# ID: svediakorp-gov455882
# author: Graham Watson (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,231
# sentences: 52
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


,. – Herr talman!
Den brittiske poeten John Donne konstaterade: ” Ingen människa är en ö, hel i sig själv; varje människa är en del av kontinenten, en del av fastlandet; om en tuva spolas bort av havet, förminskas Europa ”.
Detta skrevs 1624, men ändå fortsatte folk och stater på vår kontinent att föra krig i över 300 år.
Hat och stamtänkande är det otäcka arv som Europa har lämnat efter sig.
Om vi inte visste det förut bör ” kriget som skulle göra slut på alla krig ” ha visat oss den meningslöshet och det trauma som uppstår ur organiserad krigföring.
Vårt uppvaknande ur den mardrömmen ledde till att Nationernas Förbund (NF) bildades, men ändå fortsatte vi att överföra de viktigaste resultaten av de vetenskapliga framstegen till framställning av dödsbringande massförstörelsevapen.
När andra världskriget var slut i Europa, den 8 maj 1945, hade över 40 miljoner människor mist livet.
Om man vill vara cynisk kan man kanske säga att 1900-talets européer hade svårt att lära sig.
Det krävdes två blodiga krig och en kontinent i ruiner för att lära oss att ett enat Europa är mer värt mer än summan av dess delar.
Inte ens då kunde alla av oss förverkliga vår önskan om fred och frihet.
Medan maj 1945 för de flesta européer innebar att deras länder befriades från nazismens tyranni och att en ny tid av frihet och återuppbyggnad inleddes, kom ett tyranniskt styre snabbt att avlösas av ett annat för dem som råkade bo på fel sida om järnridån.
Ytterligare två generationer förvägrades den frihet som vi nu upplever.
Som student vid Karl Marx-universitetet i Leipzig 1976 såg jag detta med egna ögon.
Det är oundvikligt att vår syn på historien skiljer sig åt.
Diskussionen måste dock handla om framtiden, inte det förgångna.
Låt oss glädjas åt att Europa är enat i fred och att vi kan sitta tillsammans i samma debattkammare.
Låt oss också glädja oss åt att vi har ett antal gemensamma överstatliga institutioner som beslutar i frågor av ömsesidigt intresse.
Det var den nödvändiga insikten om att vi är ömsesidigt beroende av varandra som ledde till att Europeiska unionen bildades och att Sovjetblocket slutligen föll samman.
Vi började med kol och stål, som var byggstenarna i efterkrigstidens Europa.
Vi byggde upp den gemensamma marknaden, den välståndets grundbult som mina föräldrar aldrig kunde drömma om, och på tröskeln till det nya århundradet förverkligade vi den gemensamma valutan för 300 miljoner européer.
När vi nu högtidlighåller 60-årsdagen av oavbruten fred ser vi att Europa har nått långt på vägen mot att gradvis bygga upp en solidaritet mellan folken i våra länder.
Europeiska unionen har tveklöst blivit en framgång – frihet, jämlikhet och broderskap har kommit att prägla vår gemensamma lagstiftning och samhällsstruktur.
Det finns emellertid inga garantier för att det alltid kommer att vara så, och vi står nu vid ett vägskäl, nämligen konstitutionsfördraget.
Kommer vi att kunna fortsätta framåt och ytterligare befästa den hittills längsta perioden av fred, stabilitet och välstånd, eller kommer vi att få se den vittra sönder och följas av nationell konkurrens och politisk balansgång?
En kolumnist i påminde oss förra veckan om hur tunn civilisationens fernissa är och hur svårt det är för samvetets röst att göra sig hörd när vi frestas att bryta mot rättsstaten och brista i respekt mot våra medmänniskor.
Detta är den utmaning som våra medlemsstater står inför när de uppmanas att ratificera konstitutionsfördraget.
Utgångspunkten och förutsättningen för ett fredligt och välmående Europa har alltid varit konvergens och delat ansvar.
Samarbetet har utvecklats från att gälla handel till att omfatta socialpolitik, sysselsättning, invandring, polis- och rättsväsende och utrikespolitik.
Genom omvälvningarna i Central- och Östeuropa befriades vi från det ok som lades på oss vid Jaltakonferensen, men nya utmaningar väntar.
Jag tänker bland annat på den utmaning som det innebär att ge en växande befolkning världen över mat, kläder och tak över huvudet, samtidigt som allt fler tvingas till migration genom krig och svält eller av ren och skär förtvivlan.
Vi måste också ta itu med hålet i ozonlagret, de smältande istäckena, de höjda havsvattennivåerna och klimatförändringarna.
En ytterligare utmaning är hotet från den internationella organiserade brottsligheten som har lett till att vissa kriminella grupper nu är mäktigare än många regeringar och genom handel med narkotika och handeldvapen samt människohandel och samarbete med terroristorganisationer drar sorg och elände över åtskilliga människor.
Inget land kan ensamt klara av dessa utmaningar.
För att kunna erbjuda trygghet, välstånd och möjligheter, vilket våra landsmän förväntar sig av sina regeringar, måste vi samarbeta.
Vi måste samarbeta också med Förenta staterna och Kanada, vilkas folk vi har så mycket att tacka för och vilkas värderingar vi i mångt och mycket delar, inte bara för att tillsammans med dem möta gemensamma utmaningar, utan också för att förmå dem att känna tillförsikt inför ett nytt och mäktigare Europa.
Europa har möjlighet att vara en hoppets fyr och en förebild när det gäller tolerans, mångfald och stabilitet i en värld där dessa företeelser fortfarande är sällsynta.
Vi kan kräva grundlagsstadgade rättigheter eller se på när våra rättigheter urholkas.
Vi kan välja mellan att antingen ratificera konstitutionsfördraget och sätta vår lit till demokratin och till en regering som kan avkrävas ansvar, eller att även i fortsättningen lägga alltför stor makt i händerna på människor som inte utsetts genom val.
Vi kan vänskapligt räcka ut handen åt de medellösa, eller dra oss undan i vanföreställningen om att vi lever i en fristad där inget kan hota vårt välstånd.
Vi kan välkomna Rumänien, Bulgarien, Turkiet och länderna i västra Balkan och acceptera pluralism och mångfald i Europa, eller fortsätta att behandla varandra med fientlighet och misstänksamhet.
Konvergens är inte bara ett ideal utan en ekonomisk och politisk nödvändighet.
Det är dags att komma bort från nationellt egenintresse och arbeta för ökad konvergens.
Samarbete är det som leder framåt och gör att vi tillsammans kan möta de globala utmaningarna.
Europa har en ledande roll i denna tid av globalt styre.
Det är en stabiliserande kraft och ett riktmärke för andra länder och folk.
Handel och samarbete kan ge andra samma fördelar som har kommit oss till del, och min grupp välkomnar därför ökade kontakter med Ryssland och Folkrepubliken Kina.
Men av historien bör vi lära oss att inte bli ett redskap för auktoritära regimer.
ALDE-gruppen ser med oro på vissa av rådets politiska åtgärder.
Att exempelvis försöka bjuda under amerikanerna och slumpa bort de mänskliga rättigheterna till lägstbjudande skulle vara en förolämpning mot den värdighet som Europas folk har kämpat så hårt för att uppnå.
Liksom ingen människa är en ö är inte heller ett land en ö.
Vi står samlade i vår strävan att slå vakt om en bräcklig värld och att leda dess invånare.
Låt Europa stå som exempel på att olikheten har ett värde i sig och låt oss anta utmaningen.
