# ID: svediakorp-gov455884
# author: Francis Wurtz, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 805
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Det fina tal som Jean-Claude Juncker höll står, tillsammans med den särskilda betoningen i efterföljande tal, i skarp kontrast till det extremt misslyckade och oroande innehållet i det resolutionsförslag som lagts fram för oss från majoriteten av grupper på 60-årsdagen av nazisternas kapitulation.
Jag är övertygad om att kvinnor och män i de flesta av de politiska grupper som är representerade i parlamentet kommer att känna obehag när de ställs inför denna text, som mer eller mindre är en revidering av historien.
När en institution som vår tar upp den händelse som var avgörande för EU: s tillblivelse och dagens värld som var alla allierades seger – amerikanare, britter och sovjeter i koalitionen mot Hitler, är varje ord viktigt.
Låt oss slå vad om att många män och kvinnor förväntade sig att i ett uttalande av denna typ få läsa rader som denna: ” Den 8 maj 1945 var en dag av befrielse för Europa ”.
Varför inte, eftersom det är sanningen?
Det var en dag när den sovjetiska armén bidrog på ett avgörande sätt.
Utan att försöka förbise det stalinistiska förtrycket på något sätt skulle ett antal européer, när de ställs inför olika demonstrationer av nostalgi för Tredje riket, utan tvekan också ha hoppats att få höra oss säga att det ur intellektuell och moralisk synvinkel är oacceptabelt att ursäkta nazisternas ohyggligheter genom att peka på stalinismens brott, och att vi verkligen – med tanke på minneskriget som för närvarande gör att de baltiska republikerna och Ryssland är i konflikt med varandra – bör komma ihåg Nazitysklands del av ansvaret för tragedin i de baltiska staterna.
Mina damer och herrar!
Jag skall klargöra en punkt: alla argument som jag just lagt fram kom faktiskt från en artikel som i förrgår publicerades i den franska dagstidningen, signerad Michael Mertes som tidigare var rådgivare åt förre förbundskanslern Helmut Kohl.
Det är er politiska familj, ledamöter i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater!
Gudskelov!
Vi förlorade kriget, avslutar man med, och lägger till en rad som jag föreslår att ni begrundar: det sätt som vi ser på det förgångna lär oss mer om våra nuvarande attityder än om det förgångna som sådant.
Hur kommer medborgarna i en tid när Europeiska unionen rådfrågar dem om ett konstitutionsförslag att tolka begreppet med ett utvidgat Europa som börjar med att ifrågasätta hörnstenen i visionen om Europa och världen, som föddes den 8 maj 1945, nämligen att nazismen inte var vare sig en diktatur eller en tyranni lik någon annan, utan snarare en fullständig brytning med samhället som helhet?
Vi för vår del är beredda att hålla en debatt där vi vänder på alla stenar, vare sig den koncentreras på stalinismens brott, den tysk-sovjetiska pakten i dystert minne eller till och med de baltiska staternas historia.
Inget, absolut inget, får emellertid låta oss banalisera nazismen, vars syfte – om vi nu behöver påminna om det – var att utrota lägre stående och utvidga utrymmet för den högre stående rasen genom masskrig.
Det är anledningen till att vi hade rätt att förvänta oss en text om den 8 maj 1945 från Europaparlamentet med ett helt annat fokus.
Det hade inte heller varit för mycket att dessutom hedra de anonyma soldaterna vid detta tillfälle, de som utan annan ambition än att leva och agera som rättrådiga män och kvinnor engagerade sig i motståndsrörelsen och riskerade livet, vilket så många av dem offrade för vår frihet.
Ett ord – bara ett ord – om ohyggligheterna i Hiroshima och Nagasaki och de tiotusentals döda i ett besegrat land skulle inte heller ha varit för mycket.
Europaparlamentet har verkligen misslyckats med att försona sig med historien vid detta tillfälle.
Dessutom vägrar min grupp enhälligt att stödja denna resolution som kommit alltför långt ifrån vår uppfattning om ett Europa med 25, 27 eller 30 medlemmar.
Jag skall ägna de sista orden åt en europeisk ledare som för 20 år sedan fann de rätta orden när han talade om den 8 maj 1945, och gjorde det i ett land där det var mycket svårt att säga det öppet.
Jag talar om den förre tyske presidenten, Richard von Weizsäcker, om jag får citera honom.
” Vi har styrkan att se sanningen i vitögat så bra vi kan, utan förskönande eller förvanskning.
För varje dag blev något tydligare, och detta måste sägas i dag för oss alla: Den 8 maj var en befrielsens dag.
Den befriade oss från nazisterna omänsklighet och tyranni ”.
