# ID: svediakorp-gov455888
# author: József Szájer (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: HU
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 974
# sentences: 48
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Den store ungerske poeten Attila József som föddes för ett sekel sedan påminner oss om att vi, de europeiska nationerna, som har utkämpat många krig med varandra, har många gemensamma angelägenheter att bringa ordning i.
I sitt brev nyligen till Vytautas Landsbergis och mig skrev kommissionsledamot Frattini att er historia också är vår historia.
När vi firar världskrigets slut i Europa får vi inte glömma att krigsslutet gav olika saker till var och en av de europeiska nationerna.
För nationer som hade större lycka markerade det slutet på långt lidande och omätbar förstörelse för 60 år sedan.
Vi bugar för alla som uppoffrat sig för fred.
Men en ny ond diktatur väntade för den andra halvan av Europa med lika mycket lidande och förstörelse.
Natt efter natt utan gryning, ockupation efter ockupation utan självständighet, omänsklig diktatur efter omänsklig diktatur utan frihet.
Den slovakiska ledamoten Zita Pleštinská sitter här bakom mig bland oss.
Hennes ungerske far István Kányai jagades lika mycket av nazisterna som av fascisterna och utstod senare nio års helvete i Sovjets koncentrationsläger.
Den som befriar den oskyldige fången från ett fängelse och låser in honom i ett annat är en fångvaktare, inte en befriare.
Och fången ser honom inte som någon som gav honom hans frihet utan som någon som tog den.
För många europeiska nationer kom deras länge efterlängtade frihet femtio år efter den 8 maj 1945.
Det sista steget togs datumet den 1 maj 2004, som utgör slutet på Jaltas världsordning.
Andra världskriget slutade i praktiken den 1 maj 2004.
Det vore därför lämpligare att fira krigsslutet här, i det återförenade Europas huvudstad i stället för i Moskva.
Europas nationer såg två sidor av samma mur: Taggtråden delade oss i tu under ett halvt sekel.
Vi uthärdade det outhärdliga, höll ut under det system som skapades av Sovjets Röda armé och som höll sig kvar efter befrielsen.
Folkmord, klassrelaterad och etnisk rensning, mord, tortyr, deportation och berövande av oskyldiga människors mänskliga rättigheter begicks i den progressiva socialistiska andans namn.
Det system som tvingades på centraleuropeiska nationer av Sovjetkommunismen var en direkt följd av den plan som Stalin talade om den 19 augusti 1939 inför politbyrån när han lämnade en förklaring om Molotov-Ribbentrop-pakten: Jag citerar:
Våra nationer reste sig mot sådan bolsjevikisk partidiktatur många gånger: I Berlin 1956, i Ungern och Poznañ 1956, i Tjeckoslovakien 1968 och i Polen 1980.
Väst välkomnade våra revolutioner, visade oss sin sympati och tolererade diktaturen igen när Sovjetunionen kuvade och med blodsutgjutelser utrotade dessa uttryck för önskan om frihet.
Kära kolleger, vår historia är även er historia.
Men vi, de nationer som befriades från Sovjets ockupation för ett decennium sedan, har inget förbarmande när det handlar om vår senaste historia.
Efter kriget rätade man stolt på sig i Västeuropa och åtnjöt fredliga framgångar.
Detta gav upphov till dagens situation där det finns människor som tillhör den mer lyckligt lottade halvan av Europa.
Till och med här i Europaparlamentet finns dessa människor som vill generera kapital för egen del genom att skrämma den egna befolkningen med de billiga medborgarna i de nya medlemsstaterna, med människor som hamnade i ekonomisk kris på grund av den fruktlösa socialistiska ekonomin som de påtvingades.
Men många människor i Västeuropa förstår inte heller varför den femuddiga röda stjärnan, liksom hakkorset, har blivit symbolen för hat och förtryck.
Vår historia är även er historia.
För 60 år sedan besegrades nazismens makt gemensamt av nationer i Europa.
Den misskrediterade politiska klassen försvann.
Det finns inga torg uppkallade efter Hitler och inga statyer restes till åminnelse av nazistiska mördare.
Ett halvt sekel senare kollapsade Sovjetunionen och kommunistregimen.
Den jugoslaviska kommunismen som gick sin egen väg utan sovjetisk ockupation led ett förödmjukande underlag.
Arvtagarna till det fallna kommunistsystemet är vältaliga affärsmän som kräver respekt, ansvarsfulla politiker, så att säga.
Statyer av Stalin har rests i Ryssland igen och man kallar Sovjetockupationen för befrielse igen.
De verkar vilja höra allt mindre om den kommunistiska diktaturens illgärningar.
Ärade parlament, våra tankar får inte färgas av dubbelmoral.
Auschwitz, massakern i Katynskogen, nazismen och den dubbla sovjetiska ockupationen av de baltiska staterna, orättfärdiga diktaturer som sliter sönder Europas intressesfärer, gränser som dras med hjälp av tvång och olika pakter, deportation av hela nationer, mord, tortyr, lemläsning av människor, berövande av rösträtt och utväxling av befolkningar, murar som delar nationer, kränkningar av de mänskliga rättigheterna och minoriteters rättigheter.
Allt detta är grava orättvisor oavsett förövare.
I dag 60 år efter det militära slutet på kriget är det tid att konfronteras med dessa frågor.
Den sovjetiska arméns enorma uppoffringar kräver respekt och ära.
Men den ockuperande armén förtjänar inte vår respekt.
Den tvingade sin egen förtryckardiktatur på en del av Europas nationer.
Så länge vi inte förmår kalla en grymhet en grymhet, förkunna att mord är mord och så länge vi väger en synd mot en annan kommer krig att fortsätta rasa i våra huvuden och såren inte att läka.
Jesus säger att sanningen befriar oss.
Europas återförening skapar möjligheter för en ny start.
Vi som en gång var vinnare och förlorare, förtryckare och förtryckta kan bygga ett gemensamt, demokratiskt Europa som bygger på värdet av mänsklig värdighet som är rotat i den kristna traditionen med hopp om en ljusare framtid och lyckligare kommande generationer.
Låt oss lyssna på Attila József och poeten och bringa ordning i våra gemensamma angelägenheter!
