöver Ryssland som EU: s närmaste bundsförvant, och vi behöver Ryssland som en vän för att lösa de ständigt ökande problem som världen konfronterar oss med.
Vänner skall man be om saker, inte beordra.
Det bör Europaparlamentets ledamöter ha i åtanke under morgondagens omröstning om resolutionen, samtidigt som de låter sina personliga åsikter stå tillbaka.
