# ID: svediakorp-gov455772
# author: Gintaras Didžiokas, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: LT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 615
# sentences: 41
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Kvoter för produktion av potatisstärkelse ser vid första anblicken ut att vara en enkel och okomplicerad fråga.
Det verkar som vi bara diskuterar siffror, procenttal och proportioner.
Bakom dessa siffror döljer sig emellertid verkliga människor, deras familjemedlemmar och deras liv.
Jag skall försöka ge ett kort exempel.
Litauen, det land där jag har valts, har en kvot som är tio gånger mindre än vad landet har kapacitet att producera.
Vi har redan hört att det finns två fabriker som producerar potatisstärkelse i Litauen.
Båda ligger på landsbygden.
Jag upprepar – på landsbygden.
Litauen har en gammal tradition av potatisodling, och denna odling ger bra avkastning i Litauen.
Fabrikernas kapacitet uppgår till 13 000 ton om året.
Litauens ekonomi är den snabbast växande ekonomin i EU och kräver mer och mer av denna produkt.
Det innebär att denna produkt behövs för Litauens egna behov.
Produktionskvoten är på endast 1 200 ton om året, vilket inte gör det möjligt för de litauiska fabrikerna att ens utnyttja sin kapacitet på ett minimalt ekonomiskt försvarbart sätt.
När fabriker tvingas använda endast 9 procent av sin kapacitet förstår ni kanske mer exakt vad produktionseffektivitet vill säga.
Den nuvarande situationen, dvs. produktionskvoterna, tvingar affärsmän att stänga dessa fabriker på landsbygden.
De människor som arbetar och bor där kommer att förlora sina arbeten.
Infrastrukturen i de två städerna är kopplad till dessa fabriker – värme, vattenförsörjning osv.
Nedläggningen av fabrikerna kommer därför att få mycket allvarliga sociala konsekvenser.
Situationen blir ännu värre av att andra medlemsstater har mycket större produktionskvoter än de kan producera eller konsumera.
Slutsatsen är att Litauen kan producera och konsumera sin egen produktion, men att landet inte får producera.
Det tvingas stänga fabrikerna.
Jag anser att detta varken är rättvist eller förenligt med EU: s grundläggande principer.
Jag förstår att frågan om kvoter är mycket känslig.
Jag talar emellertid inte om extra förmåner utan endast om möjligheten att överleva.
Litauens jordbruksministerium lade noggrant fram sina argument för kommissionen, men kommissionen ansåg inte att den behövde ta hänsyn till dem.
Man kan kanske förstå kommissionen – frågan om kvoter är verkligen besvärlig.
Kanske kommissionen kan bete sig på det viset eftersom den är längre från medborgarna.
Men Europaparlamentet och Europaparlamentets ledamöter måste behandla medborgarnas problem på ett känsligare och mer djupgående sätt.
Vi kan inte fly undan problemen utan måste fatta riktiga beslut.
Man kan säga att man kommit överens om dessa kvoter.
Ja, men detta är dåligt, och kvoterna är ingen ” helig ko ” som inte får röras.
Om vi ser att det finns ett problem har vi en skyldighet att lösa det.
Vi talar mycket och allvarligt om landsbygdens utveckling och stöd till landsbygdsområden.
Vi avsätter stora summor för detta.
Det vore oförsvarbart om vi förstör något som verkligen kan fungera för att därefter skapa någonting som skulle kräva mer pengar.
Är detta ett effektivt och rationellt sätt?
Jag anser därför att den föreslagna kompromissen om att tillåta omfördelning av oanvända kvoter är ett positivt steg.
Det kommer att göra det möjligt för medlemsstaterna och kommissionen att hitta en lösning på det här problemet.
Jag skulle vilja tacka talaren, Jánusz Wojciechowski, för hans beslutsamhet och det utförda arbetet.
Jag hoppas att kollegerna kommer att stödja det betänkande som Wojciechowski har utarbetat och som utskottet för jordbruk har godkänt och reviderat.
