# ID: svediakorp-gov455992
# author: Jo Leinen (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 641
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag har just kommit tillbaka från ett offentligt möte i Lorraine om den europeiska konstitutionen, och flertalet personer där var positiva till tanken på en EU-utrikesminister som har en avdelning för yttre åtgärder under sig.
Jag är övertygad om att människorna runtom i EU tycker likadant.
Till exempel återspeglas i Eurobarometrarna ständigt folkets önskan om att EU skall agera samfällt gentemot omvärlden.
Därför vidtas åtgärder i denna riktning genom den europeiska konstitutionen.
En utrikesminister skulle ge EU: s värden ett ansikte och försvara EU: s intressen i världen.
För att utföra sina uppgifter behöver han eller hon naturligtvis den avdelning för yttre åtgärder som vi har talat om.
Den dubbla funktionen gör konstruktionen ganska komplex, vilket vi måste hitta en lösning på.
Jag anser att detta måste göras i konstitutionens anda – och vilken är konstitutionens anda?
Den innebär att den tidigare andra pelaren, med dess rätt så mellanstatliga upplägg, integreras med gemenskapsmetoden.
Själva idén med debatterna i konventet och på regeringskonferensen var att integrera vad som var den andra pelaren med ett EU som har status som juridisk person och som är tänkt att fungera som en odelad enhet både internt och extern.
I artikel 296 i konstitutionen förklaras att den utrikespolitiska avdelningen skall inrättas genom en rådsresolution efter det att parlamentet har hörts och efter kommissionens godkännande.
Vi inriktar oss i dag på denna punkt.
Kommissionen är delaktig i avdelningens utformning.
Vi här i kammaren var oroliga för att rådet hade kommit mycket längre i sitt arbete, hade börjat staka ut gränser och redan hade dragit upp bestämda planer, medan kommissionen var alltför tveksam och intog ett alltför reserverat förhållningssätt i frågan.
Vi har i dag därför väckt frågan om hur kommissionen avser att se till att gemenskapsmetoden vidareutvecklas och garanteras inom området yttre förbindelser, om hur avdelningen skall organiseras administrativt och ekonomiskt och om hur parlamentet skall kunna övervaka dess verksamhet.
Vi bör använda alla till buds stående medel för att förhindra att det skapas en tredje byråkrati vid sidan av kommissionens och rådets förvaltningar.
Detta vore det värsta tänkbara som kunde hända.
Sedan uppstår naturligtvis frågan om huruvida den utrikespolitiska avdelningen skall vara en del av rådet eller av kommissionen, och här måste vi betänka att det i många länder redan nu finns delegationer som skulle kunna bli EU-ambassader.
Jag tycker att det vore rätt och riktigt att organisatoriskt och budgetmässigt göra avdelningen till en del av kommissionen snarare än av rådet.
Rådet skulle likväl garanteras full delaktighet, för avdelningen skulle utan tvekan finnas för att genomföra de beslut som fattas av rådet som politisk enhet.
Exempel på detta slags dubbelhet finns i många länder, däribland Tyskland, där det på vissa förvaltningsnivåer finns organ som tjänar både de lokala myndigheterna och staten.
Långt ifrån att vara något okänt skulle detta kunna fungera även i detta fall.
Vi måste också besluta vad avdelningen för yttre åtgärder skall göra och vad den inte skall göra.
Jag anser inte att det vore klokt att skapa en mastodontmyndighet med ansvar för alla portföljer från kommissionsledamot Peter Mandelsons handel till kommissionsledamot Louis Michels utvecklingspolitik.
Dessa måste delas mellan en traditionell utrikespolitisk avdelning, för vilken utrikesministern har ansvaret, och andra generaldirektorat och kommissionsledamöter med egna ansvarsområden.
Med en utrikesminister som även är kommissionens vice ordförande skulle det naturligtvis vara möjligt att koncentrera befogenheter och förpliktelser i ett par händer och att uppnå konsekvens inom området.
Vi ser med spänd förväntan fram emot vad kommissionen har att säga och hoppas att allt som görs i denna viktiga fråga kommer att överensstämma med konstitutionens anda och framhäva denna.
