# ID: svediakorp-gov455881
# author: Martin Schulz, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,248
# sentences: 50
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
När vi erinrar oss den 8 maj 1945 och minns vad som då hände tänker vi på den period som föregick den dagen och även på perioden efter.
Det är omöjligt för en tysk parlamentsledamot att tänka på detta datum utan att samtidigt erinra sig sin egen nationalitet.
Den grupp som jag talar för innefattar parlamentsledamöter från Tyskland och företräder det land som ville ha det här kriget, som förberedde det, som förde det och som organiserade det på ett skoningslöst sätt.
Jag talar emellertid också för ledamöter från Polen, det land som var det första som invaderades av den tyska armén, liksom för ledamöter från de länder – Förenade kungariket och Frankrike – som var främst bland de allierade, utan vars förenade makt Hitler inte hade kunnat övervinnas.
Närmast mig sitter Poul Nyrup Rasmussen, som under många år var premiärminister i Danmark, ett land som Hitlers Tyskland invaderade och ockuperade över en natt – och en av de ockuperande soldaterna var min egen far.
Jag talar också för ledamöter från länder som led under en diktatur långt efter andra världskrigets slut.
Min grupp innefattar en advokat som försvarade offer för Francoregimen, och en annan ledamot som själv var ett offer och som har torterats i hemliga polisens fängelsehålor.
Vissa av kollegerna i min grupp är från Portugal och Grekland, män och kvinnor som – precis som ni, herr kommissionsordförande – gladdes åt att få se diktatorerna drivas ut ur sina länder.
Min grupp innefattar min vän Józef Pinior, som blir gruppens nästa talare och som under en tid torterades i kommunistiska fängelser därför att han var fackföreningsman och socialdemokrat.
För mig är det ett privilegium att få tala för alla dessa människors räkning; ett privilegium som jag tackar Europeiska unionen för.
Detta är något som vi alla kan vara tacksamma för mot de män och kvinnor som efter den 8 maj 1945 var tvungna att ta ansvaret för arbetet med att ena Europa, vilket de lyckades med.
Precis som rådets ordförande sade var man tvungen att lära sig läxorna den 8 maj 1945, och man lärde sig de rätta läxorna.
Europeiska unionens historia, Europas historia under perioden efter den 8 maj 1945, är en framgångshistoria.
Det är historien om den bestämda beslutsamhet som växte fram ur ruinerna, historien om ” aldrig mer! ”
Detta ” aldrig mer! ” sades inte bara rakt ut i tomma luften.
Det tog gestalt och form, former som vi arbetar under i dag, som vi drar nytta av i dag, former som gör det möjligt för mig att företräda ledamöter av den judiska tron, som gör det möjligt för min grupp att innefatta muslimska ledamöter, som gör att min grupp kan bestå av ledamöter som har lidit och andra som har lärt sig av dem som har lidit.
De gör det möjligt för oss att finna gemensamma grunder genom att fastställa en sak: lärdomen från den 8 maj måste vara att om detta ” aldrig mer! ” skall bli permanent måste vi kämpa för det på nytt varje dag.
För vår demokrati, för vårt Europa, fortsätter vår kamp dag för dag.
Låt oss i dag minnas orsakerna, perioden före, som kännetecknades av en insikt.
Det är unikt i människans historia att en stat definierar sig och sina syften i termer av utrotning av andra folk och raser.
Aldrig, vare sig förr eller senare, har det funnits en stat som motiverat sin egen existens genom att säga att den existerar som en stat för att judar, slaver, romer, sinter och handikappade skall kunna utplånas.
Något sådant är unikt i människans historia.
Det är det otroliga med Tredje riket; nazisterna ville att det inte skulle finnas ett spår kvar av judarna i Europa.
För några veckor sedan var jag i Yad Vashem, minnesplatsen i Jerusalem.
Jag steg ned i korridorerna och hallarna under jord där ödet för miljontals offer skildras.
Direktören för Yad Vashem som visade mig runt sade till mig: ” Varje dag går jag ned i detta helvete och ser dem – bilderna, bara dem.
Det är ett helvete. ”
Sedan gick jag upp för trappan och genom en korridor till det nya museet som har en stor glasad framsida och där, i solskenet, ligger staden Jerusalem. ” Varje dag ”, sade direktören för Yad Vashem, ” när jag kommer ut från detta helvete och ser den här synen vet jag att de inte lyckades.
Vi lever.
Vi klarade det.
Det gjorde inte nazisterna. ”
Varje minne, varje minnesdag, varje namn vi läser, är en seger över de brottslingar som inte ville att något skulle finnas kvar.
Om vi minns dem lever det judiska folket kvar, liksom romerna och sinterna, liksom de som mördades av politiska skäl, liksom de handikappade.
De lever kvar i vårt minne och därför lever de.
Så många offer, så många namn!
Anne Frank var en liten judisk flicka vars enda brott var att vara en liten judisk flicka i Amsterdam.
Låt oss minnas Anne Frank en dag som denna.
Sophie Scholl var en ung tysk student, vars enda brott var att hon var en rättskaffens person, och hon halshöggs vid 18 års ålder för att ha delat ut flygblad där nazistregimen kritiserades.
Jag tänker också på Krzysztof Baczynski, en ung polsk poet som sköts till döds i Warszawa av en tysk prickskytt.
Tre namn av 55 miljoner offer!
Tre namn som får företräda alla andra offer.
Låt mig upprepa: tre namn som vi erinrar oss och som får företräda alla dem vi bör minnas.
De senaste veckorna har vi ofta undrat över meningen med vår Europeiska union, och man har frågat oss vad den skall vara bra för.
Vad den här unionen är till för beskrivs i våra tal i dag.
Att även i dag fortsätta detta enande arbete, som fortfarande övervinner splittring, fortfarande föraktar rasism, fortfarande utesluter alla antisemiter, rasister och nazister från det demokratiska samhället, fortfarande föraktar dessa brottslingar, fortfarande räknar upp deras gärningar och fortfarande minns dem – det är basen, den moraliska och intellektuella grunden till Europeiska unionen, den union som byggts upp av våra fäder och deras fäder.
Med tiden har EU fått ett arv; EU är inte längre en nyhet.
Unionen är nu 60 år gammal eftersom den i princip föddes den 8 maj 1945.
Just nu har vi ett arv att förvalta om vi skall föra den vidare.
Om vi bryr oss om detta arv och känner oss bundna att minnas att Tredje riket stod för människans moraliska bottenläge, varifrån vi dragit de rätta slutsatserna genom att skapa denna union, då kommer vi EU-politiker att bidra till att de unga män och kvinnor som sitter här på kammarens läktare kan se fram emot en ljusare framtid än vad deras föräldrar och far- och morföräldar hade.
