# ID: svediakorp-gov456023
# author: Kader Arif (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 675
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
WTO har redan från början fått stark kritik.
I dag, när denna organisation fyller tio år, kan vi sammanfatta läget och ställa följande fråga: Behöver vi WTO?
Mot bakgrund av globaliseringens obevekliga ökning har vi uppenbarligen inget annat val än att erkänna att vi behöver en multilateral organisation.
På frågan om vi behöver denna organisation i dess nuvarande form är jag dock långt ifrån lika säker på mitt svar.
Än i dag klarar världen inte av att fördela sitt välstånd på ett jämnt sätt.
Handeln har en viktig roll att spela för att skapa denna jämvikt, men dess nuvarande bestämmelser har hittills förblivit mycket dåligt anpassade efter kraven och behoven hos en stor del av planeten.
Mot bakgrund av denna iakttagelse har jag ibland den naiva förhoppningen att den konferens som skall hållas i Hongkong i slutet av året skall ändra på detta obestridliga faktum och framför allt slutligen uppfylla de förväntningar som skapades när utvecklingsagendan från Doha inrättades.
Förra månaden, den 10 och 16 april, höjde hundratals icke-statliga organisationer och sammanslutningar sina röster i hela världen till stöd för en mer rättvis handel.
Jag delar deras åsikt att handel som bygger på den enda och alltför förenklade principen om en likgiltig låt-gå-mentalitet inte kommer att leda till en ökad fördelning av välståndet, tvärtom.
Vi måste prioritera en ändring av den internationella handeln för att ge den en dimension med verklig ekonomisk och social rättvisa.
Om vi verkligen vill hjälpa de fattiga länderna att dra fördel av globaliseringen måste vi omvärdera samtliga världshandelsbestämmelser på ett mer rättvist sätt, genom att ta hänsyn till sambandet mellan handel och hållbar utveckling.
Jag anser att WTO: s medlemmar därför bör infoga dessa principer bland sina mål, men framför allt bör de utgå från resultatet av den praxis och de bestämmelser som antagits så att de därefter kan anpassa den politik som förs på ett mer rättvist och skäligt sätt.
Jag hoppas också att WTO skall bli en mer öppen, trovärdig och legitim organisation, vars beslut kan godtas av dess medlemmar och det civila samhället.
Som Europaparlamentariker vald av Europas medborgare kan jag bara konstatera och framför allt beklaga den nuvarande bristen på sådan information som jag behöver för att kunna utöva min demokratiska kontrollfunktion på ett tillfredsställande sätt.
Ännu mer beklagligt är att vi Europaparlamentariker saknar inflytande över kommissionens förhandlingsmandat.
Detsamma gäller också vår framtid.
Samtidigt som jag oroar mig över tjänstedirektivets följder och konsekvenser för våra europeiska offentliga tjänster blir jag utan tvekan arg när jag ser den omfattande internationella liberaliseringen av tjänster, som kan hota de ofta offentliga tjänster som tillgodoser medborgarnas grundläggande behov i länder där behovet av dessa tjänster är som allra störst.
Även om vi alla är eniga om att tjänster inom hälsovård, utbildning och de kulturella och audiovisuella sektorerna har särskild status i förhandlingarna får vi dock inte glömma tjänster som tillgodoser grundläggande behov som vatten och energi, eftersom vi inte kan kräva att utvecklingsländerna skall avreglera dessa tjänster eftersom det skulle kunna leda till att de försvinner.
Jag vill påpeka att vi gjorde ett åtagande i New York 2000 att stödja de åtta millennieutvecklingsmålen.
Dessa utvecklingsmål kan inte särskiljas från utvecklingsagendan från Doha och de pågående förhandlingarna.
Vi kan inte ge löften ena dagen för att sedan snabbt glömma dem nästa dag.
Filippinerna är ett av många exempel som visar de skadliga effekter som en avreglering av vattendistributionstjänster kan få.
Efter avregleringen av denna tjänst 1997 steg inte bara vattenpriset med 600 procent, vattenkvaliteten försämrades faktiskt också så mycket att vattnet i dag orsakar sjukdomar.
Det jag fruktar allra mest är att vi inte kommer att ha lyckats halvera den andel av befolkningen som saknar permanent tillgång till vatten till 2015.
Utan tillgång till vatten kan ingen leva.
