# ID: svediakorp-gov455886
# author: Wojciech Roszkowski, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 686
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Olika nationer har väldigt olika erfarenheter av andra världskriget, så den debatt vi för i dag är kanske den viktigaste debatten om europeisk identitet som har hållits på många år.
Om vi verkligen vill gå samman och forma en gemensam europeisk andlig gemenskap måste vi sträva efter att fullt ut förstå de historiska erfarenheter som Europas nationer har.
För detta finns det vissa frågor som vi måste tala om på ett rättframt sätt.
Den resolution som markerar att det är 60 år sedan kriget slutade har kommit till stånd som ett resultat av en kompromiss som satt mycket långt inne, och i stort ger den en exakt bild av krigets konsekvenser.
Men hittills har ingenting sagts om kopplingen mellan början och slutet på kriget eller om de åsikter om kriget som för närvarande högljutt förkunnas i Ryssland.
Münchenavtalet och delningen av Tjeckoslovakien var Hitlers första aggressiva handlingar, men man kan inte förneka att Molotov-Ribbentrop-pakten var den verkliga krigsorsaken.
Polen blev offer för samarbetet mellan Tredje riket och Sovjetunionen i september 1939.
Detta åtföljdes av att Tyskland invaderade Norge, Danmark, Belgien, Holland, Luxemburg, Frankrike, Jugoslavien och Grekland och att Sovjet invaderade Finland, Litauen, Lettland och Estland.
Stalin slöt inte upp med de allierade i deras kamp mot Tyskland av egen fri vilja.
Tvärtom, han vägrade att samarbeta med Frankrike och Storbritannien.
Det var först efter Hitlers anfall mot Sovjetunionen i juni 1941 som han försäkrade sig om understöd från britterna och amerikanerna genom att ingå en ny koalition som till slut besegrade Tredje riket.
Trots att det var Röda armén som fick ta den värsta stöten gjordes inga ändringar av Sovjetsystemet.
Gulag-arkipelagen fortsatte att expandera och det antal liv den krävde kan jämföras med antalet sovjetiska medborgare som stupade i kriget.
Samarbetet mellan de Tre stora byggdes endast skenbart på delade värderingar och var därför omöjligt att upprätthålla efter krigets slut.
Kort före sin död tillstod Roosevelt att Amerika inte kunde göra affärer med Stalin eftersom denne hade brutit alla sina löften.
Men detta medgivande kom för sent.
Europa var delat och Östeuropa drevs i armarna på den stalinistiska totalitarismen.
Polen tillhörde de länder som påverkades och var det första som bjöd Hitler något motstånd, detta i en tid då Stalin var hans allierade.
De polska väpnade styrkorna utgjorde en fjärdedel av de allierades styrkor och landet förlorade relativt sett störst antal människor under kriget.
Tyvärr är man i Ryssland nuförtiden ovillig att medge att Sovjetunionen spelade en dubbel roll under kriget.
President Putin har anammat en stalinistisk tolkning av andra världskriget och dess efterspel och hävdar att Molotov-Ribbentrop-pakten var ett normalt internationellt avtal.
Ryssland har officiellt förnekat att Stalin angrep Polen 1939, att folkmord begicks i Katyn och att Sovjetunionen ockuperade de baltiska staterna.
Man hävdade rentav att Jaltakonferensen gav Polen demokrati.
Viktor Jerofejev, en välkänd rysk författare, skrev nyligen att man i Ryssland är tillräckligt upplyst för att göra åtskillnad mellan Stalins totalitarism och Hitlers regim.
Om man verkligen var upplyst i Ryssland skulle det finnas skäl att hoppas att man kunde försonas med Europa.
Varje tecken på återupprättelse av Stalin skall dock vara en varning för oss alla.
Varför är detta så viktigt just nu?
President Putin har sagt att försoning mellan Ryssland och Tyskland skulle kunna statuera exempel för Europa.
Men försoning som baseras på en stalinistisk tolkning av historien får tyvärr varningsklockorna att ringa, och de ringer särskilt högt i Warszawa, Vilnius, Riga och Tallinn.
Såväl folket i Polen som folken i de andra nationerna i Centraleuropa anser det vara omöjligt att uppnå fred och försoning i Europa om länderna som ligger mellan Tyskland och Ryssland utelämnas i ekvationen på det här sättet.
Europaparlamentet måste förstå att vi i Polen och Centraleuropa sitter i en obekväm ställning när Västeuropas supermakter och Ryssland skakar hand över våra huvuden.
