# ID: svediakorp-gov455890
# author: Jan Jerzy Kułakowski (ALDE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 481
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Nu när 60 år har gått sedan andra världskrigets slut är Europas framtid beroende av om två grundläggande villkor uppfylls.
Det första är att historien kring de händelser som inträffande under andra världskriget allmänt erkänns och det andra är att en gemensam vision om europeisk integration kommer till stånd på grundval av denna historia.
Människors sätt att minnas historien på kan variera beroende på om slutet på kriget innebar verklig befrielse eller inte.
I Polen minns man ett antal viktiga datum som tragiska händelser då andra världskrigets öde beseglades.
Det första är den 1 september 1939 när Hitler angrep Polen.
Detta datum utgör början på en mardrömslik tid av ockupation, förtryck och koncentrationsläger då ockupationsstyrkorna gjorde sitt bästa för att eliminera den polska nationen och dess folk.
Men det var också en tid av hjältedåd som utfördes av den stat och det samhälle som gick under jorden.
Ett annat datum som polackerna minns är den 17 september 1939.
Trots att detta datum inte är lika välbekant i Västeuropa är det både smärtsamt och mycket viktigt, eftersom det var då Sovjetunionen angrep Polen.
Angreppet skedde som en följd av att Molotov-Ribbentrop-pakten slöts mellan Hitler och Stalin, vilket ledde till en andra delning av Polen.
Andra datum är från 1943, då de brott som begåtts i Katyn 1940 avslöjades.
Tiotusentals polska officerare och tjänstemän slaktades på Stalins order bara för att de tjänstgjorde för den polska staten.
Vidare ägde heroiska uppror rum 1943 och 1944.
Det första var upproret i Warszawagettot som slutade med blodigt nederlag, eller snarare förintelse, och det andra var Warszawaupproret, som de sovjetiska trupperna åsåg från floden Wislas högra strand utan att ingripa.
Det sista datum som polackerna minns är 1945, då Jaltakonferensen ägde rum.
Den gav upphov till järnridån som delade Europa i 44 år och skar av mitt land, Polen, från europeisk demokrati och integration.
Detta är allt jag vill säga om hur vi minns historien.
Om vi talar om en gemensam vision för den europeiska integrationen vill jag lyfta fram en grundläggande fråga.
Det vi minns är de brott som begicks av systemen och de offer som dessa system krävde.
Dessa minnen får under inga omständigheter splittra nationer och folk.
Det är budskapet bakom Solidaritet, den polska sociala rörelse som utlöste Östeuropas befrielse och som också firar 25-årsjubileum i år.
Denna rörelse var den drivande kraften bakom återupptagandet av förbindelserna mellan de två delarna av Europa som hade separerats till följd av Jaltabesluten.
Jag vill rent kategoriskt hävda att solidaritet måste vara den vägledande principen för vår gemensamma framtid.
Jag vill avsluta genom att uppmana samtliga ledamöter att rösta för denna resolution.
