# ID: svediakorp-gov456030
# author: Peter Mandelson, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,424
# sentences: 100
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag vill genast säga att jag håller med föregående talare.
Jag förstår precis hans kommentar om vatten och andra nödvändiga offentliga tjänster.
Inget av det som görs under denna runda och absolut inget i kommissionens politik kommer att inkräkta på eller riskera de grundläggande intressena och livsbehoven.
Det kan jag försäkra er om.
Om jag får återvända till något som Paul Rübig sade tidigare när han talade om att det är nödvändigt att rundan slutar i minsta möjliga sunda kompromiss så har han rätt.
Det låter som om han förväntar sig att rundan skall sluta utan ambitioner.
Det var inte det han menade.
Att nå minsta möjliga sunda kompromiss är det allra svåraste.
När jag står här och besvarar era frågor i kväll förefaller det målet mycket avlägset.
Men det kommer närmare.
Detta säger jag av två anledningar.
För det första kommer Förenta staternas förhandlingsbefogenhet och mandat inte att hålla rundan vid liv i all oändlighet.
Det är något som vi måste komma ihåg.
För det andra finns det något som kallas förhandlingströtthet.
Jag börjar se vissa tecken på trötthet smyga sig in, en otålighet, en önskan att komma till slutet och gå vidare.
Jag tror att otålighet är hälsosamt.
Jag hoppas att det är hälsosamt, och jag hoppas att den förhandlingströtthet som vi börjar se kommer att uppmuntra folk att visa sina kort litet mer, att planera för slutspelet i denna runda och att förstå att vi, när alla delar passas samman, kan få en runda som verkligen slutar i vinst för alla, inte minst för de WTO-medlemmar som är i störst behov av ett framgångsrikt och ambitiöst slut på rundan.
När det gäller några av de inlägg som har gjorts, till exempel av Caroline Lucas och Friedrich-Wilhelm Graefe zuBaringdorf, respekterar jag fullständigt den ståndpunkt ni intar i era påpekanden, men jag är djupt oense med er när ni förkastar premisserna och de grundläggande principerna för det internationella handelssystemet.
Jag hoppas att ni förlåter mig för att jag påminner om de enorma fördelar som de rikare och mer välmående länderna har haft av det internationella handelssystemet.
Nu när det går så bra, när det går så bra för industriländerna och när det går så bra för oss i Europa efter årtionden med öppen handel, förefaller det mig som om ni med er inställning helt enkelt verkar vilja sparka undan stegen för resten av världen så att de inte skall kunna komma ifatt.
Och det ogillar jag.
Jag anser att det är en inställning som motverkar sig själv.
Naturligtvis är handel inte någon trollstav.
Naturligtvis är handel inte svaret på varje fattigt och sårbart lands behov av och krav på utveckling.
Men vi måste också inse att inget land har lyckats bli framgångsrikt eller få det bättre genom att skära av kontakterna med resten av världen.
Och det är kärnan i ert program.
Jag instämmer i att enbart marknadstillträde inte är tillräckligt.
Vi måste hjälpa de fattiga länderna att tillverka varor – varor med allt större mervärde – för att de skall kunna ha nytta av handeln i världsekonomin.
Att endast öppna våra marknader är inte ett mål i sig.
Den avgörande punkten är att göra det möjligt för människor att producera och leverera till dessa marknader, och detta var kärnan i Maria Martens inlägg i början av denna debatt.
Jag håller fullständigt med henne om att urholkningen av förmånerna är ett problem för många utvecklingsländer som är beroende av en enda vara.
Det är mycket svårt och en stor utmaning för oss i Europa att ge effektiv hjälp och effektivt bistånd till de länder som i hög grad är beroende av enstaka varor.
När vi talar om reformen av sockersektorn, som togs upp tidigare under debatten, vet vi att vi har ett ansvar inte endast för att leda och genomföra reformen till nytta för de människor som ni företräder i parlamentet och vilkas intressen också jag tänker på, utan också för det bistånd för anpassning och omstrukturering som vi ger till fattigare, mindre välmående utvecklingsländer, för vilka socker är av absolut central betydelse, inte endast för ekonomin utan för hela samhällsväven.
Sådana varor är livsnödvändiga för dessa länder och vi vet vilka skyldigheter och vilket ansvar vi har gentemot dem.
Jordbruket är utan tvekan det mest komplexa och utmanande förhandlingsämnet i denna runda.
Jag instämmer med Joseph Daul om att vi inte kan lägga all vikt i denna runda på jordbruket.
Jag anser att jag gjorde detta klart i mitt öppningsanförande och jag håller helt och hållet med honom om att jordbruket inte skall betala kalaset för alla de andra sektorerna.
Jag vill vara säker på att vi tänker långsiktigt i denna runda – ja, längre än till dess att jag slutar som kommissionsledamot.
Jag hoppas att jag inte behöver sluta alltför snart, men en dag kommer andra att ta över och ni har absolut rätt.
De åtgärder vi vidtar nu och det som vi förhandlar fram i denna runda måste garantera en hållbar framtid för det europeiska jordbruket.
Vi får inte riskera jordbruket, vi får inte utsätta det för fara, och inget som jag eller kommissionen gör under denna runda kommer att skapa en sådan risk.
Detta innebär också att det krävs anpassningar och att vi måste vara öppna för reformer och förändringar.
Naturligtvis måste vi det.
En sak är jag säker på: vi kan inte bara utelämna jordbruket till den fria marknaden.
Det kan vi inte, eftersom vi vill ha en trygg livsmedelsförsörjning och eftersom det är viktigt att bevara jordbrukssamhällena, som är en nödvändig del av vår livsstil och av det europeiska samhället.
När vi talar om jordbruket och diskuterar de intressen som människorna i landsbygdsområdena har i denna runda, belyser det för mig vikten av att hela tiden förklara och motivera vad vi gör i denna runda – jag tror ni använde uttrycket ” göra reklam för ”.
Göra reklam är bokstavligen vad vi måste göra.
Vi måste göra reklam för de enorma potentiella fördelar och vinster som kan uppnås om rundan slutförs på ett framgångsrikt sätt.
Vi måste göra reklam för resonemanget bakom våra förhandlingar.
Det är komplext och svårt för den vanliga medborgaren att förstå – gudarna skall veta att jag själv ibland tycker att det är svårt att förstå och jag är ändå kommissionsledamot för handel.
Det bör inte tas för givet eller förutsättas att vi i denna runda helt enkelt kan förhandla och fatta beslut inom stängda dörrar och sedan, när vi är klara, informera en tacksam allmänhet om resultatet, som om det civila samhället inte behöver ges möjlighet att delta.
Detta säger jag inte bara därför att jag är mycket medveten om de känslor, den rädsla och den ängslan som dessa förhandlingar väcker – handel är ett i hög grad politiskt ämne – utan också därför att det belyser parlamentsledamöternas viktiga roll: Ledamöterna i detta parlament, men inte endast i detta parlament, utan i alla nationella parlament, är också delaktiga.
Ni är delaktiga på två sätt.
För det första sätter ni som parlamentsledamöter genom ert arbete och den granskning som ni utövar press på folk som mig att förklara och motivera vad vi gör.
Jag anser att detta är mycket viktigt.
Och för det andra företräder ni det civila samhället på ett representativt och tillförlitligt sätt, på ett sätt som icke-statliga organisationer inte alltid gör helt fullt ut.
Genom er granskning och er representativitet ger ni denna process legitimitet.
En legitimitet som den inte skulle ha om den helt enkelt genomfördes i hemlighet utan någon insyn, utan möjlighet att ställa oss till svars för vad vi gör och säger under förhandlingarna.
Jag instämmer alltså med de parlamentsledamöter som har betonat att det är nödvändigt att parlamentet och parlamentsledamöterna har en roll.
Det stämmer att parlamentsledamöterna skulle ha en formell roll och tillträde till processen om vi hade en konstitution.
Trots att vi än så länge inte har någon konstitution är våra förbindelser dock mycket goda och vi har informellt lyckats genomföra något som jag hoppas och förutspår att vi så småningom också skall kunna befästa formellt.
När det gäller sådant som tjänster – vatten och andra offentliga tjänster – som framför allt är det som oroar allmänheten, är det rätt att allmänheten, medborgarna, får se att deras företrädare i de demokratiska forumen, i detta parlament, grundligt debatterar de frågor som oroar och bekymrar dem.
Därför vill jag tacka er som i kväll har tagit upp frågan om tjänster och har gjort det på ett så konstruktivt sätt.
Jag hoppas att detta är svar på synpunkterna från de personer som helt riktigt har betonat det civila samhällets roll.
Det vidrör även WTO: s framtida roll och uppgifter, som jag godtar fullständigt och som Georgios Papastamkos tog upp i sitt inlägg.
Till dem som angriper WTO mer aggressivt vill jag säga följande: Jag vet ingen annan internationell institution, jag vet ingen bättre form av global styrning i världen i dag som matchar WTO: s demokratiska förfaranden – ja, alla medlemmar i WTO, stora och små, mäktiga och svaga, har samma möjlighet att påverka, dvs. de har en röst var.
WTO fattar beslut och avger utslag mot de mäktigaste länderna i världen.
Det är den enda internationella institution, det är det enda organ för global styrning som jag känner till som kan utmana och ifrågasätta Förenta staternas överhöghet och lyckas med det.
Det är den enda organisation jag känner till som kan verkställa sina beslut och agera skiljedomare mellan olika länder, hur mäktiga och kraftfulla de än är i världssamfundet.
Jag anser att detta är något att lovorda och applådera och det är något som vi bör bygga vidare på i stället för att fördöma.
Jag ber om ursäkt för att jag inte har besvarat alla de frågor som ställts.
Men jag vill avslutningsvis betona en sak: det är verkligen nödvändigt att utvecklingen får en central plats i denna runda.
Utvecklingen har en absolut central plats i utvecklingsagendan från Doha och dess grundläggande värderingar.
Jag håller helhjärtat med dem av er som hävdar att handelskapacitet är av avgörande betydelse, vilket några av er gjort i sina inlägg i kväll.
Det innebär att vi måste avskaffa hindren i hamnarna för att underlätta handeln.
Därför är denna del av förhandlingarna enligt min åsikt så viktig.
Det handlar om förmågan att få ut varorna på marknaderna och om att uppfylla kraven, och därför är handelsbiståndet så viktigt.
Ja, kraven i vårt Allmänna preferenssystem, dessa krav som skyddar de europeiska medborgarnas och konsumenternas hälsa, är mycket viktiga och bör upprätthållas.
Våra medborgare – de människor ni företräder – förväntar sig att vi skall göra det.
Men vi måste också förstå att många människor i utvecklingsländerna ser dessa krav som ett hinder.
Våra höga hälso- och konsumentskyddskrav liknar protektionism för resten av världen.
Det är de inte, men de gör oss skyldiga att inte endast upprätthålla kravens integritet utan att också aktivt hjälpa och ge bistånd till fattigare länder för att göra det möjligt för dem att uppfylla kraven, i stället för att bara dra oss undan och i den processen gå miste om deras varor och det som de har att erbjuda våra marknader.
Tillåt mig avsluta här.
Jag instämmer i att den gemensamma jordbrukspolitiken är något av ett problem på vissa sätt, men den är enormt nödvändig, en källa till liv och försörjning och på väldigt många sätt mycket viktig för att bevara våra jordbrukssamhällen.
Men vilka är problemen med den gemensamma jordbrukspolitiken?
Den gemensamma jordbrukspolitiken är faktiskt inte ansvarig för de fattigdomsproblem vi har i världen i dag.
Europa har de öppnaste marknaderna i världen.
Vissa tenderar att framställa den gemensamma jordbrukspolitiken som ondskan personifierad i förhållande till utvecklingsländerna, men detta är en missuppfattning och fullständigt fel.
Men naturligtvis behöver den reformeras.
Slutligen vill jag bara framföra mina synpunkter om familjejordbruk till Seán Ó Neachtain: Jag vill också skydda småjordbruken, men låt oss, när vi diskuterar framtiden för den gemensamma jordbrukspolitiken, komma ihåg att – och jag tror att jag har rätt när jag säger detta – 75 procent av utbetalningarna inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken går till jordbrukare med inkomster över genomsnittet.
Så när vi talar om att skydda småjordbrukarna och när vi talar om att skydda inkomsterna och försörjningen för några av de människor som har det mindre bra ställt och som ni företräder i parlamentet, låt oss komma ihåg att en reform av den gemensamma jordbrukspolitiken behövs också för deras skull.
Ja, vi måste bevara den europeiska jordbruksmodellen, men vi måste inte bevara den gemensamma jordbrukspolitiken i dess nuvarande form för allt framtid.
Den kan och bör fungera ännu bättre än den gör för de människor som behöver den mest.
Sammanfattningsvis vill jag säga att om vi kan nå en bred överenskommelse i Doha, i Hongkong och längre fram kommer det att vara ett enormt framsteg för världen.
Det kommer att göra det möjligt för oss att avsluta en runda som har pågått inte bara under en eller två, utan under tre kommissioners verksamhetstid.
Det är ett stort framsteg, ett fantastiskt framsteg som vi har inom räckhåll.
Hur påfrestande och besvärlig denna runda än är anser jag därför att vi absolut inte bör ge upp, och det kommer vi inte heller att göra.
Det finns mycket att göra för dem som behöver det och förtjänar det mest i vår värld, bland annat för otaliga miljoner av våra egna medborgare.
Det är mycket som står på spel, det är en stor vinstpott och vi kommer att fortsätta på denna grundval tills vi slutligen lyckas.
