# ID: svediakorp-gov455798
# author: Luisa Morgantini, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 550
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Jag vill tacka Monica Frassoni för att hon på ett så rakt sätt klargjort vilka frågor vi står inför.
Enligt min mening har utnämningen av Paul Wolfowitz till chef för Världsbanken återigen illustrerat den brist på demokrati och öppenhet som präglar processen för att välja ut och utnämna chefen för världens viktigaste finansinstitut för utveckling.
Den har också bidragit till att uppmärksamheten vänts mot parlamentets utskott för utveckling.
Vi vill gärna tro att världsbankschefen har en positiv syn på lösning av interkulturella konflikter, utöver ett odiskutabelt engagemang för multilateralismen, givetvis kombinerat med ett personligt engagemang för social rättvisa och fattigdomsbekämpning.
Visst kan man kritisera personen i fråga, som under alla omständigheter är välkänd som en av de ivrigaste förespråkarna för doktrinen om krig i förebyggande syfte, för att inte tala om export av demokrati med hjälp av vapen – men vem vet, till och med Paulus blev ju omvänd på vägen till Damaskus.
Bortsett från detta tycks emellertid Världsbanken inte ha utvecklats särskilt mycket sedan dess ramar fastställdes i Bretton Woods för mer än 60 år sedan.
Detsamma gäller röst- och mandatsystemet, som måste ses över, delvis till följd av förfrågningar från länder i syd och rörelser som på senare år ställt krav på ett annorlunda syd och på deltagande.
EU har åtagit sig att garantera och underlätta ett större deltagande från utvecklingsländernas sida i globala ekonomiska beslutsprocesser, även i de internationella finansinstituten.
Vid sidan av dessa avtal och åtaganden från EU: s sida – i Monterey, Barcelona och Johannesburg – vore det dock riktigt och logiskt att säkra ett gott styre av en institution som har partnerskap som det främsta villkoret för beviljande av finansiering.
Bristen på efterlevnad av demokrati- och öppenhetskriterierna underminerar internationella institutioners grundvalar, legitimitet och trovärdighet, i en värld där vi behöver starka och legitima internationella institutioner som främjar engagemang.
Man behöver bara läsa Aminata Toures bok där hon beskriver sina tragiska erfarenheter av Världsbankens agerande i Mali.
EU kan spela en avgörande roll för att säkra denna legitimitet.
EU måste rentav spela denna roll, men för att kunna göra det måste unionen tala med en röst.
En bättre samordning mellan de europeiska direktörerna måste åstadkommas, med tanke på att EU har 30 procent av rösterna i Världsbankens och Internationella valutafondens styrelser.
EU är som sagt världens största givare, och ändå glömmer man ofta att komplettera donationerna med verkningsfulla politiska insatser.
Europaparlamentets ledamöter kan spela en viktig roll och har redan gjort det vid ett möte i New York.
Tydliga reaktioner är nödvändiga, men en demokratisk reform av processen måste också syfta till att komma till rätta med asymmetrin mellan ekonomierna i nord respektive syd.
Jag anser att vi måste skapa utveckling, medan Världsbankens politik däremot mycket ofta har haft förödande effekter för befolkningarna.
Det handlar framför allt om privatisering och grundläggande behov.
Det vore ju meningslöst, som Graham Watson sade, om marknaderna i utvecklingsländerna var fulla av varor som folk inte kan köpa eftersom de varken har några arbeten eller några pengar att köpa dem för.
