# ID: svediakorp-gov456173
# author: Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 422
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Världssamfundet bör inte tolerera de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som äger rum i Burma.
Under de 40 år som Burma varit under militärt styre och tvingats att följa ” den burmesiska vägen till socialism ” har landet gått från att vara ett av de rikaste och mest välutbildade länderna i Sydostasien till ett av de fattigaste.
De burmesiska generaler som styr landet, som är en av de mest repressiva diktaturerna i världen, har motstått varje form av påtryckning från världssamfundet under de senaste tio åren.
Aspekter av den burmesiska regimen som särskilt bör fördömas är bland annat de burmesiska generalernas bekämpande av oppositionen, den burmesiska arméns användning av kemiska vapen, landets underlåtenhet att på något vis samarbeta med internationella organisationer, förföljelsen av etniska minoriteter och politiskt betingande gripanden.
Det är välkänt att de politiska fångarna, vars antal uppgår till cirka 1 300, torteras under förhör och att internationella rättsnormer inte iakttas i det politiska livet.
Tvångsarbete är oerhört vanligt och berör 800 000 burmesiska invånare varje dag.
Dessutom har begränsningar införts av medborgarnas åsiktsfrihet, informationsfrihet och mötesfrihet, liksom för deltagandet i det politiska livet.
Det burmesiska utbildningssystemet håller på att falla sönder.
Sedan 1988 har fler universitet stängts än öppnats, på grund av rädsla för att studenterna skall blir politiskt aktiva.
Halva statsbudgeten går till militären och till att underhålla en 400 000 man stark armé, trots att landet för närvarande inte befinner sig i krig.
Antalet barn som tvingas att tjänstgöra i armén uppgår nu till 77 000, varav många värvas när de endast är 11 år.
Endast en liten del av budgeten avsätts till sjukvård, och sjukvårdssektorn befinner sig i ett katastrofalt tillstånd med brist på basmediciner och kvalificerad personal.
Ett annat stort problem är det sexuella utnyttjandet av unga kvinnor, flickor och barn från etniska minoriteter.
Med hänsyn till problemen förefaller det som om vår enda möjlighet att se till att regimen börjar genomföra de nödvändiga förändringarna är att införa hårda ekonomiska sanktioner inriktade på strategiska sektorer där regimen innehar monopol, exempelvis olja, gas, timmer, gruvindustri och marina produkter.
Diplomatiska åtgärder från FN: s sida behövs också.
FN och Europeiska unionen har båda en moralisk skyldighet att ingripa och till och med att lägga sig i ett lands inre angelägenheter om landet begår så här grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
