# ID: svediakorp-gov456004
# author: Jean-Luc Dehaene (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 499
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, fru kommissionsledamot!
För det första skulle jag, som Elmar Brok nämnde, vilja yttra mig i egenskap av ordförande för konventets arbetsgrupp för yttre förbindelser.
Ytterst strävade denna grupp efter att undvika att det i slutändan antas en dubbel utrikespolitik, en politik som utgår både från rådet och kommissionen.
En positiv sak var att arbetsgruppen ville att politiken i högre grad skulle präglas av konsekvens och kontinuitet och att det skulle bli möjligt att utnyttja hela EU: s resurser för gemensamma utrikespolitiska åtgärder.
Även om en majoritet av konventets ledamöter ansåg att det bästa sättet att åstadkomma detta var genom gemenskapsmetoden var vi förnuftiga nog att inse att detta inte är möjligt just nu.
Det är därför denna kompromiss har utarbetats mellan dem som är för ett förbättrat status quo och dem som är för gemenskapsmetoden.
Utrikesministern skulle vara ordförande för ministerrådet, bestämma dess dagordning och som dess talesman garantera politikens konsekvens och kontinuitet.
Som kommissionens vice ordförande skulle utrikesministern också ge en koppling till gemenskapspolitiken.
Med kommissionens godkännande skulle ministern även kunna använda gemenskapsmedel för att underbygga sin politik.
Arbetsgruppens ståndpunkt var att ministern helst skulle samråda med kommissionen om sina initiativ och få kommissionens stöd för dem, redan från början.
Vi hade till och med föreslagit att rådet skulle fatta majoritetsbeslut när ett gemensamt initiativ tas av utrikesministern och kommissionen.
Detta var ett alltför långtgående steg i de flestas ögon, men jag vill ändå påstå att utrikesministerns framgång och det inflytande ministern kommer att kunna utöva i hög grad kommer att bero på hur ministern passar in i kommissionen och samarbetar med denna.
Arbetsgruppen insåg från första början att utrikesministerns logistiska stöd hade avgörande betydelse.
Vi har alltid förespråkat att delegationerna skall göras om till en enhetlig extern representation i form av EU-ambassader.
Även i Bryssel bör ministern ha en strategisk tjänsteavdelning till sitt förfogande, för närvarande med tjänstemän från både kommissionen och rådet samt diplomater från medlemsstaterna.
Även om en sådan avdelning måste arbeta både för ministerrådet och kommissionen ansåg arbetsgruppen att den av funktionsskäl borde placeras inom kommissionen, även om den lojalt måste stå till utrikesministerns och ministerrådets förfogande.
Enligt min åsikt har inrättandet av en ny självständig myndighet mycket lite gemensamt med vårt mål.
Vi ville avskaffa pelarna, men i stället inrättas en superpelare i form av en ny avdelning.
På samma sätt tycker jag att det är ett steg i fel riktning att kommissionens tjänsteenheter inte längre skall vara gemensamma.
Kommissionen måste försvara sin ställning efter bästa förmåga och finna en plats för denna avdelning för yttre åtgärder inom sina tjänsteenheter.
Kommissionen måste komma ihåg att den måste vara enig och därför har sista ordet.
I Brokbetänkandet kommer vi Europaparlamentariker tydligt att förespråka dessa lösningar och helhjärtat stödja kommissionen, men det är kommissionens sak att leda förhandlingarna.
