# ID: svediakorp-gov455797
# author: Monica Frassoni, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 490
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Jag vill uttrycka min stora tacksamhet till ledamöterna i de andra grupper som har ställt sig bakom vårt förslag att debattera Världsbanken, även om jag, i likhet med de flesta av oss, mycket väl visste att rådet egentligen inte kunde säga något annat än vad Nicolas Schmit framfört nu på morgonen.
Vi måste emellertid vara medvetna om att en otillfredsställande situation kan och måste ändras, särskilt som jag ser detta som ett område där den politiska viljan kan bidra.
Vi behöver inte ta till några framträdande artiklar i fördraget för att se till att rådet och kommissionen, med nödvändighet tillsammans med parlamentet, kan arbeta för att förbättra EU: s samordning eller åtminstone föra upp den på dagordningen.
Samordningen inom EU bör emellertid inte begränsas till det värdefulla arbetet med tekniskt och finansiellt samarbete, utan den måste också omfatta Världsbankens politik – där vi helt saknar inflytande – i fråga om utnämningsförfaranden och kriterier för att bevilja finansiering.
Jag anser att det är på dessa tre punkter som Europaparlamentet i högre grad bör inrikta sina insatser, och det kan vi göra om vi vill.
Herr rådsordförande!
Rätta mig gärna om ni väljer att svara, men jag anser att detta inte är en fråga om behörighet, utan om politisk vilja: om rådet vill kan det agera, precis som både kommissionen och parlamentet.
Vi känner väl till att det under 2000 och 2001 utfärdades riktlinjer för att göra utnämningsförfarandet öppnare och mer godtagbart.
Dessa riktlinjer har ignorerats, vilket har en djup politisk innebörd: återigen är det inte en procedurfråga eller en institutionell fråga.
Förenta staterna underkände den första kandidat som EU föreslog som chef för Internationella valutafonden.
EU-länderna agerade inte på samma sätt när Paul Wolfowitz föreslogs leda Världsbanken.
Det kunde de ha gjort.
Två telefonsamtal var allt som behövdes för att övertyga ett par europeiska premiärministrar eller regeringschefer, och de verkställande direktörerna förbigicks helt och hållet.
Jag menar att det varit fullt möjligt att förhindra detta om vi så önskat.
När det gäller Världsbankens politik har vi i dag inga särskilda garantier för att vissa små genombrott som initierats av James D. Wolfensohn kommer att få någon fortsättning; jag talar om styrningen och om korruptionsfrågan.
Jag anser att vi bör försöka påverka även här.
Det finns en rad oerhört kontroversiella projekt, t.ex. den stora dammen i Nam Theun-floden i Laos och gruvprojektet i Guatemala, som möter motstånd överallt, och ändå har våra verkställande direktörer gett dem grönt ljus.
Om parlamentet och den allmänna opinionen känt till dessa frågor hade de med största sannolikhet agerat annorlunda.
Vid sidan av talet om maktlöshet skulle jag också vilja se några tecken på en vilja att agera.
