# ID: svediakorp-gov455879
# author: José Manuel Barroso, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,617
# sentences: 75
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr rådsordförande, ärade ledamöter, kära vänner!
Det är en stor ära för mig att representera kommissionen vid denna ceremoni i det parlament som företräder européerna.
I dag ser vi bakåt på det förgångna och framåt mot framtiden.
Vi är här för att minnas, erkänna och bygga upp.
Låt oss först titta tillbaka på det förgångna.
Den största världsomspännande konflikten orsakade blandade känslor bland alla dem som överlevde den.
Den var en källa till lättnad för många, en källa till tomhet, absolut, och ofta en källa till rädsla för framtiden, en rädsla för att efterkrigstiden inte skulle vara bättre – utan till och med värre – än tiden före.
Det är därför vi minns.
Vi minns den extrema förstörelsen som ödelade Europa.
Knappast något land undkom oskatt.
Det som vissa har kallat det ” europeiska inbördeskriget ” vittnade om den omänsklighet som människan är i stånd att utsätta andra människor för.
Vi européer känner oss ofta stolta över allt som vår civilisation och kultur har åstadkommit, de stora triumfer som den europeiska andan har firat, men vi måste också ödmjukt erkänna att några av de värsta ohyggligheter som människosläktet någonsin har begått ägde rum i Europa under 1900-talet.
Vi får emellertid inte heller glömma de fantastiska berättelserna om besegrade motgångar, eller de resor som så många européer gav sig ut på, stundtals över både berg och hav, för att försöka skapa sig en tillvaro i fred och lycka.
Vissa fann denna tillvaro genom att helt enkelt återvända hem.
Vi minns dem som inte fick denna möjlighet, de som såg frihetens ljus slockna i nästan samma stund som det skymtade fram – de som upplevde att en mardröm följdes av en annan.
Vi måste ändå medge att något fantastiskt reste sig ur det Europa som 1945 låg i ruiner.
Jag skulle vilja citera en av den tidens visionärer som talade i Zürich 1946.
Han sade: ” Jag kommer nu att säga något som kommer att slå er med häpnad.
Det första steget mot ett nyskapande av den europeiska familjekretsen måste vara ett kompanjonskap mellan Frankrike och Tyskland.
Endast på detta sätt kan Frankrike återvinna den moraliska ledningen i Europa.
Europa kan inte blomstra upp utan […] ett andligen stort Tyskland. ”
Churchill hade rätt.
Det är i dag lätt att glömma bort vilket mod som krävdes för att säga detta just då.
Det han sade var häpnadsväckande.
Ännu mer häpnadsväckande var de gärningar som ledde till att dessa ord förvandlades till verklighet.
Vi får inte glömma den oerhörda beslutsamhet som Robert Schuman, Jean Monnet, Konrad Adenauer, Alcide de Gasperi och många andra visade och vad de åstadkom genom att återuppbygga i stället för att gräva ner sig i tankar om vedergällning.
Vi måste också minnas, och erkänna, den framsynthet som de transatlantiska ledarna visade när de hjälpte till att axla den börda som återuppbyggnaden innebar, i stället för att vända ryggen åt den.
Låt oss stanna upp ett tag innan vi blir alltför entusiastiska, eftersom det som grundarna påbörjade var anmärkningsvärt men ofullständigt.
Som kommissionen sade i sitt uttalande den 9 maj: För miljontals människor skulle den sanna frihetens klocka inte komma att slå vid andra världskrigets slut utan först vid Berlinmurens fall.
Efter 1945 miste de sin frihet och sina möjligheter i stort sett så snart de hade återvunnit dem.
Vissa förlorade den politiska kontrollen över sina länder medan andra förlorade sitt oberoende.
För åtskilliga människor i Europa innebar krigsslutet fred och frihet, men för en del betydde det endast fred men ännu inte frihet.
Vi får inte glömma hur det såg ut i Europa.
För 60 år sedan genomled vi förintelsen här i denna världsdel.
För ungefär 30 år sedan levde människorna i flera länder i Sydeuropa, däribland mitt eget land, fortfarande under diktatur.
Till för bara 15 år sedan fanns det i hälften av Europas länder varken frihet eller demokrati.
Därför har jag svårt att förstå att vi kan undgå att vara optimistiska över Europas framtid när vi konstaterar hur det numera ser ut i Europa och jämför det med hur det såg ut för bara några år sedan.
Som tur var slutade inte historien här.
Det som 40- och 50-talens europeiska ledare skapade var ett ljus i mörkret och något att sträva mot.
En ljusglimt under mörka år för dem som inte kunde räkna med att få uppleva samma fred, välstånd och stabilitet som övriga européer, och en fantastisk och stark sporre för de folk och länder som kämpade för att bryta sig loss och såg Europeiska gemenskapen, som den då kallades, som en katalysator för omvandlingen av sina länder.
För min generation har Europa alltid varit synonymt med demokrati.
Som artonåring beslöt jag och andra att befria mitt eget land från en själsdödande, maktfullkomlig och bakåtsträvande regim.
Därför hyser jag och så många andra i min generation en alldeles särskild beundran för människorna i Tjeckien, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Rumänien och Bulgarien för deras utomordentliga insatser i kampen för demokrati, och för hur själva föreställningen om Europa för dessa människor är knuten till demokratin som begrepp.
Det borde, och är också, med oerhörd stolthet som Europeiska unionen och dess institutioner tar emot såväl dessa nya folk och medlemmar som folken i Malta och på Cypern.
Denna omvandling förtjänar alltså att erkännas och att minnas.
Varför?
Därför att den ibland verkar vara på väg att glömmas bort.
I dag är det alldeles för lätt att ta den fasta grund för given som vårt Europa, och den nya frihetens och de gemensamma värderingarnas Europa, vilar på.
Vi måste därför slå fast: Europeiska unionen får inte bli offer för sin egen framgång.
Att integrera en så stor variation av medlemmar som enas kring ett gemensamt projekt är verkligen en fantastisk prestation.
Den utmaning som vi alla ställs inför är fantastisk.
Jag är övertygad om att detta enorma projekt, som snart kommer att omfatta 27 länder och 500 miljoner människor, kommer att genomföras trots de stormiga perioder som oundvikligen kommer att äga rum ibland.
Detta genomförande äger ibland rum så fridfullt att vi riskerar att glömma vad som föregick det.
Från och med nu förefaller räkenskaperna för de dödliga konflikter som härjade i Europa vara begränsade till historieböckerna.
De skapade emellertid rubriker för bara 10 år sedan, när massakrer ägde rum i vissa länder på Balkan.
Vi kan säga ” aldrig mer! ” på vår kontinent.
Det är lätt att säga, men Europas historia visar att vi måste arbeta för freden och inte ta den för given.
Det är knappast någon munter utsikt eftersom både problem och rädsla finns i dagens Europa.
I Berlin, i den stora byggnad som en gång hyste det som den demokratiska republiken Tyskland kallade sitt parlament, är ordet inskrivet, som betyder tvivel.
Tvivel och rädsla finns, särskilt bland unga människor.
Deras rädsla är allvarlig: rädslan för att hitta eller inte hitta ett arbete, och rädslan för en mer konkurrensbetonad värld som ibland uppfattas som en utmaning.
Rädslan handlar emellertid om att hitta eller inte hitta ett arbete, och inte om att hitta eller inte hitta sitt eget land.
För närvarande är det klokt att finna ett effektivt sätt att lösa de svårigheter som är knutna till integrationen av marknaderna, oavsett om svårigheterna är verkliga eller bara uppfattas som sådana.
Det är inte en fråga om väpnade konflikter mellan konkurrenter som blir motståndare eller fiender.
Detta är anledningen till att vi, när vi ställs inför denna rädsla, måste följa exemplet från generationerna före oss.
Vi måste visa samma fantasi och samma mod.
Låt oss komma ihåg att det ambitiösa partnerskap vi slutit i Europa har varit början till de fridfulla revolutioner som har givit miljoner européer frihet och demokrati!
Det europeiska exemplet – EU med sex, tio, tolv, femton och nu tjugofem medlemmar – har varit den verkliga drivkraften bakom demokratiseringen i södra Europa, i Latinamerika och senare i Central- och Östeuropa.
Låt oss komma ihåg att friheten är den drivkraft som stimulerar tillväxt, sysselsättning och investeringar och som erbjuder fler européer möjligheten till ett bättre liv.
Andan av demokrati och modernitet i våra samhällen vittnar om vår förmåga att uppfinna vår kontinent på nytt.
Från den inre marknaden till de yttre gränserna, från främjandet av inre sammanhållning till skyddet av en hållbar utveckling och miljö, från solidaritetsdimensionen till rättvisa i jordens alla hörn – eftersom vi inte eftersträvar ett instängt EU – bygger Europeiska unionen hela tiden upp Europa.
Detta sker i konkreta steg som förbättrar det dagliga livet för våra folk.
Ratificeringen av konstitutionen kommer att stärka dessa åtaganden och lägga grunden till ännu mer betydande framsteg i framtiden.
Låt oss därför i dag minnas detta förskräckliga krig och dess konsekvenser.
Låt oss i vårt framtidsinriktade arbete inspireras av den visionära ambitionen och beslutsamheten hos de ledare och medborgare som föregått oss, från försoning till samarbete och från samarbete till Europeiska unionen!
