# ID: svediakorp-gov455878
# author: Jean-Claude Juncker, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,063
# sentences: 82
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar!
Sextio år har gått sedan andra världskrigets slut.
Att minnas den 8 maj 1945, den dag då Tredje riket gav upp, är vår stora skyldighet och jag vill gratulera Europaparlamentet till att ha uppmärksammat den 8 maj 1945 här i dag.
Skyldigheten att minnas är stor, särskilt för dem som är födda efter andra världskriget, män och kvinnor i min generation.
När vi erinrar oss den 8 maj 1945, den tyska demokratins kapitulation 1933 och den fruktansvärda perioden mellan dessa två datum måste vi i den yngre generationen minnas med stor återhållsamhet, åtminstone när det gäller den generation av män och kvinnor som berördes.
Människor som liksom jag är födda efter andra världskriget – 1954, 1955 och senare – måste minnas med återhållsamhet eftersom vi inte var förstahandsvittnen till den tragedi som drabbade den europeiska kontinenten.
Till skillnad från dem före oss såg vi inte koncentrationslägren och fängelserna där människor dödades, torterades och förnedrades fullständigt.
Till skillnad från dem såg vi inte slagfälten eftersom vi inte behövde passera dem själsligt och mycket ofta även kroppsligt känna dödens tyngd.
Vi varken kunde eller behövde bevittna de långa processionerna av fångar som reste genom Europa från alla länder och faktiskt utgjorde ett enda europeiskt begravningståg, till skillnad från dem som både kunde och tvingades bevittna detta.
De av oss som är födda efter andra världskriget har inte ställts inför tragiska val, vare sig individuella eller kollektiva.
Vi behövde inte säga vare sig ja eller nej, vi kunde värma oss i glöden från efterkrigstiden och besparades sådana tragiska val.
Att minnas den 8 maj 1945 är en handling som stimulerar vårt kollektiva minne.
Detta är extremt betydelsefullt nu när förstahandsminnena och förstahandserfarenheterna av kriget och dess omedelbara efterdyningar – verklig kunskap med massor av personliga erfarenheter och ädla känslor – är på väg att bli en del av historien, med allt vad det innebär i form av distans och förment objektiva tolkningar av minnen.
I dag är förstahandsvittnena till denna fruktansvärda period i Europas historia på väg att lämna den här världen bakom sig.
Det är rörande att se ryska krigsveteraner på sina lastbilar på Röda torget och den långa processionen av människor som gick ut i krig för sin egen skull och för vår, och som i dag inte längre kan gå.
Vi däremot vet alla vart de är på väg.
Vi har därför en djup skyldighet att minnas.
För männen och kvinnorna i min generation innebär att minnas inte bara att minnas ohämmat utan också med en stor portion tacksamhet.
Framför allt måste vi visa tacksamhet mot våra fäders och far- och morfäders generation, som när de kom tillbaka från slagfälten och koncentrationslägren och äntligen fick lämna fängelserna hade all anledning att ge upp och inte göra något annat än att begråta sitt öde.
I stället byggde de upp Europa och gjorde Europa till den bästa kontinent som finns.
Låt oss visa vår tacksamhet över de fantastiska verk som utförts av en generation av män och kvinnor som inte hade något annat val än att gå ut i krig, men som ville ha fred!
När vi minns och känner denna djupa skyldighet att minnas måste vi också tala sanning.
För Europa är den 8 maj 1945 en befrielsens dag.
Den 8 maj 1945 var också en nederlagets dag.
Med detta menar jag fascismens och nationalsocialismens nederlag, liksom slutet på en demokratisk kapitulation inför de fruktansvärda händelser som hade ägt rum sedan 1933.
Framför allt var det emellertid en dag av frigörelse även för Tyskland.
Jag vill säga till de valda företrädarna för det tyska folket som befinner sig här i kammaren att tyskarna är bättre grannar till oss nu än de någonsin varit.
Genom att minnas den 8, 9 och 10 maj visar vi också vår tacksamhet mot det folk som förenade sin styrka och energi med Europas för att befria den europeiska kontinenten.
Efter dessa 60 år, snarare än 60 år för sent, vill jag betona i vilken utsträckning vi som européer måste visa vår tacksamhet mot de unga amerikanska och kanadensiska soldater som kom från andra sidan Atlanten till Europa för att befria det, och vi vet inte ens hur många andra länder de bidrog till att befria.
Vi får aldrig glömma det.
Jag tänker även på Röda arméns soldater.
Vilka förluster!
Alltför många avbrutna livshistorier bland ryssarna, som bidrog med 27 miljoner liv till Europas frigörelse!
Ingen behöver hysa stor kärlek – även om jag gör det – till den djupa och eviga ryska staten för att erkänna att Ryssland förtjänar att behandlas väl av Europa.
Jag vill särskilt hylla de människor i Europa som kunde säga nej medan andra alltför ofta frestades att säga ett svagt ja.
Jag vill här i dag hylla de människor i Förenade kungariket som kunde säga nej, och utan vars bidrag inget hade varit möjligt.
Den återupprättade friheten i början av maj 1945 åtnjöts emellertid inte i samma utsträckning i hela Europa.
Vi satt bekvämt i våra gamla demokratier och kunde leva i frihet i Västeuropa efter andra världskriget, och i en situation av återupprättad frihet vars pris vi alla väl känner till.
De som levde i Central- och Östeuropa åtnjöt emellertid inte samma grad av frihet som vi har upplevt i 50 år.
De var underställda någon annans lagar.
De baltiska staterna, vars inträde i Europa jag vill välkomna och till vilka jag vill säga att vi är stolta över att ha dem bland oss, tvingades till integration i en grupp som inte var deras egen.
De omfattades inte av utan av som inte var deras egen.
De människor och länder som drabbades av den ena motgången efter den andra led mer än några andra européer.
De andra länderna i Central- och Östeuropa fick inte uppleva denna fantastiska möjlighet till självbestämmande som vi fick uppleva i vår del av Europa.
De befriades inte.
De tvingades att utvecklas under den regim av principer som påtvingades dem.
Det är med stor sorg i hjärtat som jag nämner de hårda ord som sagts i dag om utvidgningen.
I och med att andra världskriget äntligen tagit slut vill jag i dag i stället säga: länge leve utvidgningen!
Detta Efterkrigseuropa, som utan kriget aldrig skulle ha blivit det Europa vi har i dag, detta Europa som reste sig ur krigets aska, skulle aldrig ha blivit till om det inte hade varit för de så kallade grundarna av EU – människor som Robert Schuman, Joseph Bech, Konrad Adenauer, Alcide de Gasperi och andra – som utifrån efterkrigsuttrycket ” aldrig mera krig ” bidrog till hopp, böner och ett program för första gången i kontinentens historia.
I dag måste vi med känsla och tacksamhet minnas de människor som hade mod att säga ja efter att de först sagt nej.
De hade inte kunnat göra det om de inte hade känt sig styrkta av sitt folks ädla och djupa känslor.
Vi säger inget mot folkens vilja.
Vi har kunnat bygga upp Europa på det sätt vi har gjort efter andra världskriget eftersom Europas folk aldrig mer ville återuppleva den tragedi som den europeiska kontinenten erfarit två gånger under 1900-talet.
EU: s grundare är välkända, men det finns också människor som utvecklades i skuggan och som delade dessa ädla känslor.
Sedan har vi filosoferna, tänkarna och politikerna som vi alltför ofta glömmer: Leon Blum, som drömde om EU inifrån ett fransk fängelse, den store Altiero Spinelli som fängslades på en italiensk ö av de italienska fascisterna, och andra som vi inte känner till namnet men som vi är skyldiga mycket.
Jag vill hylla dessa människor, vare sig de är glömda eller anonyma, som gjorde det möjligt att skapa det som skapades efter andra världskriget.
Det fanns en fri del av Europa och en del av Europa som var förlamad av det katastrofala historiska påbudet, Jaltaöverenskommelsen, där man försökte dela upp Europa i två delar för alltid.
Man försökte dela upp Europa i två delar som mycket ofta stirrade på varandra och mellan vilka vi alltför ofta inte kunde bygga broar.
Det kalla kriget – den term som kärleksfullt användes för att beskriva den andra tragiska perioden i Europas historia – förlamade Europas stormakter och hindrade dess största talanger från att uttrycka något förmånligt som de kanske hade uttryckt om de haft möjlighet.
Jag för min del är född i december 1954, men jag föredrar att säga att jag är född 1955.
Först och främst – om jag får göra en utvikning – växte jag upp med respekt för det som hade uppnåtts av min fars generation, som upplevde ett förskräckligt dubbelt öde.
För det första för att de människor i Luxemburg som föddes mellan 1920 och 1927 tvingades att ta värvning i tyska, och för det andra för att de bar en uniform som inte var deras egen och som stod för andra ambitioner än deras.
Det är ett fruktansvärt öde att behöva bära sin fiendes uniform.
Samma sak gäller för övrigt människorna i Alsace och Lorraine som jag vill hylla.
Jag växte upp under det kalla kriget, då världen tycks ha varit lättare att förstå.
Vissa var med oss och andra var emot oss.
Vi visste inte varför vi tyckte om dem som var med oss, men vi visste att vi skulle avsky de andra.
Vi visste att hotet kom från den andra sidan, och de på andra sidan trodde att hotet kom från vår sida.
Så många förlorade tillfällen!
Hur mycket tid förlorades i Europa som ett resultat av dessa idiotiska analyser direkt efter kriget?
Låt oss i dag glädjas över att vi inte längre behöver hänvisa till det kalla krigets kompromisslösa logik och över att vi har kunnat sluta fred mellan Europas två delar.
Jag tänker ofta på Europas kloka män, exempelvis Winston Churchill – sannolikt för att jag själv inte är en av dem.
När den första kongressen om Europarörelsen samlades i Haag 1947 och gav upphov till idén att skapa Europarådet eftersom Sovjetunionen vägrade att låta de andra länderna i Central- och Östeuropa delta i både Marshallplanen och inrättandet av Europarådet, förklarade den store Churchill med sitt eget profetiska erbjudande: ” Vi börjar i väst ett arbete som vi kommer att avsluta i öst. ”
Mina damer och herrar!
Låt oss vara stolta över att ha uppnått detta.
Jag minns Victor Hugos ord när han 1949 skrev: ” En dag kommer det inte att finnas några andra slagfält än mötesplatser för idéer.
En dag kommer bomber och kulor att ersättas av röster. ”
Låt oss vara stolta över att vi uppnått detta i dag.
Låt oss vara stolta över att vi kan säga detta till Europaparlamentet, de valda företrädarna för Europas folk, vars ledamöter är arvtagare till dem som kunde säga nej när det behövdes, och till dem som kunde säga ja när det var det enda val som återstod.
Låt oss visa vår tacksamhet mot dem som sade nej när det behövdes och låt oss vara stolta över alla dem som i dag säger ja till ett större EU och till ett Europa som fått uppleva att dess historia och geografi har försonats.
Låt oss vara stolta över dem som inte vill att Europa skall bli ett frihandelsområde, och låt oss vara stolta över dem som likt oss och miljoner andra anser att Europa är en komplex kontinent som förtjänar mer än att vara ett frihandelsområde.
Låt oss vara stolta över det Europa som byggts av dem som var här före oss, och låt oss uppträda på ett sätt som är värdigt deras arvtagare.
