# ID: svediakorp-gov455796
# author: Johan Van Hecke, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 280
# sentences: 11
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
När Världsbanken inrättades 1944 producerade de sju rikaste länderna, G7, den absolut största delen av alla varor i världen.
I dag producerar de knappt hälften.
Vid Världsbankens bildande var Förenta staterna den största långivaren.
I dag är det den största låntagaren.
För sextio år sedan var utvecklingsländerna fortfarande oförmögna att hävda sig, men i dag kan deras inflytande i multilaterala förhandlingar, exempelvis inom Världshandelsorganisationens ramar, inte längre ignoreras.
Allt detta visar att Världsbanken är i trängande behov av drastiska reformer.
Så länge utvecklingsländerna saknar verkligt inflytande över Världsbankens politik och beslutsfattande kommer den att fortsätta att uppfattas som ett kontrollinstrument i händerna på de så kallade rika, i stället för en internationell institution med inriktning mot stabilitet och utveckling, i en anda av ömsesidig respekt och stabilt partnerskap.
Världsbanken har nu en avdelning för yttre förbindelser med mer än 300 anställda, som av banken själv beskrivs som en av de viktigaste avdelningarna för att förbättra dess anseende, men frågan är fortfarande om detta inte kan göras på ett annat sätt, nämligen genom att på ett effektivare sätt göra utvecklingsländerna delaktiga i bankens verksamhet, äntligen öka insynen i beslutsfattandet och bättre övervaka utgifterna.
Kort sagt hör jag till dem som anser att Världsbanken är i akut behov av nya resurser – inte i ekonomiskt hänseende, utan internt.
I denna internationella organisation, som betraktas som en av de största och mest inflytelserika, tycks ju tiden faktiskt ha stått still i mer än 50 år när det gäller både struktur, verksamhet och attityd.
